Inte som Tove
Tove! Igen?! Herregud, du är inget barn, du är som ett aprilskämt, rakt igenom! Hur är det möjligt ens?!
Mamma, jag vet inte. Det bara blev så…
Mamman sliter av Tove den slaskiga jackan, de genomblöta stövlarna och mössan som tappat sin tofs.
Alla barn är som barn, men du TOVE! Hur länge ska det pågå?!
Tove studerar den trasiga klänningens fåll och suckar.
Men roligt var det allt! Tåget blev fantastiskt! Synd bara att Erik drog för hårt i fållen så gick den sönder. Och fröken Katarina sade att hon minsann inte blivit anställd för att sy ihop kläder och att Toves mamma får klara det själv. Hon har ju rätt! Fast det ledde till att Tove fick sitta i hörnet ända från mellis till sent på kvällen. Man kan ju inte blotta underbyxorna för pojkarna! Det är inte anständigt! Så säger farmor till Tove, och hon har ju ändå varit med.
Farmor fattar att Tove är “en sån”. Mamma håller inte med, men farmor säger det rakt ut.
Sluta hacka på barnet! Vad är det för konstig vana?
Mamma, det var ju precis så du uppfostrade mig! Varför säger du nu att det är fel? Ska jag inte uppfostra Tove, vad blir det då av henne?
Samma kloka och vackra kvinna som du! Är inte det nog?
Men herregud! Nu orkar jag inte mer av dina dumheter! Tove! Gå och byt om! På en gång!
Tove pustar ut och smiter in på sitt rum diskussionen mellan de två människor hon älskar allra mest kan fortsätta utan henne. De behöver henne inte. Hon är bara en ursäkt.
Tove har frågat farmor en gång vad en ursäkt är, men farmor skrattade bara:
Gräla på måfå är ju trist, älskling. Men att gräla om något på riktigt, DET är något annat!
Jag är alltså ert gemensamma ärende?
Det viktigaste! Du är ju vårt barnbarn! Så vi oroar oss för din framtid, fast på olika sätt. Mamma är sträng, för hon tror att det är nödvändigt. Jag min stränghet tog slut med din mamma. Jag har inget kvar till dig. Får hitta andra metoder. Pepparkaka kanske.
Gillar inte pepparkakor!
Okej då! Godis då.
Mycket bättre! Farmor, älskar mamma mig?
Mer än någon annan på jorden! Mer än mig! Tveka aldrig på det!
Varför skäller hon då hela tiden?
Just därför…
Det är en märklig sorts kärlek… Du älskar mig också men du skäller aldrig…
Jag är ju farmor, hon är mamma. Det ingår liksom. Kärleken yttrar sig olika. Förstår du?
Nej!
Det kommer. Sen.
Men det där “sen” kom aldrig.
Tove väntade och väntade, men inget hände Med åren blev mamma bara ännu striktare.
Vad ska jag göra med dig? Ska jag bara sitta och vänta tills du går hem med magen i vädret?
Den där meningen hörde Tove ofta, men först långt senare förstod hon vad den betydde. Hon fnissade bara, för hon tänkte på klänningsfållen från förskolan. Hon hade mest lust att fråga hur man skulle kunna bära något i en klänning med hål i fållen, men det var för riskabelt. Mamma skulle inte uppskatta skämtet, och Tove skulle få skäll igen utan anledning.
Mammans oro var dock helt onödig.
Knäpp, men ändå söt, såg Tove sig själv som ganska vanlig. Strunt i vad farmor säger! Hon hade ju en spegel!
Och i spegeln såg Tove… inget vidare, nej! Ögonen små, mörka testar till tofs, och finnar över näsan. Snygg? Knappast!
Den krassa sanningen om sitt utseende hade Tove förstått länge, så hon la ingen energi där. Det var enklare! Inte bara för henne, utan för mamma också. Inga behov av trendiga kläder, inget tvång med nya skor. Gympadojorna dög till nästan allt utom när farmor drog med Tove på teater. Då fick det vara nåt “anständigt”.
Tove älskade teatern. Tyvärr kunde hon och farmor bara gå dit då och då, för biljetterna var dyra. Farmor sparade lite av pensionen, men det dröjde alltid. Tove började därför hjälpa grannen med hennes tvillingar och tjänade sina första kronor. Tvillingarna var fulla av energi, men snälla, och Tove som inte hade några syskon tyckte det var mest ett nöje, inte ett jobb.
