Inte bara en barnflicka
Alva satt vid ett avlångt bord på universitetsbiblioteket i Uppsala, omgiven av högar med kurslitteratur och anteckningsböcker. Fingrarna bläddrade snabbt bland sidorna och ögonen rusade fram längs meningarna hon försökte ta till sig så mycket som möjligt inför den kommande tentan. Lektorn var ökänd för sitt rättspatos: hade någon gjort dåligt ifrån sig så väntade garanterat omtenta senare i terminen. Alva hade inte råd med det terminen hade redan varit fullspäckad.
Just då kom hennes kurskamrat Maja fram och slog sig ner på kanten av bordet. Hon lutade sig närmare och sa milt:
Du behöver ju extrajobb, visst?
Alva tittade upp ett ögonblick, nickade utan att öppna munnen, och vände sedan tillbaka blicken mot pappret. Tiden var knapp, och så mycket kvar att plugga.
Mmm, fick hon till slut ur sig, utan att tappa fokus. Men det är ju alltid det där med tiden. Du vet, vi har föreläsningar till två varje dag och att skippa dem är ingen hit.
Maja log förstående. Hon visste hur allvarligt Alva tog sina studier. Efter en stund fortsatte hon, ännu mer entusiastiskt:
Det här är perfekt för dig. Min granne, Jens, är ensamstående pappa. Hans fru gick bort tror jag åtminstone, men jag har aldrig frågat och nu har han så mycket jobb att han behöver barnvakt några kvällar i veckan. Typ mellan fyra och åtta.
Alva släppte anteckningarna och såg på Maja. Hon fortsatte, säker på att nu hade hon Alvas uppmärksamhet:
Du älskar ju barn, pluggar på lärarprogrammet och har ju erfarenhet. Fyra småsyskon!
Alva funderade. Hon blev varm av att tänka på barn. Hon hade alltid hjälpt sin mamma med att ta hand om sina bröder, utan att någon tvingat henne. Det hade varit kämpigt men också väldigt givande.
Hur gamla är barnen? frågade hon med äkta omtänksamhet.
Alva vred pennan mellan fingrarna, tankfull. Tanken på ett barnvaktsjobb var både lockande och skrämmande. Hur skulle det gå? Att möta ett barn som varit med om en sorg är inte lätt.
Två tvillingflickor, kring sex år gamla, svarade Maja. Och så har Jens en tonårsson, men han klarar sig själv han tränar jämt och är aldrig hemma.
Skulle de ens vilja ha mig? frågade Alva, lite osäkert och trommade pennan i bordet. Jag har ju ingen examen än, det är bara fjärde året
Visst, hon hade tagit hand om småsyskon, hon hade gjort praktik på förskola, hon älskade barn. Men det är ändå skillnad på egna syskon och att vara ansvarig inför en förälder för någon annans barn.
Maja viftade lätt med handen, nästan avfärdande:
Självklart! Jens bad mig senast igår om tips. Vill du att jag ger honom ditt nummer?
Majs röst var så trygg att Alva tvekade bara en sekund. Hon kände på anteckningarna, kastade en blick på klockan bara trettio minuter till nästa föreläsning Plötsligt insåg hon att det här kanske var det hon behövde. Extrajobbet var nära universitetet, flexibelt, och barnen kunde ju vara hur gulliga som helst.
Hennes hjärta slog snabbare, av både nervositet och förväntan. Hon andades in, andades ut och sa bestämt:
Ja, absolut!
********************
Alva var ordentligt nervös. Idag var hennes första dag på jobbet, kan man säga. Fast hon varit barnvakt åt sina syskon, var det annorlunda nu det här var ett riktigt jobb, ansvar gentemot okända barn och deras pappa. Hon hade kollat väskan tre gånger telefon, nycklar, anteckningsblock, lite mellanmål till tjejerna. Allt på plats.
Bekantskapen med Jens och hans barn hade dagen innan varit förvånansvärt enkel. Han var vänlig och tålmodig och gick igenom regler och rutiner. Flickorna Alva och Elvira var blyga först och gömde sig bakom pappas ben, men efter tio minuter var de i full gång att visa sina teckningar och berätta om dagis. Det verkade gå hem. Och Alva föll direkt för deras busiga, uppriktiga sätt.
