Inte bara grannar
I en liten by någonstans i Småland, där vägarna på sommaren gömde sig under lummiga björkar och på hösten blev ett hav av guldgula löv, bodde två familjer sida vid sida. De hade alltid varit goda vänner, hjälpte varandra med det mesta. Barnen hade vuxit upp och dragit till Stockholm för karriär och storstadsliv.
Men så inträffade något trist. Eriks fru dog. En grå, råkall oktobergryning sprang han över till grannarna, Karl och Maja. Han knackade så att det skallrade i fönsterrutan.
Vad i all sin dar har hänt? ropade Karl och flög ut på verandan i långkalsongerna, tätt följd av Maja insvept i sin blommiga yllesjal.
Anna… min Anna… snyftade Erik och sjönk ner på trappan. Höstluften var fuktig och kylig på ett sätt som kröp in i benmärgen.
Vad är det med Anna? Karl försökte ruska liv i honom. Behöver vi ringa ambulansen?
Ingen idé, mumlade Erik. Anna är borta…
Grannarna tog hand om Erik tills hans son och sonhustru kom körande från Göteborg. Han blev aldrig lämnad ensam. Maja försåg honom med lugnande tablett och hade öga på honom. Efter begravningen av Anna försökte de hålla Erik igång han bjöds in till middag, till kaffe, och om kvällarna spelade Karl och Erik schack tills ljusen brann ner.
Tiden gick, ett halvår närmare bestämt. Erik började vänja sig, sorgen var där men han lärde sig klara av vardagen på egen hand: laga mat, tvätta, och allt det där inga manliga släktingar egentligen vill bemästra. Hans son hörde av sig ibland, stannade en helg här och där.
En sensommarkväll i augusti satt Erik som vanligt och filosoferade hos Karl över ett schackbräde. Plötsligt välte Karl bara omkull pang bom rätt ner! Erik hann precis fånga honom.
Karl, vad gör du? utbrast Erik, men Karl låg helt stilla. Maja! ropade han. Hon kom farande runt knuten med en stor skål färska gurkor som flög i backen.
Maja föll på knä bredvid sin man. Karl var redan borta. Läkaren sa hjärtinfarkt snabbt och skoningslöst.
Han som aldrig klagat på hjärtat, snyftade Maja.
Därefter var det Erik som hjälpte Maja. Barn och barnbarn kom från när och fjärran till begravningen. När de reste hem förstod Maja vad riktig, gnistrande tystnad innebar. Dagarna gick an, Erik kom över och fixade saker, men nätterna var långa och ensamma.
Tiden läkte sakta sår. Barn och barnbarn dök upp i perioder. Erik och Maja blev varandras bästa om än lite ålderstigna stöd. Erik hade hela livet varit lärare i historia på byns högstadie, medan Maja styrt och ställt över sockenbiblioteket.
Livet rullade på. Hösten tog sin början. Varje morgon svepte Erik fram på gården med kvasten och forcerade drivor med björk- och lönnlöv. Han tog en lov ut genom grinden, sopade utanför Majas staket men vinden snålade genast dit ännu fler löv. Då stegade han bara in till henne och tog itu med hennes lilla hösttrassel också.
Maja kikade ut genom fönstret och log åt spektaklet.
Erik, hur länge ska du hålla på? ropade hon genom glipan. Alla i byn vet redan att du är ensam i slagsmål med hösten!
Erik tittade upp utan minsta skam.
Om alla väntar på att löven ska försvinna av sig själva, då går hela landet åt fanders! De försvinner inte man får vackert sopa upp dem.
Men de lyser ju så vackert titta vad det glittrar, försökte Maja.
Visst, men fina ska de vara, inte farliga! De är hala som såpa, muttrade Erik och fortsatte sitt höstliga korståg.
Han öppnade grinden och sopade ända fram till Majas bro. Just där öppnades dörren och Maja kom ut med två muggar rykande te.
Nåja, nu räcker det. Kom nu och ta dig en kopp med honung, hon ställde muggarna på bordet vid punschverandan och slog sig ner på soffan, Erik på motsatt sida.
Varför te med honung idag? Vanligtvis dricker vi väl med citron, undrade han, tog en klunk.
Det är kyligt, du vet man får värma sig inifrån, sa hon med ett snett leende.
Alldeles för sött, muttrade Erik. I vår ålder får man ta det lugnt med godsakerna.
Sluta nu, drick upp! En gång i veckan överlever vi sött te, beordrade Maja.
Nåväl, sa Erik med en suck.
Mitt barnbarn Alva ringde igår och undrade:
Mormor, vad sysslar du med där ute ensam i skogen? Kom till oss i Stockholm och flytta in hos oss.
