Inte ens trettio år av äktenskap är skäl nog att acceptera otrohet Elena vred på den lilla smyckesasken – sammetsklädd men sliten, guldbokstäverna nästan borta. Inuti glittrade tre små stenar. Vackra, det måste man erkänna. – Fem tusen kronor, – sa Olof och bläddrade på sin surfplatta, – köpt hos Hallbergs med rabattkort. – Tack, älskling. Något knep till i bröstet. Inte för summan – vid deras ålder finns det inga sådana krav. Men för hur han sa det. Vardagligt, som om det bara gällde mjölken han handlat. Tre decennier tillsammans. Pärlbröllop – något man sällan ser nuförtiden. Elena gick upp extra tidigt, tog fram den fina spetsduken från svärmors bröllopsgåva och började baka gräddtårta – “Vinterdrömmen”, den Olof en gång kallade “en bit av himlen”. Nu satt han med näsan i skärmen och svarade mest med grymtningar på hennes frågor. – Olof, minns du vad du lovade på vår trettionde bröllopsdag – att ta med mig till Italien? – Mmm, – utan att titta upp. – Jag tänkte att vi kanske kunde åka till Gotland i alla fall? Vi har inte varit iväg tillsammans på länge. – Lena, jag har ett pressat projekt. Ingen tid nu. Projekt. Det fanns alltid något projekt. Särskilt de senaste ett och ett halvt åren, när Olof plötsligt “började om på nytt”. Började träna, köpte dyra sneakers, förnyade garderoben. Till och med frisyren blev modern – sidbena, snaggade sidor. – Det är väl ålderskrisen, – sa väninnan Siv. – Alla män går igenom det. Det går över. Det gick inte över. Det blev bara värre. Elena provade ringen – den satt perfekt. Han minns åtminstone storleken. Stenarna gnistrade med ett kyligt sken. – Vacker, – sa hon och betraktade gåvan. – Ja. Snygg infattning. Ungdomlig design. Vid kvällens festbord var de nästan tysta. Tårtan blev som alltid – len och fluffig. Olof åt en bit, berömde av automatik. Elena tittade på honom och undrade: när blev hennes man en främling? – Vem är den där tjejen? – frågade hon plötsligt. – Vilken tjej? – Olof tittade upp från tallriken. – Hon som hjälpte dig att välja den här ungdomliga ringen. – Vad har hon med saken att göra? – Olof, – rösten lugn, – jag är inte dum. Det var en kvinna som valde ringen. En man säger aldrig “ungdomlig design”. Paus. Lång, obekväm. – Lena, vad är det för strunt? – Heter hon Alva? Olof blev kritvit. Han frågade inte ens hur hon visste. Det betydde att hon prickat rätt. – Jag råkade se era meddelanden. För en månad sen, när du ville ha försäkringsbolagets nummer från min mobil. “Solen, vi ses snart” – minns du det? Han var tyst. – Hon är tjugoåtta, jobbar på ert kontor. La just ut bild igår från restaurangen – det där fönsterbordet ni satt vid. Jag kände igen duken. – Hur vet du om restaurangen? – Siv såg. Av en slump. Tror du ingen märker i den här stan? Olof suckade tungt: – Okej. Ja, det finns en Alva. Men det är inte som du tror. – Vad är det då? – Hon förstår mig. Det är lätt, roligt med henne. Vi pratar om böcker, om filmer. – Och med mig finns inget att prata om? – Lena, titta på dig själv! Det är bara barnen, hälsan, dagens priser. Med Alva känner jag mig levande. – Levande, – upprepade Elena. – Jag förstår. – Jag ville inte såra dig. Olof sänkte blicken. – Hon vet att du är gift? – Ja. – Och hon bryr sig inte? Kan leva med en gift man? – Lena, hon är modern. Hon drömmer inte om något. – Modern, – skrattade Elena. – Och mina trettio år med dig – är det bara en dröm? Hon reste sig och började plocka undan. Händerna skakade, men hon höll masken. – Lena, vi pratar väl ordentligt. – Finns inget att prata om. Du har gjort ditt val. – Jag har inte valt nån! – Du väljer, varje dag. När du kommer hem sent. När du ljuger om jobbresor. När du köper gåvor till henne för våra pengar. – Våra pengar! – Mina också. Jag jobbar också. Glömt det? Elena diskade, torkade rent och vek duken. Lägger undan som vanligt. Bara händerna skakade fortsatt. – Lena, vad vill du? – frågade Olof från köksdörren. – Jag vill vara ensam. Idag. Tänka. – Och imorgon? – Vet inte. Två dygn var hon tyst. Olof