Men mest överraskad blev hon ändå av Jens själv. När Maja talat om sin granne som ensamstående pappa hade hon aldrig nämnt att han var så attraktiv. Högrest, distinkt leende och vänliga ögon. Alva blev sur på Maja för att ha undanhållit detta nu fick hon verkligen kämpa för att inte rodna inför honom.
Fokusera nu, tänkte hon för sig själv. Det här är ett jobb. Bara ett jobb.
Så stod hon utanför den lilla förskolan en gul trävilla med färgglad lekplats. Jens hade sagt till personalen att barnvakten skulle hämta idag och skrivit en lapp ifall det skulle bli något problem. Alva rättade till håret, tog ett djupt andetag och gick in genom grinden.
Det var stojigt ute på gården. Hon fick genast syn på tvillingarna vid gungorna. De stannade när de såg Alva, men så log de försiktigt.
Alva gick fram långsamt och satte sig på huk framför dem:
Hej tjejer, ska vi gå hem och kanske baka något gott ihop?
Alva spanade ivrigt på sin tvillingsyster, tog mod till sig:
Vad ska du baka? frågade honl.
Hm kanske pannkakor med sylt? Eller chokladkakor? föreslog Alva och log snällt.
Elvira tändes till direkt:
Kakorna! Jag älskar chokladkakor!
Då bestämmer vi det, sa Alva och räckte ut händerna åt båda. Kom, så går vi.
Tvillingarna tog hennes händer, efter lite tvekan. Med ens släppte oron och hon fylldes istället av värme. Detta kunde nog bli riktigt bra.
De såg på varandra knappt en sekund, men Alva märkte djupet i deras blickar. De hade också en sorts samstämmighet: samma sätt att vika händerna, luta huvudet, till och med stegen blev samtidigt. Men det fanns en vuxen allvarlighet i dem, som ofta saknades hos sexåringar.
Alva påmindes om vad Simon, de smås trettonårige storebror, sagt till henne kvällen före. Han hade dragit Alva åt sidan och sagt allvarligt:
De var annorlunda förr, sa han dystert och höll i tröjärmen. Öppna och glada, alltid full rulle, gick fram till alla och ville kramas. Men sen mamma dog han drog efter andan, men fortsatte: De fattar ju inte riktigt att hon är borta. Ibland frågar de: Var vi så jobbiga, att mamma försvann? Pappa och jag försöker förklara att det inte har med dem att göra, att mamma älskade dem så mycket. Men ändå sluter de sig. Och släppte bara in mormor förr. Men hon är själv sjuk nu, så pappa behövde barnvakt.
Det låg både trötthet och ansvar i Simons röst. Han försökte vara både stöd och skydd för sina systrar och för pappa.
Alva hade nickat tyst, med klump i magen. Nu, när hon följde flickorna hem, insåg hon vilket förtroende hon hade fått.
Men de gick snabbt med på att leka med mig, tänkte Alva glatt. Vi hann till och med skratta lite. Jag visade ett par näsduks-trick, de gapskrattade.
Simon hade tittat noga på henne:
Därför valde pappa dig. Han såg på en gång att de gillar dig. Bara svik oss inte, okej?
I hans blick låg hopp blandat med oro. Alva svarade bestämt:
Jag lovar. Jag ska få dem att le igen.
Simon log, och bytte fort till barnröst:
Jag kan också vara med ibland, när jag inte tränar. Jag är bra på att berätta sagor.
De skulle älska det, svarade Alva varmt.
****************
Nu hade det gått två månader sedan Alva börjat hos familjen Lindqvist. Mycket hade förändrats: tvillingarna gick från att vara avvaktande till att springa henne till mötes när hon dök upp. De ville berätta allt och var aldrig redo att säga hej då vid dagens slut.
Den här kvällen var som vanligt. Alva samlade ihop leksaker efter dagens lekar och sjöng lågmält på en sång de just hade lärt sig. Flickorna satt på soffan och såg på henne med ledsna ögon.
Stanna hos oss! utbrast plötsligt Alva-tvillingen. Hon sprang fram och kramade om henne så hårt hon kunde. Vad ska du göra hemma egentligen?
Alva stannade upp, log, och satte sig på huk:
Plugga till universitetet, förstås. Jag har seminarium imorgon och måste läsa igenom allt. Men jag kommer imorgon igen, innan ni hunnit sakna mig!
Nu var Elvira med stöd och trängde sig in mellan dem:
Vi saknar dig redan nu! Stanna!