Det var som magi! Komma in, leka lite, stoppa några skedar gröt i gapande munnar och gå hem igen. Ingen hoppar i sängen, målar i skrivböckerna eller tar upp rummet. Perfekt!
Hon var ingen egoist, men redan nu förstod hon att har man två barn behövs pengar. Riktiga pengar. Men hemma hade de bara mammas sjuksköterskelön, även om hon jobbade på akuten, och farmors pension. Viktigast av allt ingen pappa för Tove. Hon hade aldrig sett honom, och ville ärligt talat inte heller.
Hon delade aldrig dessa tankar med mamma. Varför spä på hennes oro? Hon hade redan nog! Och så fanns farmor, som troligen blandade ihop både tid och namn vid det här laget.
Det var väl tur att farmor mindes Toves pappa och hela historien kring honom och berättade för Tove så länge hon orkade.
Din mamma spelade ingen roll för honom.
Varför inte?
Han festade runt. Det fanns en hel rad av tjejer! Jag sa det till henne! Vem hade lyssnat? Hon blev kär. Sa att han skulle gifta sig. De andra var ungdomssynder.
Blev det bröllop?
Ja visst! Din mamma får alltid som hon vill Men vad tjänade det till? Så fort han hörde att hon väntade dig, så försvann han som en ande. Lämnade ingen adress. Bara en lapp.
Vad stod i den?
Det behöver du inte veta, Tove. Det är deras sak. Men vet att du var så efterlängtad att din mamma gick och bar på dig som om du vore en kristallvas. Hon var försiktig, och när du var född, slutade hon aldrig vara rädd. Varför tror du att hon skäller och är så sträng?
Är det därför?
Klart det! Hon oroar sig för dig! Så mycket att hon ibland inte sover om nätterna. Jag har sett det! Sitter där och tittar på dig och viskar, smeker dig över håret och nästan gråter. Frågar man henne, ryter hon tillbaka. Allt det där är hennes. Innersta. Hon älskar dig Tove. Så mycket hon bara kan. Förstår du?
Kunde inte vara tydligare Farmor, var du också sådan mot mamma?
O ja! Alla mödrar är likadana. Vi gör konstiga saker av rädsla för våra barn och sedan ångrar vi oss.
Varför är det så skrämmande?
Det går inte att förklara. När du själv blir förälder förstår du kanske.
Tove sa inget tillbaka men tänkte ändå att hon aldrig skulle skälla på sina barn hon skulle uppfostra dem annorlunda. Naiv… men vem är inte det i den åldern?
Fast barn låg långt bort i tiden. Tove tvivlade på att hon någonsin skulle få några.
Vem skulle vilja ha någon som henne? Liten, ful, envis, klängig som kardborre. Sitter man fast, så sitter man fast, snälla människor.
När hon tagit examen började Tove arbeta på samma sjukhus som sin mamma. Och då började cirkusen!
Inget var som det skulle! Tove var för snabb, för engagerad i patienterna och såna ska “sköta sig”, annars sätter de sig på en. Och hon försöker förgäves, för ingen vill ha det ändå. Ena skrivs ut, andra skrivs in. Ska man slita ut sig för alla? Man borde vara coolare! Man kan inte rädda alla!
Men Tove ville inte lyssna. Hon hade medlidande med varje patient. Människor lider ju! Har ont! Vad kostar det henne att ge en spruta eller puffa till kudden? Och ett vänligt ord det gillar ju även katter, och människor än mer.
Inte ens mamma lät bli att varna Tove.
Sätt dig inte i klistret, hjärtat! Sådana som du är inte populära. Du kommer bara bråka med alla och vem mår bra då? Vi behöver din lön! Inte ska farmor på hem. Sjukvårdsbiträde är dyrt. Du måste jobba och lära dig, vem ska annars sitta med farmor?
Mamma, jag klarar det inte. De skriker och skäller på patienterna
Det är ett tungt jobb och människor är olika. Alla orkar inte vara snälla. Det borde de, men så ser världen inte ut. På din avdelning är ni tre som är sådana som du och det är bra! Jag har pratat med din avdelningschef. Hon gillar dig men vill att du tar det lite lugnare. Man kan inte tvinga folk, men genom föredöme kanske du lyckas.
Det tar för lång tid!
O, Tove! Vem har du fått det ifrån?
Vadå?
Du ger dig ju aldrig!
Inte vet jag. Från dig kanske.
TOVE!
Vad?
Äsch! Gör bara som mamma säger!