försökte prata, men fick korta, artiga svar. På tredje dagen brast han: – Hur länge ska det vara så här? – Vad är det som stör dig? – frågade Elena, strök hans skjorta. – Jag lagar mat, städar, tvättar. Precis som vanligt. – Du pratar ju inte! – Varför? Du har ju Alva att prata med. – Lena! – Vad är det, Lena? Du sa ju själv – med mig är det tråkigt. Varför göra våld på sig själv? På kvällen gick han ut. Sa att han skulle till vännerna. Elena visste – till henne. Hon satte sig vid datorn, letade upp Alvas sociala medier. Söt. Ung. Bilder från dyra resmål, trendiga kläder, champagnen i handen. Igår skrev hon: “Livet är fantastiskt när den som uppskattar dig är nära.” Och taggar – kärlek, lycka, mogenman. Mogen man. Elena log. Taggen som en produktbeskrivning. Väninnor kommenterade: “När blir det bröllop?”, “Du har tur med mannen!”, “Vad säger hans fru?” Alva svarade: “De lever formellt. Som grannar sedan länge.” Tre decennier – som grannar. Nästa dag bokade Elena tid hos jurist. En ung kille med glasögon lyssnade noga på hennes historia. – Okej. All egendom delas lika. Lägenhet, sommarstuga, bil. Kan vi bevisa otrohet kan du få mer. – Behövs inte mer, – sa Elena. – Rättvist räcker. Hemma skrev hon upp: Lägenhet – sälj och dela lika. Sommarstuga – hans. Jag åker aldrig dit igen. Bil – min. Han får köpa ny. Bankkonton – dela. Olof kom hem sent, såg listan. – Vad är det här? – Skilsmässa. – Har du blivit tokig? – Nej. Jag har äntligen vaknat. – Lena, jag förklarade ju! Det är bara en förälskelse. Det går över! – Och om det inte gör? Ska jag vänta trettio år till? Olof satte sig, gömde ansiktet i händerna: – Jag ville inte såra dig. – Men du gjorde det. – Vad ska jag göra nu? – Välj, – sa Elena. – Familjen eller Alva. Det finns inget tredje. Tre månader bodde de som faktiska grannar. Olof flyttade till gästrummet. Pratade bara när det behövdes. Elena började på engelskkurs, simmade, läste böcker för första gången på länge. Alva ringde ibland, grät i telefon. Olof gick ut på balkongen och viskade långa samtal. En kväll kom han hem tidigt, satte sig framför Elena: – Jag har gjort slut med henne. – Varför berättar du det? – Lena, jag fattade. Jag har varit dum. En katastrofal miss. – Jag håller med. – Ska vi försöka en gång till? Jag har förändrats. Elena lade undan boken: – Olof, du gjorde slut med henne för att du tröttnade – inte för att du förstod mitt värde. En ny “Alva” dyker upp om ett till två år. – Nej! – Jodå. För du saknar inte mig – du saknar din ungdom. Och det kan jag inte hjälpa dig med. – Lena. – Skilsmässopappren är klara. Skriv på. Han skrev under. Utan bråk, utan strid om tillgångarna. Elena tog bara det hon bestämt. Ett halvår senare träffade hon Rolf – jämnårig änkling, engelskalärare, på kursen. Han bjöd henne på teater. – Vet du, Elena, – sa han över kaffet efter föreställningen, – jag tycker om att prata med dig. Du är en intressant samtalspartner. – Verkligen? Min ex-man tyckte jag var tråkig. – Då visste han inte hur man lyssnar. Rolf kunde lyssna. Han hörde hennes tankar, skrattade åt hennes skämt och berättade om sig själv – utan att låtsas vara yngre. – Vad gillar du hos kvinnor? – frågade Elena en gång. – Intelligens. Vänlighet. Äkthet. Och du hos män? – Ärlighet. Och att de inte skäms för sin ålder. De skrattade. Olof ringde ibland, hälsade vid högtider, undrade om hennes hälsa. Som gamla bekanta. – Är du lycklig? – frågade han en gång. – Ja, – svarade Elena utan tvekan. – Och du? – Vet inte. Kanske inte. – Tja, man väljer själv. Ringen för fem tusen har hon kvar. Ingen använder den, men den ligger i smyckeskrinet – en påminnelse om hur lätt trettio år kan förminskas. Rolf gav henne en gammal brosch på födelsedagen – hittad på loppis, billig men vald med hjärta. – Skönhet är inte priset, – sa han, – utan känslan du ger med den. Då började Elena förstå – livet efter femtio tar inte slut. Det börjar om. Vad tycker du? Går det att börja om från början på äldre dar? Dela med dig i kommentarsfältet!