Alva tittade på deras vädjande små ansikten och värmen steg i henne. Hon satte sig bredvid dem:
Men var ska jag sova? skojade hon. Jag kan ju inte knö in mig i ert rum?
Alva funderade, rynkade pannan och utbrast sedan:
Pappa har ju stor säng! Där får du plats!
Elvira nickade ivrigt:
Ja! Pappa jobbar ofta sent ändå, han säger inget.
Alva log milt och smekte deras kinder.
Tack för den snälla tanken, sa hon. Men ikväll måste jag faktiskt hem. Men imorgon bakar vi kakor och läser sagor innan läggdags!
Tjejerna såg på varandra, suckade men accepterade.
Men du kommer väl? sa Alva-tvillingen tyst.
Klart jag gör, sa Alva. Jag sviker aldrig mina favoritflickor.
De kramade om henne en sista gång innan de hjälpte till att plocka ihop. Alva såg på dem med stolthet och ömhet två små kämpar.
I hemlighet rodnade Alva våldsamt av deras förslag om pappas säng. Hon förstod att de barnsligt bara ville hålla henne nära, men fantasin rusade iväg ändå. Hon såg framför sig hemmakvällar, lampljus och samtal med Jens över te och småkakor Hur gärna hade hon inte stannat inte i hans säng, men ändå nära.
Hon skakade av sig tankarna. Fokusera. Du är barnflicka, inget annat. Hon packade, log åt barnen och lämnade snabbt lägenheten.
Ute på gatan drog hon in den friska kvällsluften och försökte bli av med rodnaden. Ögonen lyste, hon kunde knappt stå still; fixade i håret, drog i väskremmen.
Simon såg allt från hallen och log för sig själv. Han hade länge sett förändringen när Alva dök upp hemma. Hur pappa blev mjukare, rösten varmare Och Alva själv rodnade ju ständigt.
Kanske finns det äntligen hopp för pappa, tänkte han nöjt. Han ville så gärna ha ny kvinnlig värme i familjen någon som inte bara är barnvakt, utan lycka för hela huset. Och Alva var ju perfekt. Varm, tålmodig, glad och verkligen förtjust i systrarna.
Men varför vågar ingen av dem ta första steget? grubblade Simon. Vuxna är så förbaskat krångliga
När Jens kom hem den kvällen tog Simon mod till sig. Han väntade tills pappa tagit av sig jackan, letade rätt på honom och slog sig ner mitt emot.
Pappa, var inte så feg, sa han rakt på sak.
Jens såg förbryllad ut:
Vadå?
Du gillar ju Alva. Det syns! Bjud ut henne nu nån gång! Kom igen.
Jens rodnade, drog handen genom håret, och försökte säga:
Hon är ju barnvakten. Det viktigaste är att hon kommer överens med tjejerna
Sluta, avbröt Simon. Jag ser ju hur ni ser på varandra. Ingen av er vågar säga något. Det är bara att bjuda ut henne på fika!
Jens lutade sig tillbaka, såg nästan stressad ut.
Simon, det är inte så enkelt. Jag vill inte riskera att störa något här hemma. Skulle jag sabba det här, och Alva slutar det vill jag inte.
Han tystnade och såg framför sig hur glatt barnen välkomnade Alva, hennes varma, trygga sätt. Men tänk om han förstörde något?
Simon var bestämd:
Alva är tokig i dig! Jag märker det. Hon vågar bara inget säga hon är ju ändå barnvakt här. Ge det en chans.
Jens log och skakade på huvudet:
Det är du som talar, som aldrig varit kär lätt att säga då.
Men börja smått då! sa Simon. Ta med oss alla på parkutflykt eller gå och fika. Så får ni prata naturligt, utan press. Sen kan du ta det vidare…
Jens funderade. Det kanske ändå inte var så dumt. Börja med något familjärt, känna av stämningen, låta det växa.
Tror du det funkar? frågade han.
Japp! sa Simon bestämt. Bara våga.
Jens nickade och såg ut genom fönstret. Han tänkte på lekplatsen barnen alltid tjatade om, på caféet i närheten med deras favoritglass. Han bestämde sig:
Vi provar ditt sätt. Men blir det fel
Då säger jag inget mer! log Simon och höll upp händerna. De skrattade båda.
I samma stund hördes barnskratt från rummet där Alva lekte med flickorna. Jens log. Kanske hade Simon ändå rätt. Det var kanske dags att våga.
