Mamma, vad säger du för något? Hur kan du säga att du inte har någon att prata med? Jag ringer ju dig två gånger om dagen, suckar dottern trött.
Nej då, Lina, det är inte så jag menar, Anna-Lisa Svensson drar en tung suck, det är bara alla mina gamla vänner, de är borta nu. Det finns ingen kvar från min tid.
Men mamma, sluta nu. Du har ju din barndomsvän Gunilla. Och du är jättemodern och ser mycket yngre ut än du faktiskt är. Mamma, vad är det med dig? säger dottern bekymrat.
Du vet ju att Gunilla har svår astma. Hon kan knappt prata i telefon utan att börja hosta. Och sen bor hon på andra sidan Stockholm. Vi var alltid tre tillsammans, minns du att jag berättade för dig? Men Eva dog för flera år sedan. Och igår kom Annika från grannlägenheten in. Vi drack te, hon är så trevlig och kommer ofta förbi. Hon hade bakat kanelbullar och bjöd på. Berättade om sina barn och barnbarn. Hon har ju barnbarn, fastän hon är femton år yngre än jag. Men hennes minnen från skola och barndom är helt annorlunda än mina.
Jag saknar så att prata med någon jämngammal, som minns det jag minns, säger Anna-Lisa till dottern, men vet redan att hon inte blir riktigt förstådd. Dottern är ju fortfarande ung. Hennes tid pågår fortfarande, utanför fönstret. Hon längtar inte efter barndomsminnen än. Lina är omtänksam och god, det handlar inte om henne.
Mamma, jag har biljetter till romanskvällen på tisdag! Kommer du ihåg att du ville gå? Och nu får du sluta deppa, ta på dig din vackra vinröda klänning, du är ju strålande i den!
Alldeles rätt, Lina, det är ingen fara, jag vet inte själv varför jag blev såhär, god natt nu. Vi hörs imorgon. Försök att lägga dig tidigt, du är ju alltid så trött, Anna-Lisa försöker byta samtalsämne.
Ja, mamma. Sov gott, vi hörs, och Lina lägger på.
Anna-Lisa sitter tyst och tittar ut på stadens blinkande kvällsljus
Tionde klass, också vår. Så många planer de hade då. Det känns som igår. Hennes vän Gunilla var kär i Thomas Marklund från klassen. Men Thomas var intresserad av Anna-Lisa. Han brukade ringa hem om kvällarna och föreslå att de skulle ses. Men Anna-Lisa tänkte alltid på honom som en vän, ville inte ge honom falska förhoppningar.
Sen ryckte Thomas in i lumpen. Kom tillbaka, gifte sig. Han bodde i Gunillas gamla hus. Och han hade hemtelefon numret Anna-Lisa slår numret hon plötsligt minns. Ingen signal direkt, men så hörs det att någon tar luren. En stunds brus, sen svarar en låg, manlig röst:
Hallå, det är Thomas? Vem är det?
Kanske är det för sent? Varför ringer jag? Tänk om han inte ens kommer ihåg mig, eller så är det inte ens han!
God kväll, Anna-Lisas röst darrar en aning, lite rosslig av nervositet.
Lite mer brus, sen plötsligt:
Anna-Lisa? Är det verkligen du? Det måste det vara. Jag glömmer aldrig din röst. Hur hittade du mig? Jag råkar bara vara här just nu
Tompa, vad roligt att höra dig!, glädjen sköljer över Anna-Lisa. Ingen har kallat henne vid namn på så många år, bara mamma, mormor eller Anna-Lisa Svensson. Kanske Gunilla ibland.
Men att bli tilltalad bara Anna-Lisa låter så ungt och vårigt, nästan som om åren inte gått.
Anna-Lisa, hur mår du? Jag blir så glad att höra din röst, säger Thomas, och det värmer henne på riktigt. Hon var rädd att han inte skulle minnas eller att hennes samtal skulle vara opassande.
Kommer du ihåg nian? När jag och Micke Johansson rodde er ut på sjön? Micke fick blåsor i händerna och försökte gömma det. Sen köpte vi glass på bryggan. Musik spelades från kiosken, Thomas röst är låg och drömmande.