Inte ens trettio år tillsammans är en ursäkt för att stå ut med otrohet

Ellinor snurrade den lilla asken mellan fingrarna blå sammet, bokstäverna nästan utsuddade. Inuti blänkte tre små stenar. Fina ändå, får man medge.

Fem tusen kronor, sa Olof och bläddrade i nyheterna på sin iPad. Köpte på Hallbergs, med klubbrabatt.

Tack, kära du.

Inne i bröstet drog det ihop sig. Inte för summan vid deras ålder har man väl inga anspråk. Det var mer hur han sa det. Som om han rapporterade om mjölken.

Tre decennier ihop. Pärlbröllop ett sällsynt fenomen nuförtiden. Ellinor hade stigit upp tidigt och lagt fram den finaste spetsduken från svärmor bröllopsgåvan. Hon började förbereda Kärleksmumskaka tårtan Olof brukade kalla en bit av himlen.

Men nu satt han där, nedsjunken i skärmen och grymtade mest som svar på hennes frågor.

Olofs, minns du att du lovade ta med mig till Italien på trettiårsdagen?

Mmm, sa han, utan att lyfta blicken.

Jag tänkte, kanske kunde vi åtminstone ta en tur till Gotland? Vi har ju inte semestrat tillsammans på evigheter.

Elin, jag har en deadline på jobbet. Har verkligen inte tid nu.

Deadline. Det var alltid någon deadline, särskilt de senaste arton månaderna. Olof hade återupptäckt sin ungdom, skaffat gymkort, köpt dyra Adidas, bytt ut halva garderoben. Till och med en ny frisyr lugg snett fram, sidorna snaggade.

Typisk fyrtioårskris, sa väninnan Siv. Alla karlar håller på så. Det går över.

Det gick inte över. Snarare tvärtom.

Ellinor provade ringen den satt perfekt. Trots allt kom han ihåg hennes storlek. Stenarna gnistrade lite kyligt.

Fin är den ändå, sa hon.

Ja. Modern infattning, ungdomlig design.

På kvällen satt de tysta över den festliga middagen. Tårtan blev len och fluffig som alltid. Olof åt en bit och gav ett pliktskyldigt beröm. Ellinor såg på honom och undrade: När blev hennes make en främling?

Vem är den där tjejen? frågade hon plötsligt.

Vilken tjej? sa Olof och vågade sig upp från tallriken.

Hon som valde ut ditt ungdomliga ring.

Vad har hon med saken att göra?

Olof, jag är inte dum. Ingen man säger ungdomlig design om ett smycke. Det var en kvinna som hjälpte dig.

Lång paus. Jobbig.

Elin, vad pratar du om?

Heter hon Malva?

Olof blev kritvit. Inte ens en motfråga om hur hon visste det. Prick rätt alltså.

Jag råkade se era sms, när jag skulle leta försäkringsnumret på din mobil. Solstråle, snart ses vi minns du det?

