Inte bara grannar
I en liten by där gatorna på sommaren badade i grönt och på hösten i guldgula löv, bodde två familjer som grannar. De höll alltid sams, hjälpte varandra i vardagen. Barnen växte upp och flyttade till staden.
Men så hände det att Johannes blev änkling. Tidigt en morgon, när gryningsljuset så smått bröt fram, sprang han över till grannen, Zacharias och Maja, och bankade hårt på fönstret.
Vad har hänt? utbrast Zacharias där han kastade sig ut på trappan, tätt följd av Maja som la en yllehalsduk över axlarna.
Min Karin, min Karin, snyftade Johannes och satte sig tungt på trappan. Det var höst, fukten och kylan kändes ända in i märgen
Vad är det med Karin? försökte Zacharias förstå, ska vi ringa ambulans?
Det är för sent, min Karin har gått bort, fick Johannes till slut fram med sorgsen röst.
Grannarna fanns till för Johannes tills sonen och svärdottern hunnit hem från stan han blev aldrig lämnad ensam. Maja gav honom lugnande tabletter. Efter Karins begravning såg de till att bjuda Johannes på lunch och middag. Zacharias spelade schack med honom om kvällarna.
Ett halvår gick. Johannes började hitta fotfästet igen, hade vant sig vid tanken på att Karin inte längre fanns. Han lärde sig ta hand om hushållet själv: laga mat, tvätta, städa. Ibland hälsade sonen med familj på honom.
En augustikväll satt Johannes som så ofta på Zacharias gård, lugnt småpratade de och flyttade schackpjäserna långsamt. Plötsligt föll Zacharias åt sidan; Johannes hann precis uppfatta det och fånga honom.
Zacharias, vad är det med dig? ropade han, men fick inget svar. Maja! Han ropade på henne. Samtidigt rundade hon husknuten med en stor skål färska gurkor.
När hon såg vad som hänt, tappade hon skålen. Hon kastade sig fram till sin man. Zacharias dog direkt. Läkaren sa senare att det var hjärtat.
Hur kan det vara? snyftade Maja. Han har aldrig klagat på hjärtat.
Nu var det Johannes tur att hjälpa Maja. Hennes son och dotter kom långväga, och Zacharias begravdes. När barnen åkt blev tystnaden öronbedövande. Om dagarna gick det an, Johannes tittade ofta förbi och hjälpte till, men nätterna blev svåra sömnen ville inte infinna sig, tankarna malde…
Tiden gick. Så småningom fann Maja ro igen, ibland kom både barn och barnbarn. Johannes och Maja var båda pensionärer nu, och hjälpte varandra. Johannes hade varit historielärare på gymnasiet, Maja hade arbetat på byns bibliotek.
Livet går vidare. Hösten kom åter. Varje morgon gick Johannes ut med kvasten, sopade de gula och bruna lönnlöven från gården, fortsatte sedan ut genom grinden och sopade trottoaren ända bort till Majas hus. Men vinden förde snabbt dit nya löv, och han smet in på hennes gård för att sopa, även om det där redan var ganska rent.
Maja tittade ut genom fönstret och log.
Johannes, hur länge ska du hålla på? ropade hon genom det öppna fönstret. Alla vet redan att du är den ende som tar upp kampen mot hösten!
Han såg upp och log tillbaka.
Om alla bara väntade på att löven skulle försvinna av sig själva, skulle världen bli ett kaos! Nej, det gäller att ta tag i saken.
Men de där löven är ju vackra, ser du inte hur de glittrar? försökte Maja.
Jo, visst är de vackra, men ack så hala. Sådana kan man halka på, muttrade Johannes och sopade vidare.
Han öppnade grinden och sopade gången upp till trappan. Där mötte honom Maja med två rykande muggar.
Tack för hjälpen, nu fikar vi med te och honung, sa hon och ställde muggarna på bordet i paviljongen. Hon slog sig ner på bänken och Johannes satte sig mittemot.
Varför med honung idag? Vi brukar ju ha citron, undrade han förvånat mellan klunkarna.
För att det är råkallt idag, te med honung värmer inifrån, log hon.
För sött för oss med ålderns rätt, klagade Johannes.
Drick nu, vi unnar oss sött te en gång i veckan det kan vi leva med, bestämde Maja.
Jaja, du får väl som du vill, gav han med sig.
Igår ringde mitt barnbarn, Arvid, och frågade:
Mormor, sitter du ensam där, kom till stan och bo hos oss istället.
Men jag svarade honom:
Inte alls ensam, jag har faktiskt en mycket god vän här, sa hon och kastade en menande blick på Johannes.
Johannes tog en klunk te och gömde leendet i koppen.
Klokt svarat, fast “vän” låter lite futtigt…
Jaha, vad ska vi kalla det då?