Mmm…
Bråka ville Tove inte, men lyssnade på mamma gjorde hon bara ibland. Mamma kanske hade rätt i något, men rummet bredvid låg en gammal dam, grinig som ett halvt dussin getingar, och ändå log hon mot Tove varje morgon. Hon klagade aldrig till avdelningschefen om sprutor eller vård. Hon klagade på de andra syrrorna, men inte på Tove.
Och hon var inte ensam! Det fanns många… Utmattade, ledsna, arga på anhöriga Tove såg och hörde allt. Barn och barnbarn som egentligen pratade om arvet eller något ännu fånigare. Och patienterna grät sedan och var arga Vem kan inte förstå?
Men mamma vill inte höra. Hon vill bara att Tove ska ha det bra. Men hur kan någon ha det bra om andra har det hemskt?
Nej, man kan inte ge tröst och värme åt alla, men några då?
Och även om tjejerna på avdelningen skrattade och kallade Tove för godhjärtad idiot och sa att hon borde gå i kloster, så brydde hon sig inte. Farmor sa alltid att en karavan måste gå vidare, oavsett.
Toves karavan tågade vidare, skrapade ihop sand och hostade av törst emellanåt.
Det är tungt när få förstår, och när ingen är där och säger att man är en sån.
Fast Tove saknade inte bekräftelse hon hade lärt sig leva utan. Men efter att farmor förlorade sig själv fanns ingen att prata med. Mamma suckade, tjatade om att Tove borde tänka på sig själv. Väninnorna gifte sig en efter en och gav henne rakt på sak sina brudbuketter.
Jag tänker inte kasta buketten! Du ska gifta dig, Tove! Här!
Tove tog emot buketterna förstås. Man vill ju inte såra gamla kompisar! Men just den rätta killen dök aldrig upp efter blommorna. Antingen gick han vilse, eller så var han väl aldrig menad för henne. Det finns väl sånt? Människor utan andra hälften? Hela på sitt sätt? Ensam som sig själv?
Till slut gav hon upp. Hon slutade nästan hoppas. Ingen Tatjana Larina-gest från hennes håll. Tove skulle aldrig varit den första att bekänna känslor, inte ens om det funnits någon.
Mellan sjukhuset, djurhemmet (där hon ibland hjälpte sin vän) och farmors säng blev hon kvar. Mamma suckade, försökte skicka ut henne med väninnor, men förstod det var ingen mening. Tove blev en klassisk gammeldags ungmö, helt ointresserad av kärlek och familjeband.
Mamma, vill du ha barnbarn, så säg bara till! Jag kan skaffa ett par. Det är inte svårt idag!
Tove! Vad är det för cynism?!
Vadå? Det finns inte tillräckligt med prinsar till alla! Så är det bara! Vad vill du egentligen ha av mig?
Tove, jag vill bara att du ska vara lycklig…
Sluta då att tala om att jag borde ordna mitt liv. Det vill sig ju inte! Livet är som det är! Låt det bara vara! Det räcker med ångest…
Och då tystnade mamma, suckade tyst, och funderade på vilken son till någon väninna hon skulle försöka matcha med Tove. Alla pojkar var gifta nu, så inget återstod utom att hoppas på ödets nycker.
Men ödet hade andra planer. Helt andra, än Tove kunnat föreställa sig.
Tove trodde att hennes en ende skulle stå där redo och tålmodigt vänta på svar, men verkligheten ville annat.
Och det började med den där griniga gamla damen, seg som tolv getingar, som återkom till avdelningen två gånger om året. Hennes närvaro fick hela personalen att stöna.
Nu kommer klagomålen! Hoppas hon håller sig frisk… Tove! Din favorit! Ta hand om henne!
Maria-Lovisa, som damen hette, lyste upp när Tove närmade sig i korridoren.
Min flicka! Åh, vad glad jag är att se dig! Äntligen ett mänskligt ansikte bland vampyrerna!
Så dumt att säga så! Vi är snälla allihop!
Du är för ung för att se skillnaden! Jag har levt ett liv! Säg inte emot mig.
Det tänker jag inte! Jag följer med er till rummet istället. Ni har redan skrämt slag på allihop.
Låt dem bli rädda! Det mår de bra av!
Ni är bara för envis, Maria-Lovisa!
Ja, ja. Men min katt är värre! Du har inte sett den!
Tove nickade, men glömde snart hennes ord. Det borde hon inte ha gjort, för snart blev hon tvungen att träffa katten.
Plötsligt kom Maria-Lovisa till avdelningen tyst och tillbakadragen, inte lik någon annan gång. Hon grälade inte, diskuterade inte, frågade inte vem som hade rätt. Hon bara gick in på rummet och la sig mot väggen. På Toves frågor vinkade hon bort.
