Sedan barndomen växte lilla Lovisa upp som en god och öm själ. Hennes mamma brukade alltid säga:
Vår dotter har ärvt far Görans goda natur. Han var en som hjälpte alla, men fick inte leva särskilt länge. Nu fortsätter Lovisa hans goda gärningar, fast hon ännu är ung, och räddar varje liten insekt som hon kan.
När Lovisa blev äldre gick hon i skolan, tog examen, fick ett jobb och flyttade ut på egen hand till sin farfar Grannes lägenhet i Södermalm. Hon förblev lika vänlig och rättvis som alltid, hjälpte både människor och djur, även om vissa ibland rullade med ögonen.
Hon får verkligen mycket, eller hurinte av denna jord
En regnig höstdag när Lovisa var på väg hem från en mataffär i Gamla Stan såg hon en äldre dam framför sig. Den bar två påsar som var långt ifrån fulla och kämpade med varje steg.
Herregud, hennes händer darrar, ryggen böjer sig tänkte Lovisa med medkänsla så många år har hon burit på sina axlar.
Hon skyndade ikapp damen och kände igen henne som Maria Ivarsdotter, grannar på hennes våning.
Hej, får jag hjälpa till? erbjöd sig Lovisa och tog påsarna ur hennes händer.
Den gamla damen ryckte först till, men log sedan försiktigt.
Tack kära du, men jag ska bara upp till fjärde våningen
Jag vet, jag bor på andra våningen svarade Lovisa med ett leende.
När Lovisa bar in påsarna i lägenheten tittade hon sig omkring och såg att det var rörigt någon hade tydligen glömt att städa på länge.
Maria Ivarsdotter, får jag hjälpa till med städningen? Jag ser att det är tungt för dig. Jag kan komma lite senare, men först måste jag hem med mina inköp föreslog hon.
Åh, du är så snäll, men du ska inte slösa din tid på mig
Det gör inget, jag bor ensam och har ledig dag idag.
Sedan dess hjälpte Lovisa Maria Ivarsdotter regelbundet, och de delade ofta en kopp te på kvällen. Lovisa gillade att lyssna på hur Marias morspelade på ett gammalt pianoflott som hennes man köpt när deras son föddes. Lovisa hade själv spelat piano på musikskolan, men hade aldrig fortsatt, för hennes mamma hade insisterat på att hon skulle studera annat.
När Lovisa gick förbi trapphuset såg hon Tamara Svensson, en äldre granne på femte våningen, sitta på en bänk.
Lovisa, jag ser att du tar hand om Maria. Bra gjort. Det är synd om hennes barn. Sonen och svärkan bor i Tyskland, är rika, och barnbarnen i Uppsala kommer sällan. Alla bara väntar på att hon ska gå bort, de tror att hennes förmögenhet väntar dem. Jag vet inte ens om hon är rik, men folk sprider rykten ändå.
Lovisa nickade och steg in i trapphuset.
Herregud, vad är Marias förmögenhet? Bara ett piano och kanske lite möbler av bra kvalitet tänkte hon men folk drar i slutsatser.
Den kvällen kom Lovisa med en paj till Marias lägenhet.
Låt oss dricka te, jag sätter på vattenkokaren sade hon glatt och gick in i köket.
Varför bryr du dig så? svarade Maria med tindrande ögon.
Jag vill bara göra något trevligt för dig svarade hon med ett leende.
De drack te tillsammans. Maria berättade om sin barndom under kriget, om sin avlidna man och om sonen som flyttade till Tyskland med sin fru för länge sedan. Hon klagade på att de sällan kom på besök, som om sonen hade glömt sin mor.
Men du har barnbarn, säger Lovisa.
Barnbarn min röst darrar svarade Maria de ser mig som en gammal tant som håller på att tappa förståndet. Förra året kom Gunnar, den tuffa sonen, med frukt men när han gick sa han: Mormor, du tråkar nu, du har haft ditt liv, gå nu. hon nickade och tystnade. Så är den sonen och min dotter dyker aldrig upp, de bara väntar på min död.
Vintern kom. Maria blev sjuk, och varje kväll efter jobbet kom Lovisa för att besöka henne, tog med mat, läkemedel och ibland en liten present. En kväll bad Maria:
Kära du, kan du spela på pianot? Jag vill gärna lyssna.
Lovisa satte sig vid instrumentet, smekte försiktigt tangenterna och en mjuk melodi fyllde rummet. Maria slöt ögonen och verkade drömma sig tillbaka till bättre tider.
Det blev deras kvällsrutin: Maria berättade enkla historier, och Lovisa spelade tyst på pianot med ömhet.
Tiden gick, och Maria blev allt svagare. Hon ringde till sin husläkare för recept och lovade att ta sina mediciner. En dag, när Lovisa torkade golvet och dammade, satte sig Maria bredvid henne och sa:
Du vet, kära, jag har skrivit ett testamente. Lägenheten går till barnbarnen, men pianot vill jag ge till dig.
Lovisa blev mållös.
Jag är bara en främling för er, jag vill inte ha något, men svarade hon blygt.