Såklart jag minns, Anna-Lisa skrattar lyckligt, och när hela klassen sov över i skogen utanför Nyköping? Vi kunde inte öppna konserver, men var så hungriga ändå!
Ja! skrattar Thomas, men Micke öppnade dem till sist, och sen sjöng vi gitarrlåtar vid elden, minns du? Det var då jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr.
Och hur gick det? Anna-Lisas röst är fylld av ungdomlig glädje från alla minnen. Thomas väcker det gemensamma förflutna så levande.
Och hur har du det nu?, frågar Thomas, sen svarar han sig själv, Fast det hör jag ju på din röst, du är lycklig. Har du barn, barnbarn? Skriver du ännu dikter? Jag minns! Försvinna i natten, och återuppstå till gryningen! Så livsbejakande!
Du har alltid varit som solen, Anna-Lisa! Runt dig värms folks hjärtan. Dina närmaste har det gott, vilken mamma och mormor en skatt.
Äsch, Tompa, nu överdriver du. Min tid är väl över nu
Han avbryter:
Sluta. Det lyser sådan energi från dig att jag blir varm i luren! Jag skämtar, men allvarligt jag tror inte alls att du tappat smaken för livet. Din tid är långt ifrån över. Så lev, Anna-Lisa, njut av solen.
Och vinden jagar molnen över himlen för din skull.
Och fåglarna sjunger för dig!
Du är då alltid romantisk, Tompa. Men du då? Här sitter jag och bara pratar om mig själv, men plötsligt blir det brus och knäpp i luren och samtalet bryts.
Anna-Lisa sitter kvar med telefonen i handen. Hon funderar på att ringa upp igen, men det känns sent och olämpligt. Hon väntar till en annan gång.
Så fint det var att prata med Thomas, vad mycket de mindes Plötsligt ringer det igen. Barnbarnet.
Ja, Maja, hej hjärtat, är vaken. Vad sa mamma? Nej, jag mår jättefint. Vi ska på konsert tillsammans. Kommer du imorgon? Toppen, välkommen!
Med ett leende på läpparna går Anna-Lisa och lägger sig. Hon har så många nya planer! Medan hon slumrar till, diktar hon tyst i huvudet
Nästa morgon bestämmer Anna-Lisa sig för att hälsa på Gunilla. Några hållplatser med spårvagnen, hon är ju inte så himla gammal ändå.
Gunilla blir så glad att se henne:
Äntligen, du har lovat så länge. Och du har köpt prinsesstårta? Min favorit! Berätta nu, Gunilla hostar och håller handen för bröstet, men viftar bort det:
Det är lugnt, jag har fått ny inhalator, det är bättre nu. Vi tar te. Anna-Lisa, du ser helt förnyad ut. Vad har hänt?
Ingen aning, femte ungdomsåret kan det vara så? säger Anna-Lisa medan hon skär upp tårtan, Igår råkade jag ringa Thomas Marklund, du vet, din stora kärlek i nian? Han började minnas alla möjliga saker, sånt jag glömt. Varför säger du inget, Gunilla, har du svårt att andas?
Gunilla sitter blek och tyst, tittar bara på Anna-Lisa. Till sist viskar hon:
Anna-Lisa, visste du inte att Thomas gick bort förra året? Han bodde inte ens kvar på den adressen, de flyttade för flera år sedan.
Vad? Hur är det möjligt? Men vem pratade jag med då? Han mindes allt om oss, om skoltiden. Och innan samtalet kände jag mig så nere. Efteråt kände jag livslust igen Hur kan det stämma? Anna-Lisa kan knappt tro det.
Men det var ju hans röst, jag lovar. Och så sa han så fint: Solen lyser för dig. Vinden jagar molnen över himlen för dig. Fåglarna sjunger för dig
Gunilla skakar på huvudet, tvivlar nästan, men säger till sist:
Anna-Lisa, jag vet inte hur det gick till, men det låter verkligen som honom. Det var hans stil. Han älskade dig. Jag tror han ville ge dig styrka varifrån han än är nu. Och han lyckades. Såhär glad och levande har jag inte sett dig på länge.
En vacker dag blir ditt hjärta helt igen, och då minns du kanske att du bara är lycklig.