Gå nu, lilla Tove… Sen…
Snart fick Tove ändå veta om diagnosen och att Maria-Lovisa frivilligt sökt sig till sjukhuset den här gången.
Hon har bråkat med barnen och är ledsen nu. Nå, ingen förlust! Hade hon varit snällare skulle det funnits någon som gav henne ett glas vatten i ålderdomen!
Den fördomen släppte Tove förbi sig. Man kan inte dyka i andras bekymmer. Lätt att döma på håll, men vem vet vad som stör i varje familj? Gräver man djupt är det alltid rörigt. Alla har sin sanning.
När arbetspasset var slut gick Tove ändå in till Maria-Lovisa.
Hur mår ni? Ska jag ta med något?
En lång blick blev svaret. Tove var på väg att gå när Maria-Lovisa talade:
Tove, kan du hjälpa mig? Jag vet inte hur jag ska be om hjälp… Har aldrig gjort det, alltid krävt. Mamma uppfostrade mig så, skulle man ha något fick man ta det själv. Men vad gör man när man inte orkar längre…
Säg bara vad du behöver.
Jag har släkt så det räcker och blir över, men ingen jag litar på. Livet gick, inget att minnas. Jobb, oro, och så där. Tänkte barnen skulle få det bättre. Men nej! De har redan delat upp det som är mitt fast jag är vid liv Gav dem allt möjligt, bostad och pengar, för att de skulle slippa slita med mig. Sålde till och med mammas lägenhet, kämpade hårt men klarade det. Men nu? Ingen behöver mig. Och Tove, hjälp mig! Ta hand om min Mysan!
Vem då?!
Min katt! Hon är snäll, om än lite sur men klok! Förstod redan att jag skulle till sjukhuset, försökte stoppa mig. Allt förstår hon…
Tove blev osäker.
Hon älskade djur, men hemma hade de inga. Både för farmors och ekonomins skull, det hade inte funnits utrymme. Men Maria-Lovisas bedjande blick gick inte att säga nej till. Katten var troligen damens enda glädje. Märkligt och kanske lite tragiskt, men ändå. Tove fick inte döma. Bara erbjuda lite värme.
Efter skiftet kollade Tove av med mamma, frågade om hon tyckte det var okej, och sen for hon för att hämta Mysan.
Jag tar henne, Maria-Lovisa! Fast bara tills du kommer hem igen! Då får du tillbaka din Mysan.
Självklart, Tove
För första gången var Maria-Lovisa, som annars var så vass, bara en vanlig gammal gumma.
Utanför hennes lägenhet tvekade Tove visst hade hon fått nycklarna men kände obehag för att gå in ensam. Hon stod och trampade och knackade så småningom på första bästa dörr.
Vem söker du? En vänlig kvinna med bebis på armen öppnar.
Förlåt. Maria-Lovisa bad mig hämta hennes katt. Kan du stå i dörren medan jag letar rätt på den?
Du vill inte gå in själv? Det gör du rätt i! Hon är stingslig vår Maria-Lovisa.
Nej, hon är bara mänsklig. Vi är ju inga pepparkakor!
O ja! Kvinnan skrattar och nickar. Gå du. Vi väntar. Eller hur, Emil?
Emil skrattar, och operation rädda Mysan börjar.
Den tog dock slut snabbt så fort Tove öppnade dörren.
En svart blixt gled förbi henne, försvann nerför trappan och ut! Hon hann inte ens ropa.
Stäng dörren! skriker grannkvinnan och Tove lyder. Katten är snabb och ilsken! Akta händerna om du får tag i henne. Lycka till!
Tack!
Tove rusar efter ner i porten. Självklart var dörren öppen och några flyttgubbar bar ut möbler.
Såg ni en katt? frågade Tove.
En av dem pekade mot träden.
Hon klättrade upp!
Alla skrattade när Tove irrade runt under trädet, där Mysan fräste ilsket, men ingen hjälpte. Varför skulle de?
Katten syntes knappt i de lövlösa grenarna, men lät som en storm.
Mysan, pss-pss-pss!
Svaret var ett ilsket morrande.
Vilken bäver… suckade Tove.
Hon skulle bli tvungen att klättra upp. Katten tänkte inte komma ner.
Gården låg öde. Ett kallt regn föll och spred tristess. Allt Tove ville var att vara hemma, under en filt med en kopp varm choklad och en hörlur i örat. Det andra örat skulle ändå mamma vilja använda för uppfostran. Det hade varit bättre än att klättra i ett träd sent om kvällen.