Han sa inget.

Hon är tjugoåtta, jobbar på ert kontor. Lade upp en bild från restaurangen igår samma fönsterbord som ni satt vid. Jag kände igen duken.

Hur vet du det om restaurangen?

Siv såg er. Av en slump. Tror du folk i en svensk småstad missar sånt?

Olof pustade tungt.

Jaha. Ja, det finns en Malva. Men det är inte som du tror.

Vad är det då?

Hon förstår mig. Jag känner mig levande med henne vi pratar om böcker och filmer.

Och med mig finns det inget att prata om?

Elin, snälla, du pratar ju bara om barnen, hälsan, matpriserna på ICA. Med Malva känner jag mig tja, ung.

Ung, sa Ellinor. Jag förstår.

Jag ville inte såra dig.

Olof sjönk ihop ännu mer.

Vet hon att du är gift?

Hon vet.

Och hon bryr sig inte? Att dejta någons man?

Elin, hon är modern. Hon bygger inga luftslott.

Modern, fnös Ellinor. Och jag då ska de trettio åren vara en illusion?

Hon reste sig för att duka av. Händerna skakade, men hon försökte dölja det. Rutinen var hennes livlina.

Elin, kan vi prata lugnt?

Finns inget att prata om. Du har ju redan gjort ditt val.

Jag har inte valt något!

Jo då. Du väljer varje gång du kommer hem sent. Varje gång du ljuger om din konferens. När du köper presenter till henne för våra pengar.

För våra pengar!

Ja, Olof, jag jobbar faktiskt också. Glömt det?

Hon diskade, torkade, la dukar på plats. Allt som vanligt. Bara händerna fortsatte skaka.

Elin, vad vill du egentligen? frågade Olof från dörren.

Vara ifred. I kväll. Tänka.

Och imorgon?

Ingen aning.

Två dagar gick hon mest tyst. Olof försökte börja prata men fick bara artiga, korta svar. Tredje dagen brast han:

Hur länge ska du hålla på så?

Vad stör dig? sa Ellinor medan hon strök hans skjorta. Jag gör ju allt tvättar, diskar, lagar mat. Som vanligt.

Men du pratar inte!

Och varför då? Du har ju Malva för samtal.

Elin!

Vad? Du sa ju själv att jag är tråkig. Ingen idé att slösa tid.

Senare stack han. Sa att han träffade vänner. Ellinor visste hos henne.

Hon öppnade Facebook. Kollade Malvas profil. Fräsch tjej. Ung. Bilder från dyra spaanläggningar, snygga kläder, champagneglas.

Ett inlägg från igår: Livet är underbart med rätt person vid sin sida. Taggar: Kärlek, Lycka, Medelåldersman.

Medelåldersman Ellinor fnissade. Låter som annons på Tradera.

Väninnorna kommenterade: Malvis, när gifter ni er?, Tur du har honom!, Och vad säger frun?

Malva svarade: “Deras äktenskap är bara på papper. De bor ihop som grannar.”

Tre decennier som grannar.

Nästa dag bokade Ellinor tid hos advokat. Ung kille i glasögon lyssnade noga.

Okej. Allt ni har ihop delas lika lägenheten, sommarstugan, bilen. Bevisar vi otrohet kan du få mer än hälften.

Jag vill bara ha det som är rättvist, sa Ellinor.

Hemma skrev hon upp:

Lägenhet säljs, pengarna delas.

Sommarstuga Olof får. Jag tänker aldrig åka dit igen.

Bil min. Han får köpa en ny.

Bankkonton delas.

Olof kom sent hem, såg pappret.

Vad är detta?

Skilsmässa.

Har du blivit galen?

Nej, jag har äntligen vaknat.

Elin, jag har förklarat! Det är bara en förälskelse. Det går över!

Och om det inte går över? Ska jag vänta trettio år tills du är klar med tonårstempot?

Olof slog sig ned på soffan, grävde ner ansiktet i händerna.

Jag ville dig inget ont.

Men du sårade mig ändå.