Inga problem, jag vet vad som är rätt, och har gjort allt i ordning svarade Maria lugnt.
När våren kom, kunde Maria inte längre resa sig ur sängen. Hon ropade på sin läkare, men fördes inte till sjukhus. Lovisa såg till att hon fick sin medicin i tid. En kall natt gick Maria bort ensam. Kvällen innan, när Lovisa satt vid hennes sida, viskade Maria:
Glöm inte pianot, det är ditt. Jag önskar så innerligt.
Nästa morgon sprang Lovisa, som hon alltid gjorde innan jobbet, till Marias lägenhet, men hon var redan borta. Hon ringde till sonen Gunnar på det gamla mobilnummer som låg på bordet.
På begravningsdagen grät Lovisa så att det kändes som om hon förlorat sin egen mormor. När barnbarnen kom för att ta hand om lägenheten och alla möbler, bjöds Lovisa in. Hon gick in och såg bara ett ensamt piano i mitten av rummet allt annat var tomt.
När transporten kommer med pianot till din lägenhet, säger Gunnar, en lång, självsäker ung man med ett självsäkert leende, och han tittar ned på Lovisa: Kom ihåg vår mormor, hon ville verkligen att pianot skulle bli ditt. Tack för att du tog hand om henne.
Gunnar höll tyst, men han och hans syster brukade skratta och säga:
Inte av denna jord, precis som vår mormor
Lovisa blev förvånad över sin egen tacksamhet.
Pianot stod i hennes egen lägenhet. Hon avtorkade dammet varsamt, tårarna rullade både av sorg över Maria och av tacksamhet för gåvan.
Tack, Maria Ivarsdotter mumlade hon du var ett av de godaste människor jag någonsin mött.
Några dagar satt hon inte vid pianot, men en kväll efter jobbet åt en enkel middag, öppnade hon locket, rörde vid tangenterna och upptäckte ett litet paket inlindat i siden. Hon öppnade det och fann en liten ask med smycken och ett brev.
Kära Lovisa, detta är till dig. För ett så gott hjärta som ditt. Tack för det sista året av mitt liv, jag var inte ensam, du var där. Var lycklig, det är allt jag önskar. Om du vill sälja, gör det, men behåll åtminstone en ring som minne av mig.
I asken låg ringar, örhängen, armband, två halsband och ett foto på en ung Maria. Lovisa grät över den oväntade rikedom som hade fallit i hennes händer. Efter att ha lugnat sig valde hon en ring, satte den på fingret och spelade en mjuk melodi.
Askens lock låg öppnat på bordet. Hon funderade vad hon skulle göra med resten av smyckena. En morgon, på en lördag, tog hon asken, la den i sin väska och gick till en pantbank i innerstaden.
Är dessa era familjens smycken? frågade värderingsmannen förvånat.
Ja, de är mycket värdefulla svarade Lovisa.
När pengarna, i kronor, var i hennes händer, gick hon hem och lade dem i sin plånbok. Sedan körde hon ut på förorten, till ett gammalt, övergivet tvåvåningshus med en stor trädgård. Fasaden var flagnad, men bakom putsens slitage syntes stadig tegel. Hon gick in, såg potentialen.
Hon satte sig vid pianot i huset och spelade klassisk musik. Efter några veckor kontaktade hon en fastighetsmäklare och sa att hon ville köpa huset. Mäklaren skakade på huvudet.
Är du säker? Det kräver omfattande renovering
Precis det huset, svarade Lovisa bestämt.
Åtta månader senare hade huset fått ny färg, ny kök och ett varmt vardagsrum. Hon öppnade ett litet pensionat för ensamma äldre. I det rymliga vardagsrummet stod pianot, omringat av bekväma soffor och fåtöljer. De första gästerna var gamle Erik Johansson, och två damer, Anna och Gunnel, som hade förlorat sina hem i en brand. Snart följde fler och fler.
Ofta satte Lovisa sig vid pianot och spelade klassiker när de boende bad:
Lovisa, spela något för oss!
Hon spelade med en sådan hängivenhet att hon kände Marias närvaro i varje not, och mellan toner hörde hon en viskning: Bra gjort, älskling.
Lovisa blev husets ägare, en plats som invånarna kallade Vårt hem. Journalister kom, skrev artiklar och förundrades.
Så du sålde smyckena och öppnade ett pensionat? Tror du inte du någonsin ångrar det?
Aldrig ett ögonblick, svarade hon med ett leende. Det är så härligt att se de äldre glada. Titta på Gunnel som stickar vantar, och Erik som sitter vid schackbrädet och väntar på sin vän, Ivar. Jag vet att Maria Ivarsdotter är nöjd med hur jag använde hennes gåva. Jag fick mer än bara pengar jag fick kärlek och godhet.
Två år senare gifte sig Lovisa med Stefan, en man med ett stort hjärta som gärna hjälpte sin fru. Tillsammans driver de nu detta lilla pensionat, där alla får känna värmen av en god handling som en gång börjat med en enkel hjälpande hand.