Men ett löfte är ett löfte.
Hon slängde ryggsäcken över axeln och greppade första bästa gren.
Okej! En till! Och ännu en!
Fräsandet hördes närmare och plötsligt svepte en svart tass förbi Toves ansikte. Hon undvek den knappt.
Mysan! Är du galen? Jag…
Tove tänkte hota med att klippa svansen, men ändrade sig. Vem vet, kanske förstod katten ändå allting? Och bättre att hålla sig väl med den.
Hon sträckte sig, fick tag i nacken på den genomblöta katten.
Släpp grenen!
Nu fräste Tove lika argt, och Mysan måste ha bestämt sig för att hon var likadan för hon släppte genast och lät sig stoppas innanför jackan. Där var det varmt och hon blev stilla.
Tove insåg strax sitt misstag att klättra upp i trädet gick lätt, men komma ner var värre! Hon hade glömt bort att hon led av höjdskräck. Nu var grenen mycket högre än det verkat.
Med katten innanför jackan vågade hon knappt ens se ner.
Mamma…
Det var högt. HÖGT.
Tove skälvde, klamrade sig kvar och bannade sig själv för tokigheten. Vem skulle nu rädda henne?
Telefonen ringde i fickan men hon vågade inte röra sig. Skrika på hjälp ville hon inte heller varför oroa folk?
Hej där uppe! Har du det bekvämt?
En okänd stämma kom så oväntat att hon nästan föll.
Nej, nej! Håll i dig! Jag hämtar ner dig! Ett ögonblick!
Killen talade till henne som om hon tänkte försvinna iväg.
Javisst, oroar dig inte. Jag väntar!
Sarkasmen blev besvarad med ett hummande, han försvann.
Så typiskt… Stackars Mysan, varför är jag så här…
Sen hann hon inte älta längre, för killen kom tillbaka med en stege.
Kom ner! Eller tänker du övernatta?
Tove blundade, skakade på huvudet innan hon fattade att han nog inte sett det.
Jag vågar inte
Rösten försvann i regnet. Plötsligt kände hon en hand om benet, hennes mage gled över den blöta grenen och ett ögonblick senare stod hon på stegen. Hur förstod hon inte själv.
Jag håller, kom nu!
Hon klättrade och killen stöttade henne tills hon nått marken. Mysan försökte direkt smita men Tove var snabb, fick tag i nackpälsen och stängde in henne i jackan.
Sitt där! Jag har lovat sköta om dig!
Du är tuff
En mager, till synes obetydlig kille log snett.
Vill du bli eskorterad hem?
Klarar mig! men Tove bannade sig genast.
Vad är det med henne? Killen hade offrat sig, blivit blöt och letat fram en stege! Nej, nu fick hon skärpa sig!
Ursäkta… Tack så mycket! Jag hade blivit kvar där hela natten utan dig.
Varför det?
Jag är höjdrädd…
Varför klättra då?
Katten. Ursäkta, men mamma väntar.
Vad är det för ni? Efter att jag sett dig på ett träd i ösregn kan du kalla mig för Simon. Ska vi ta sällskap mot tunnelbanan? Eller bor du nära?
Inte så långt.
Plötsligt blev hon inte kall längre utan kände sig högt över marken, fjäderlätt, som om Simons ord smittade henne med värme.
Och Mysan satt stilla under jackan, vågade inte ens mjaua, rädd att skrämma bort det märkliga, bräckliga lyckan. Osynligt, men verkligt det kändes även för en katt.
Simon följde Tove hem. Nästa dag väntade han på henne utanför sjukhusparken. De köpte kattmat Mysan ratade allt skit och svälte hellre.
Mysan stannade hos Tove blott en vecka. Vid veckans slut kom Maria-Lovisas dotter efter katten.
Du förstår nog, mamma saknar henne så. De måste vara ihop.
Hämtar ni hem Maria-Lovisa?
Självklart! Hon ville aldrig flytta till mig men nu får hon göra det. Tack för allt!
Och Tove vinkade farväl när katten bars bort hos en kvinna som kramade Mysan och tanke återvände andras känslor och familjer är som mörka rum, men ibland behöver man inte förstå allt. Man kan bara bidra med sitt ljus.
Och viktigast av allt den man vill bygga ett hem med, han står där med tid och en stege när du som bäst behöver det. Han kommer aldrig säga att du är inte som andra, för du är bäst i världen för honom.