Vad ska jag göra nu?

Välj, sa Ellinor. Familjen eller Malva. Något tredje finns inte.

Tre månader levde de som inneboende. Olof flyttade in i gästrummet. De pratade bara om det absolut nödvändiga. Ellinor började kurs i engelska och simning, läste romaner hon aldrig hunnit förut.

Malva ringde ibland och grät i luren. Olof stod ute på balkongen och viskade i timmar.

En kväll kom han hem ovanligt tidigt. Slog sig ned framför Ellinor:

Det är slut med henne.

Och varför berättar du det?

Elin, jag har varit idiot. Jag har gjort bort mig.

Där är vi överens.

Kan vi försöka igen? Jag är en annan nu.

Ellinor la undan sin bok.

Olof, du gjorde slut med henne för att du tröttnade. Inte för att du uppskattar mig. Nästa Malva dyker bara upp igen om ett år eller två.

Nej, jag lovar!

Jodå. Du har inte förlorat mig du har förlorat din ungdom. Jag kan inte ge dig den tillbaka.

Elin

Pappren om skilsmässan ligger där. Skriv på.

Han skrev under. Utan drama, utan bråk om saker. Ellinor tog bara det hon bestämt från början.

Efter ett halvår mötte hon Rune jämnårig änkling, engelsklärare, deras vägar korsades på språkkursen. Han bjöd henne till Stadsteatern.

Vet du, Ellinor sa han över en kopp kaffe efter föreställningen, det är roligt att prata med dig. Du är en intressant människa.

Verkligen? Min exman kallade mig tråkig.

Då kunde han inte lyssna riktigt.

Rune kunde lyssna. Han uppskattade hennes tankar, skrattade åt hennes skämt och berättade om sig själv utan att försöka låtsas vara yngre.

Vad gillar du hos män? frågade Ellinor vid något samtal.

Intelligens. Vänlighet. Ärlighet. Du då?

Ärlighet, och att han inte skäms över sin ålder.

De skrattade båda två.

Olof hörde av sig ibland, gratulerade på födelsedagar, frågade om hälsan. Som gamla bekanta.

Är du lycklig nu? undrade han en gång.

Ja, svarade Ellinor utan tvekan. Du då?

Vet inte. Troligen inte.

Nåväl, alla gör sina val.

Ringen för femtusen kronor ligger kvar i smyckeskrinet. Hon bär den aldrig den ligger där mest som påminnelse om hur lätt trettio år kan bli värdelösa.

Rune gav henne en gammeldags brosch från Hötorgets loppmarknad i present, billig, men vald med hjärtat.

Skönheten sitter inte i prislappen, sa han. Utan i känslan man ger bort den med.

Och då insåg Ellinor att livet efter femtio är långt ifrån slut. Det börjar om.

