Tåget rullar in på sin andra dag. Resenärerna i kupén har redan hunnit bekanta sig, delat flera koppar kaffe och löst ett dussin korsord tillsammans. Pratet om livet har börjat, precis som det brukar på långa tågresor. Någon sorts resandets förtrolighet infinner sig, och historier berättas som annars aldrig kommer fram.
Jag sitter på en av de långsidiga platserna, och i närliggande kupé hör jag tre äldre damer byta recept på bullar och jämföra sticktekniker för raggsockor. Tåget passerar över en bro med en vidunderlig utsikt. Klarblå himmel, en solig vårdag och breda Dalälven, med små vågor som glimrar. Uppe på en slänt, täckt av silkigt grönt gräs, reser sig en gammal vitkalkad landsbygdskyrka med gyllene kors som glimmar i solen.
Kvinnorna tystnar, och en av dem gör korstecknet.
Nu ska ni få höra en historia, säger hennes väninna. Vill ni tro på den fint, vill ni inte så gör det.
Det hände för några år sen, på våren, börjar hon berätta. Jag bor ensam, inga barn, min man gick bort för länge sen. Byhålan vi bor i är liten men sträcker sig över båda sidor av en å. Ska man till Ica eller posten får man gå över en liten bro. Den där morgonen ringde min bror från Östersund och sa att han var på väg på tjänsteresa och tänkt göra en omväg bara för att hälsa på mig. Vi hade inte setts på fem år, han bor långt bort.
Jag blev så glad! Tänkte, jag måste iväg till affären, köpa mjöl och socker och baka kanelbullar till honom. Slängde på mig min tjocka yllekofta orkade inte ens knäppa den, hoppade i gummistövlarna och sprang ut.
Vid ån stannade jag och tänkte: varför gå hela omvägen över bron? Kan väl gena på isen, det är ändå fortfarande frostnätter. En bit bort, nästan vid bron, satt några män och pimplade abborre. Att de satt där kändes tryggt. Tänkte, de är stora karlar, dom klarar sig då borde jag, som är liten och lätt, också göra det.
Jag klättrade försiktigt ner mot ån, tog några steg ut på isen, det knakade inte ens. Det här går nog bra, tänkte jag och skyndade på lite ån är smal här, snabbt går det.
Ni tror mig kanske inte, men det var som om isen försvann under mig innan jag riktigt hann fatta vad som hände, fortsätter kvinnan. Hela kroppen brann till, luften tog slut och allt blev tyst. Försökte ta mig upp, yllekoftan drog ner mig. Bra att den inte var knäppt! Fick av mig den i vattnet, och då blev det lättare att komma upp. Men det var fruktansvärt varje gång jag fick tag i isen sprack den under mig, och jag åkte ner i vattnet igen. Rösten funkade inte, det gick liksom inte att ropa.
Uppe på stranden stod min granne, Britta, och tittade rakt på mig. Jag sträckte upp handen, viftade, tänkte att hon väl ändå skulle ropa på fiskarna. Men Britta backade bara och försvann! Då tänkte jag, så var det alltså, nu är det slut. Snart drunknar jag, min bror kommer och hittar mig aldrig.
Jag gjorde ett sista försök, men isen brast igen. Plötsligt ser jag en man komma springande mot mig över isen. Det var ingen där förut! Hur kunde han se mig?
Han kastade sig ner på magen, räckte ut handen och ropade:
Sträcka dig mot mig! Kom igen, du klarar det!
Vet inte varifrån krafterna kom, men isen under honom började också att knaka. Han sprang då bort till strandkanten, drog upp en ung björk med ett ryck, och kom tillbaks igen. Liggande på magen puttade han ut björken till mig. Jag försökte greppa grenarna, men de var så hala av is fingrarna gled bara av.
Då drog han in björken, vände den och puttade ut den igen.
Ta tag i roten! Ropade han. Roten!
Jag fick tag i roten, han drog, jag gled upp ur vattnet på isen som en fisk. Låg bara där och grät, medan tårarna frös fast i kinderna. Mannen böjde sig över mig.
Är du med oss? undrade han.
Jag nickade, men kunde inte säga ett ord.
Då så, gå hem och vila nu, du blir inte sjuk, det lovar jag.
Jag torkade bort tårarna och kom på benen. Vände mig om och då var han redan borta. Och ån var så öppen, man såg åt alla håll, det var långt till närmaste krök. Jag såg fiskarna rusa mot mig.
En av dem följde mig hem. Jag bytte kläder och drack te med honung till värmen kom tillbaka. Men bullar behövdes så det var bara att ge sig ut igen, den här gången över bron.
Vid butiken stod Britta med stora ögon, hon såg mig som om jag vore ett spöke och korsade sig igen.
Lever du fortfarande? Drunknade du inte?
Och varför ropade du inte på hjälp? frågade jag tillbaka.
Jag tänkte att om jag försökte hjälpa dig så skulle vi båda gå igenom, och till fiskarna hann jag ändå inte. Drunknar du, så är det ödet. Men nu gjorde du ju inte det allt gick ju bra!
Min bror stannade bara en dag. Jag berättade aldrig för honom om vad som hänt. När han åkt åkte jag själv till grannbyn och gick in i kyrkan för att tända ett ljus i tacksamhet. Och när jag steg in frös jag till på en ikon där inne såg jag mannen som räddat mig, precis likadan. Sankte Nikolaus. Jag bara föll framför bilden. Min samtal med prästen efteråt blev lång.
Ja, sådana under händer, avslutade kvinnan. Och sjuk har jag inte varit sen dess. Inte minsta snuva. Tro vad ni vill.