Kanske förbundsförvant i kampen mot löven, skrattade han, och Maja kunde inte låta bli att skratta med.
En morgon när Johannes sopat löven på Majas gård, var hon inte synlig i fönstret som vanligt. Han blev orolig och gick mot dörren och knackade. Efter en stund öppnades dörren, och där stod Maja, insvept i pläd och med röd näsa.
Såja, nu får du låta mig hjälpa dig, sa Johannes, tog henne under armen och hjälpte henne till fåtöljen.
Hon såg upp på honom med trötta ögon.
Jag har nog blivit förkyld…
Jaha, vem ska nu komma med te till mig?
Johannes hängde av sig ytterkläderna.
Har du några mediciner?
Ja, där på nattduksbordet…
Han tittade på tabletterna.
Och det är allt? Jag går till apoteket, sa han bestämt. Vänta här.
Du behöver inte, det räcker med det jag har, sa Maja tyst.
Jo, det behövs! Ja, han gick.
Han var snart tillbaka med en påse medicin och en kyckling från ICA. Hon blundade i fåtöljen.
När hon öppnade ögonen kände hon doften av varm kycklingsoppa.
Kan du laga mat också, Johannes? log hon snett, även om hon visste att han brukade laga mat till sig själv.
I nöden kan man allt, sa han. Nu ska du ha buljong!
Han ställde skålen framför henne och hjälpte henne upp.
Hon smakade och blundade lyckligt.
Så gott… tack!
Vi måste se till att du blir frisk snabbt, annars blir jag uttråkad av att sopa på egen hand, försökte han dölja sitt leende.
Jag ska försöka, min vapendragare, lovade hon allvarligt.
En vecka senare var Maja tillbaka på benen, och log för första gången på länge och den här gången tog de tillsammans en promenad i lilla parken vid ån bredvid byn. Som alltid var det Johannes som drog iväg henne.
Höstlöven prasslade under fötterna.
Nu har vi suttit inne nog, du behöver frisk luft! sa han, och hon höll med.
Löven låg som en matta under deras fötter, men solen värmde ännu.
Vet du, Johannes, hösten är väldigt vacker och jag tycker faktiskt om den, sa Maja.
Instämmer, särskilt i gott sällskap, svarade han.
Maja höll honom under armen, de gick långsamt längs allén, pratade lågmält och skrattade.
Några dagar senare kom Johannes förbi med en ovanlig förfrågan.
Maja, jag behöver din hjälp.
Med vad nu då?
Jag har bläddrat igenom min lilla boksamling men hittar inget om hur man sköter kaktusar…
Kaktusar? Du har ju inga blommor överhuvudtaget.
Johannes log finurligt.
Inte än, sa han och tog fram en liten kaktuskruka. Köpte den till dig idag!
Och varför skulle jag ta hand om en kaktus? Jag har aldrig haft någon, fnissade Maja.
Men du är ju bibliotekarie, du vet ju allt om böcker även om kaktusböcker…
Ja, ja, sa hon och tog emot krukan, men om den blommar så bjuder du mig på glass!
Det är ett löfte.
Och så kom vintern årets första snö singlade ned. Johannes kom förbi till Maja, med ena handen bakom ryggen.
Vad har du nu för dig? kunde hon inte låta bli att fråga, när hon såg hans tafatta min och röda kinder.
Jo, Maja, jag har funderat… varför går jag bara hit varje dag… kanske borde jag stanna hos dig för alltid… kanske vi… skulle gifta oss… Han räckte fram en bukett röda rosor. Maja log svagt och hennes kinder blev rosiga.
Herregud, Johannes… har du grubblat länge på det här?
Ja, ganska länge, vågade inte tro att du ville… Men… vill du?
Jag vill! Jag har blivit van vid dig, när du går känns det tomt, svarade Maja, satte rosorna i vatten. Och hur skulle jag kunna neka, när du kommer med så fina blommor…
Så kom de genom vintern tillsammans, och sedan knackade våren på dörren. En morgon ropade Maja:
Johannes, kom och titta din kaktus blommar, så nu ska jag ha glass!
Det trodde jag aldrig då köper jag glass åt dig, lovar! Som man lovar ska man hålla
De gick tillsammans till Coop och diskuterade om kupade strutar eller chokladglass var godast. Johannes såg upp mot vårhimlen och log.
Varför är du så glad? undrade Maja.
Jag tror vi är ett ganska fint lag, du och jag
Ja, det är vi verkligen, viskade hon.
Numera gick de sida vid sida inte bara grannar och kamrater, utan två som fann varandra bland höstlöv, vintervit snö och soliga vårdagar. Tillsammans var det alltid lättare. Ensamhet hotade dem inte längre.
Tack för att du läste och för allt ert stöd. Lycka till och allt gott!