Vad tänker ni? Kan man starta om på nytt i mogen ålder? Skriv gärna en kommentar.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Inte ens trettio år av äktenskap är skäl nog att acceptera otrohet Elena vred på den lilla smyckesasken – sammetsklädd men sliten, guldbokstäverna nästan borta. Inuti glittrade tre små stenar. Vackra, det måste man erkänna. – Fem tusen kronor, – sa Olof och bläddrade på sin surfplatta, – köpt hos Hallbergs med rabattkort. – Tack, älskling. Något knep till i bröstet. Inte för summan – vid deras ålder finns det inga sådana krav. Men för hur han sa det. Vardagligt, som om det bara gällde mjölken han handlat. Tre decennier tillsammans. Pärlbröllop – något man sällan ser nuförtiden. Elena gick upp extra tidigt, tog fram den fina spetsduken från svärmors bröllopsgåva och började baka gräddtårta – “Vinterdrömmen”, den Olof en gång kallade “en bit av himlen”. Nu satt han med näsan i skärmen och svarade mest med grymtningar på hennes frågor. – Olof, minns du vad du lovade på vår trettionde bröllopsdag – att ta med mig till Italien? – Mmm, – utan att titta upp. – Jag tänkte att vi kanske kunde åka till Gotland i alla fall? Vi har inte varit iväg tillsammans på länge. – Lena, jag har ett pressat projekt. Ingen tid nu. Projekt. Det fanns alltid något projekt. Särskilt de senaste ett och ett halvt åren, när Olof plötsligt “började om på nytt”. Började träna, köpte dyra sneakers, förnyade garderoben. Till och med frisyren blev modern – sidbena, snaggade sidor. – Det är väl ålderskrisen, – sa väninnan Siv. – Alla män går igenom det. Det går över. Det gick inte över. Det blev bara värre. Elena provade ringen – den satt perfekt. Han minns åtminstone storleken. Stenarna gnistrade med ett kyligt sken. – Vacker, – sa hon och betraktade gåvan. – Ja. Snygg infattning. Ungdomlig design. Vid kvällens festbord var de nästan tysta. Tårtan blev som alltid – len och fluffig. Olof åt en bit, berömde av automatik. Elena tittade på honom och undrade: när blev hennes man en främling? – Vem är den där tjejen? – frågade hon plötsligt. – Vilken tjej? – Olof tittade upp från tallriken. – Hon som hjälpte dig att välja den här ungdomliga ringen. – Vad har hon med saken att göra? – Olof, – rösten lugn, – jag är inte dum. Det var en kvinna som valde ringen. En man säger aldrig “ungdomlig design”. Paus. Lång, obekväm. – Lena, vad är det för strunt? – Heter hon Alva? Olof blev kritvit. Han frågade inte ens hur hon visste. Det betydde att hon prickat rätt. – Jag råkade se era meddelanden. För en månad sen, när du ville ha försäkringsbolagets nummer från min mobil. “Solen, vi ses snart” – minns du det? Han var tyst. – Hon är tjugoåtta, jobbar på ert kontor. La just ut bild igår från restaurangen – det där fönsterbordet ni satt vid. Jag kände igen duken. – Hur vet du om restaurangen? – Siv såg. Av en slump. Tror du ingen märker i den här stan? Olof suckade tungt: – Okej. Ja, det finns en Alva. Men det är inte som du tror. – Vad är det då? – Hon förstår mig. Det är lätt, roligt med henne. Vi pratar om böcker, om filmer. – Och med mig finns inget att prata om? – Lena, titta på dig själv! Det är bara barnen, hälsan, dagens priser. Med Alva känner jag mig levande. – Levande, – upprepade Elena. – Jag förstår. – Jag ville inte såra dig. Olof sänkte blicken. – Hon vet att du är gift? – Ja. – Och hon bryr sig inte? Kan leva med en gift man? – Lena, hon är modern. Hon drömmer inte om något. – Modern, – skrattade Elena. – Och mina trettio år med dig – är det bara en dröm? Hon reste sig och började plocka undan. Händerna skakade, men hon höll masken. – Lena, vi pratar väl ordentligt. – Finns inget att prata om. Du har gjort ditt val. – Jag har inte valt nån! – Du väljer, varje dag. När du kommer hem sent. När du ljuger om jobbresor. När du köper gåvor till henne för våra pengar. – Våra pengar! – Mina också. Jag jobbar också. Glömt det? Elena diskade, torkade rent och vek duken. Lägger undan som vanligt. Bara händerna skakade fortsatt. – Lena, vad vill du? – frågade Olof från köksdörren. – Jag vill vara