Min väninnas son, Viktor Andersson, är en fantastisk kille. Sköt sig fint i skolan, pluggade flitigt, tog examen, fick jobb och slet på som en bäver. Numera är han en förmögen företagare, har en villa i Djursholm och en lägenhet mitt i Stockholm jag säger då det, det är närapå overkligt, vilken pojk.
Men som det alltid finns ett men han gifte sig med en tjej. Och vilken tjej! Katastrof, rent ut sagt. En riktig Ulrika, från en stökig familj, ständigt sur, avundsjuk som en tok och precis så elak som sagorna varnar för. Det är inte bara min väninnas ord, som tvingades ge enda sonen till vargarna, det är ren och skär fakta.
Först gjorde den där harpyan sig av med alla Viktors vänner. “Varför har du dem här? De kommer bara för att snika vin, ber om pengar har du inget bättre för dig än att umgås med sådana typer?” Jodå.
Sedan rensade hon metodiskt bort släkten. Familjen Andersson är stor och varm, firar alltid jular ihop, och ringer på födelsedagar. En riktig svensk uppslutning trevlig till max.
Ulrikas reaktion på alla släktträffar var att himla med ögonen, hitta på superviktiga saker när de skulle bjuda över folk, eller plötsligt få migrän så fort någon planerade att hälsa på.
Till sist var det bara Viktors stackars mamma, Birgitta, som dök upp då och då mest för att hon saknade sitt barnbarn och, såklart, hela sin son.
Varje gång lyckades Ulrika fixa en isskulptur av stämningen.
Ingen storslagen ilska eller gap, nej då. Bara iskallt, väsande: “Jag har sagt femhundra gånger, men det verkar inte gå fram du kan inte komma släpandes med billiga presenter. Här kör vi bara på riktiga grejer, inget IKEA-plock, okej?”
Sonen satt bredvid och nickade, ungefär: “Mamma, för guds skull…”
Igår fikade jag med Birgitta och en annan kompis. Birgitta, stackaren, grät och visade ett sms med darrande händer. Vi alltså Viktor och Ulrika har kommit fram till att det är bättre om du inte kommer hit något mer.
Genom tårarna försökte hon berätta att Viktor hade ringt och sagt: Mamma, du gör Ulrika ledsen. När du har varit här är hon knäckt i tre dygn sen.
Men egentligen Ja, jag satt där och suckade. Stackars Birgitta. Sån jäkla otur med svärdottern.
Men då kläcker vår tredje kompis, Stina, ur sig: “Men vadå, skyll inte bara på henne! Du har ju själv fostrat Viktor till att bli ett riktigt svin kall och hjärtlös.
Jag snäste tillbaka, för Stina fattade ju ingenting. Vad skulle Viktor göra, han måste ju hålla ihop familjen, välja freden! Jag minns när han gick i sexan och gjorde ett hjärte-kort till Birgitta på Internationella kvinnodagen. Hade ni sett det, ni hade gråtit. Om det bara inte vore för Ulrika, alltså…
Men Stina bara skakade på huvudet: “Om en svensk man inte vill, kan ingen kvinna i världen tvinga honom till sån skit. Punkt. Sen reste hon sig och gick hem till sina pelargoner.
Och där satt vi. Plötsligt, som om någon dragit av skygglapparna, såg jag allt klart och tydligt för första gången.
Hela livet har jag hört att trevliga killar bara råkar träffa fel tjej.
Men hej och hå det visar sig att vissa män är osympatiska av egen fri vilja, inte för att någon elak fru ändå tvingar dem.
Såja. Där har vi det.