************************
Jens bar med sig samtalet med Simon under flera dagar. Orden ekade: Alva är tokig i dig Och ja, när han tänkte efter nog skiftade hon färg på kinderna när han talade till henne, nog möttes deras blickar lite längre.
Har jag blundat för det här, eller bara varit rädd? tänkte Jens medan han låste upp dörren hemma.
Skratt och stoj hördes inifrån. Han lyssnade. Flickorna lät Alva göra flätor på dem och försökte samtidigt övertala henne:
Säg att pappa är bäst! manade Alva-tvillingen.
Det är han, sa Alva och log, fortfarande fokuserad på håret.
Snäll och fin? fortsatte Elvira.
Och snygg med! skrattade Alva, helt inne i håruppsättningen. Sedan insåg hon vad hon sagt och rodnade.
Han är världens bästa pappa och han älskar er mest, snubblade hon vidare.
Vi älskar honom och du då? frågade Elvira bestämt.
Stämningen blev tryckt. Alva såg sig om, rodnade. Simon satte sig i soffan och höll andan.
Jag eh oj, klockan är mycket! sa Alva och rusade iväg mot köket. Dax med middag, vem vill hjälpa till?
Tvillingarna hängde på. Jens kände något pirra genom kroppen när han såg hennes glädje.
Vad sägs om restaurangmiddag idag, tillsammans? föreslog han mjukt. Lite omväxling för oss alla.
Barnen tjöt av glädje:
Får vi glass? Får vi gå på leklandet?
Alva log snett åt honom:
Låter jättetrevligt. Bra idé.
Jens log tillbaks. Kanske var det här Simons chans? Bara hitta på något enkelt tillsammans. Vara nära, dela stunder
************************
Månader gick. Livet i familjen Lindqvist förändrades gradvis. De gemensamma utflykterna blev snart en självklarhet. Jens och Alva satt allt oftare uppe efter att barnen somnat, drack te, skrattade, diskuterade allt mellan dagspolitiskt och barnens hyss.
Försiktigheten kring rollen arbetsgivare och barnflicka föll undan. Simon såg utvecklingen med nöje pappa log mycket mer, Alva rodnade sällan utan strålade av trygg glädje.
En kväll satt Jens och Alva i soffan medan huset vilade. Teet kallnade, rummet badade i dämpat ljus.
Vet du, sa Jens, med blicken på ljusslingan ovanför fönstret, jag vet inte längre hur livet skulle vara utan dig. Utan ditt skratt, utan din värme… Jag älskar dig. Vill du bli en del av vår familj inte som barnvakt, utan som min fru?
Alva blundade, kände hjärtat banka. Med mjuk, men stadig röst svarade hon:
Jag älskar dig med. Och jag vill vara här, med er.
*************************
Bröllopsförberedelserna gick snabbt ingen ville ha stort festande. Det viktiga var bara att få vara tillsammans på riktigt. Nära familj och några få vänner samlades en solig dag utanför Stockholm, på en lantlig restaurang fylld av syrener och ballonger. Huvudpersoner, förutom brudparet, var förstås tvillingarna och Simon.
Flickorna, i matchande ljusrosa klänningar, delade ut blomblad under ceremonin, högtidliga som små prinsessor.
Pappa, du är så fin idag, viskade ena tvillingen när Jens gav henne en puss på huvudet.
Och Alva är en riktig prinsessa, fyllde Elvira i och beundrade Alva i enkel, vacker vit klänning.
Simon stod stolt vid deras sida. När vigselförrättaren förklarade dem man och hustru, lutade sig Simon mot pappa:
Vad var det jag sa? Allt löste sig ju.
Jens log mot honom och tackade tyst. Sedan vände han sig mot Alva, med värme och kärlek i blicken så stark att luften nästan darrade.
Nu är vi en riktig familj, viskade Alva medan hon flätade samman sina fingrar med hans.
Senare åt alla tillsammans, barnen skrattade och ville helst vara i mitten, och när tårtan bars fram såg de till att få största biten först.
På kvällen satt Jens och Alva kvar själva på terrassen under en klar stjärnhimmel, doften av blommor i luften.
Jag tror det här blev den allra bästa dagen, sa Alva och lutade sig mot honom.
Och början på många sådana dagar, svarade Jens och höll om henne.
Och där, under juninatten, visste de båda: oro, tvekan och osäkerhet hade äntligen fått ge vika. De hade funnit sitt hem, sin kärlek och sin framtid.