ensam. Idag. Tänka. – Och imorgon? – Vet inte. Två dygn var hon tyst. Olof försökte prata, men fick korta, artiga svar. På tredje dagen brast han: – Hur länge ska det vara så här? – Vad är det som stör dig? – frågade Elena, strök hans skjorta. – Jag lagar mat, städar, tvättar. Precis som vanligt. – Du pratar ju inte! – Varför? Du har ju Alva att prata med. – Lena! – Vad är det, Lena? Du sa ju själv – med mig är det tråkigt. Varför göra våld på sig själv? På kvällen gick han ut. Sa att han skulle till vännerna. Elena visste – till henne. Hon satte sig vid datorn, letade upp Alvas sociala medier. Söt. Ung. Bilder från dyra resmål, trendiga kläder, champagnen i handen. Igår skrev hon: “Livet är fantastiskt när den som uppskattar dig är nära.” Och taggar – kärlek, lycka, mogenman. Mogen man. Elena log. Taggen som en produktbeskrivning. Väninnor kommenterade: “När blir det bröllop?”, “Du har tur med mannen!”, “Vad säger hans fru?” Alva svarade: “De lever formellt. Som grannar sedan länge.” Tre decennier – som grannar. Nästa dag bokade Elena tid hos jurist. En ung kille med glasögon lyssnade noga på hennes historia. – Okej. All egendom delas lika. Lägenhet, sommarstuga, bil. Kan vi bevisa otrohet kan du få mer. – Behövs inte mer, – sa Elena. – Rättvist räcker. Hemma skrev hon upp: Lägenhet – sälj och dela lika. Sommarstuga – hans. Jag åker aldrig dit igen. Bil – min. Han får köpa ny. Bankkonton – dela. Olof kom hem sent, såg listan. – Vad är det här? – Skilsmässa. – Har du blivit tokig? – Nej. Jag har äntligen vaknat. – Lena, jag förklarade ju! Det är bara en förälskelse. Det går över! – Och om det inte gör? Ska jag vänta trettio år till? Olof satte sig, gömde ansiktet i händerna: – Jag ville inte såra dig. – Men du gjorde det. – Vad ska jag göra nu? – Välj, – sa Elena. – Familjen eller Alva. Det finns inget tredje. Tre månader bodde de som faktiska grannar. Olof flyttade till gästrummet. Pratade bara när det behövdes. Elena började på engelskkurs, simmade, läste böcker för första gången på länge. Alva ringde ibland, grät i telefon. Olof gick ut på balkongen och viskade långa samtal. En kväll kom han hem tidigt, satte sig framför Elena: – Jag har gjort slut med henne. – Varför berättar du det? – Lena, jag fattade. Jag har varit dum. En katastrofal miss. – Jag håller med. – Ska vi försöka en gång till? Jag har förändrats. Elena lade undan boken: – Olof, du gjorde slut med henne för att du tröttnade – inte för att du förstod mitt värde. En ny “Alva” dyker upp om ett till två år. – Nej! – Jodå. För du saknar inte mig – du saknar din ungdom. Och det kan jag inte hjälpa dig med. – Lena. – Skilsmässopappren är klara. Skriv på. Han skrev under. Utan bråk, utan strid om tillgångarna. Elena tog bara det hon bestämt. Ett halvår senare träffade hon Rolf – jämnårig änkling, engelskalärare, på kursen. Han bjöd henne på teater. – Vet du, Elena, – sa han över kaffet efter föreställningen, – jag tycker om att prata med dig. Du är en intressant samtalspartner. – Verkligen? Min ex-man tyckte jag var tråkig. – Då visste han inte hur man lyssnar. Rolf kunde lyssna. Han hörde hennes tankar, skrattade åt hennes skämt och berättade om sig själv – utan att låtsas vara yngre. – Vad gillar du hos kvinnor? – frågade Elena en gång. – Intelligens. Vänlighet. Äkthet. Och du hos män? – Ärlighet. Och att de inte skäms för sin ålder. De skrattade. Olof ringde ibland, hälsade vid högtider, undrade om hennes hälsa. Som gamla bekanta. – Är du lycklig? – frågade han en gång. – Ja, – svarade Elena utan tvekan. – Och du? – Vet inte. Kanske inte. – Tja, man väljer själv. Ringen för fem tusen har hon kvar. Ingen använder den, men den ligger i smyckeskrinet – en påminnelse om hur lätt trettio år kan förminskas. Rolf gav henne en gammal brosch på födelsedagen – hittad på loppis, billig men vald med hjärta. – Skönhet är inte priset, – sa han, – utan känslan du ger med den. Då började Elena förstå – livet efter femtio tar inte slut. Det börjar om. Vad tycker du? Går det att börja om från början på äldre dar? Dela med dig i kommentarsfältet!