Så jag svarade:
Jag är inte alls ensam, jag har en vän här, hon såg leende på Erik.
Han tog en klunk te för att gömma sin egen fnissning.
Svarade du rätt, men vän låter för enkelt…
Vad kallar du det då?
Vi är stridspolare i kampen mot höstlöven! Erik skrattade, och Maja hakade snabbt på.
En morgon efter sitt dagliga kvastsvingande såg Erik ingen Maja i fönstret. Oron började gnaga. Han gick uppför hennes trappa och knackade. Efter en stund öppnade Maja, blek som novembergryning, insvept i rutigt täcke.
Någon ordning får det vara Låt mig hjälpa dig, han tog henne under armen, satte henne i fåtöljen och bäddade in henne.
Hon såg ledsen och tussig ut.
Jag har blivit förkyld
Jaså, och vem ska nu bjuda mig på te? suckade Erik och hängde upp jackan.
Har du medicin?
Ja, där på byrån
Han spanade in pillren.
Det där duger inte. Jag går till apoteket, snabbt som ögat.
Det behövs nog inte, klarar mig med dessa, viskade Maja.
Det behövs, sa Erik med myndig stämma och försvann ut genom dörren.
Han återkom nästan skrattretande fort med påse från apoteket och en kyckling från ICA. Maja hade hunnit slumra.
Plötsligt fylldes huset av doften av hönsbuljong.
Men Erik, du kan ju laga mat! log hon svagt.
Inte mycket till val man får kunna lite av varje. Ät nu varm buljong!
Han hjälpte henne till bordet, och hon åt med slutna ögon.
Åh, vilken njutning tack snälla.
Ingen orsak, du måste bli frisk så jag slipper sopa ensam, försökte Erik verka barsk.
Jaja, kära stridspolare, det lovar jag, sa hon med fyndig min.
En vecka senare var Maja pigg igen och föreslog, på Eriks initiativ såklart, en promenad i lilla stadsparken vid sjön.
Löven prasslade under fötterna.
Kom igen nu, ut och njut du har suttit inne nog, manade Erik.
De strosade långsamt, arm i arm på de lövtäckta gångarna.
Vet du, hösten är inte så dum ändå, sa Maja.
Håller med, särskilt i gott sällskap.
De skrattade åt någon gemensam historia medan de plöjde lövtäckta spår.
Nästa dag dök Erik upp med en mystisk min.
Du, jag har ett ärende till dig…
Oj då, vad har du nu på gång? undrade Maja.
Jag har letat i mitt bokhyllor efter en handbok om skötsel av kaktusar.
Men du har väl inga kaktusar? Inte ens en stackars begonia.
Det är alltså nytt… Erik halade fram en liten kaktus i kruka. Köpte denna till dig idag.
Och hur tänker du att jag ska få den att överleva? Jag har aldrig haft kaktusar, skrattade Maja.
Du är ju bibliotekarie, borde veta exakt var man hittar kaktusböcker…
Tja, hon tog emot krukan, om den blommar ska du köpa mig glass.
Avtalat.
En vecka senare föll första snön vinter på riktigt. Erik hoppade förbi Maja igen, händerna bakom ryggen.
Vad har du nu med dig? frågade Maja.
Han såg plötsligt blyg ut och trampade på stället.
Maja… jag har funderat lite… Jag kommer ju hit varje dag, kanske ska jag helt enkelt stanna för gott? Kanske vi kunde… gifta oss? Han räckte fram en bukett knallröda rosor. Maja log snett och blev lite röd om kinderna.
Men Erik, har du grunnat på det länge?
Länge vågade inte fråga… Men, vad säger du?
Såklart jag vill. Jag har blivit så van vid dig, det blir tomt när du går hem! sa Maja och ställde rosorna i vattenkrukan. Du kommer här med blommor hur skulle jag kunna säga nej?
De överlevde vintern tillsammans, och våren kom. En morgon ropade Maja genom huset:
Erik, kom fort! Din kaktus blommar nu får du köpa glass till mig som du lovade!
Inte illa då trodde jag ändå aldrig! Idag köper jag dig glass, en deal är en deal.
De gick till närbutiken, diskuterade skillnaden mellan Piggelin och klassisk gräddglass. Erik såg på himlen där vårsolen log och skrattade.
Vad skrattar du åt? undrade Maja.
Tja vi har blivit ett riktigt radarpar!
Det är vi, svarade Maja vänligt.
De gick sida vid sida. Inte bara grannar eller lövkombattanter, utan två människor som hittat varandra bland höstlöv, snöyra och vårsol. Ensamheten hade ingen chans.
Tack för att du läste ha det gott, och lycka till där ute i livet!
