Du är inte min man, Sven
Den äldre damen satt bredvid sin mans säng och drog en fuktig duk över hans heta panna.
Sven, jag har alltid velat erkänna något för dig, men aldrig vågat. Jag lurade dig, Sven du är inte egentligen min make!
Den gamle öppnade ögonen, blickade förvånat på henne.
Avbryt mig inte nu, för tänk om vi aldrig ses igen och jag aldrig får bekänna. Minns du när du efter kriget råkade hamna i vår lilla by, Kåseberga? Jag blev alldeles förvirrad först, men sedan kastade jag mig om halsen på dig. Du var så lik min man! Jag hade fått ett brev om hans död, men så dök du upp, levande, och jag trodde de tagit fel i pappren att han kommit hem igen. Jag kastade mig över dig, och insåg på en gång att jag misstagit mig. Skämdes, bad om ursäkt. Men jag lät dig stanna i ladan över natten.
Du ville laga dörren på morgonen, då ramlade en bjälke ner över dig. Jag tänkte att jag nu måste begrava dig också, men du andades fortfarande du var vid liv. Kallade på doktor, han sa: “En riktig kar, klarar sig bra, men minnet har blivit rubbat lite.” Då bestämde jag mig för att säga att du var min man. Du var en stark och bra man, och jag visste att jag inte skulle klara av livet ensam med två barn efter kriget. Jag sade det och du trodde mig. Sedan plågade samvetet mig ibland, men vi blev så vana vid varandra och förälskade oss, och jag ville inte ändra någonting. Nu först bekänner jag att jag bestämde allt åt dig. Kanske hade ditt liv blivit annorlunda annars…
Sven såg tyst på henne och plötsligt skrattade han högt.
Du är allt tokig, gumma! Varför skulle jag vilja ha ett annat liv? Jag har älskat dig hela livet! Det är sant, jag kom till din by av en slump, men när jag fick syn på dig blev jag förälskad direkt. Jag visste bara inte hur jag skulle närma mig dig. Så jag hjälpte lite med sysslorna, kanske skulle du få upp ögonen för mig, och bjälken slog mig i huvudet allt blev svart. När jag vaknade: där var doktorn, och du tog hand om mig. Jag bad honom faktiskt att dra till med amnesin för dig, så jag fick stanna längre. Och så när du kallade mig din man, blev jag glad då slapp jag hitta på någon egen berättelse.
Och du är allt en riktig luring, log den äldre kvinnan. Du kunde väl ha sagt något tidigare så vi kunde skratta tillsammans.
Tänkte göra det, men det var alltid så mycket att stå i. Först fostrade vi de stora, sedan fick vi tre barn till och så gick hela livet, och våra hemligheter blev inga hemligheter alls.
Ja, nu är allt äntligen sagt, annars hade vi fått underhålla skyddsänglarna med våra historier, sade hon. Men Sven, dö inte nu. Lämna mig inte ensam, jag klarar inte livet utan dig.
Äsch, sluta gråta! Allt blir bra, svarade han. Du har suttit bredvid mig länge nog, gå och sov nu. Morgonen är klokare än kvällen.
De lade sig, men hon sov oroligt. Tankarna på det värsta tumlade runt i hennes grå hjärna och lät henne inte vila. Hon vaknade innan gryningen. Svens säng var tom. Hjärtat snörpte sig av oro. Hon kikade ut på gården, och där satt han på trappan, rökte sin pipa. Hon andades ut. Den gången gick döden förbi, så vi får skrapa oss vidare tillsammans ett tag tillHon slog sig ner bredvid Sven, lät tystnaden mellan dem fyllas av fåglarnas första sång.
Jag trodde att himlen skulle ta dig i natt, Sven, viskade hon.
Han puffade på pipan och såg ut över åkern, där morgondimman smög omkring som en vit slöja.
Nej, gumma. Himlen får vänta. Jag hoppas den är lika tålmodig som du har varit.
Hon la sin hand över hans, och han slöt den med varma fingrar.
Många år har vi fått. Och många sanningar har blivit berättade nu.
Allting blir lättare när det inte finns några hemligheter kvar, sade han.
Tillsammans satt de där, medan solen långsamt steg upp och fyllde världen med ljus. Sorgen gled undan, och kvar fanns bara kärleken, enkel och stark, som den morgonfriska luften.
Vi har inte varit ett vanligt par, Sven, men kanske är det just det som gjort oss lyckliga, sa hon och log mot honom med en glimt i ögat.
Han log tillbaka, och i det ögonblicket visste de båda: livet hade blivit precis som det skulle.
Så satt de kvar, handen i hand, och när solen till sist bröt genom molnen, kände de att det fanns ännu en morgon att möta tillsammans.
