Erik insåg sent att han stod på en pall med ett rep i händerna och att hans avsikter kunde missförstås. Han satt på sängen i bara kalsongerna, med fötterna hängande över kanten. Återigen tyckte han sig höra sin mamma ropa på honom.
“Erik, min pojke… Erik…”
Nästan varje natt vaknade han av hennes röst. Han visste att hon inte kunde ropa på honom—hon hade dött för tre veckor sedan. Ändå satte han sig upp, lyssnade och väntade.
De senaste sex månaderna hade hon inte kunnat resa sig. Erik arbetade hemma för att kunna vara nära henne. Han försökte anställa en hemsjukvårdare, men efter tre dagar sprang hon iväg med alla deras pengar och mammas guldskatter. Han vågade inte försöka igen.
När han arbetade vid datorn lyssnade han, redo att springa till henne vid minsta ljud. Han var så utmattad att han ibland somnade med ansiktet mot skärmen. Den natten vaknade han igen av hennes röst, rusade in till henne—men hon andades inte längre. Han grät och bad om förlåtelse för att han, utöver sorgen, kände en lättnad. Hon var fri. Och han var fri.
Men nu, tre veckor senare, kände han ingen glädje, bara en tung ensamhet och tomhet inuti.
Hon hade varit glad och ungdomlig, alltid nynnande när hon städade eller strök. Det kändes som om hon alltid skulle vara så. Erik kunde inte föreställa sig att hon skulle bli sjuk och lida.
Han var vaken nu. Klockan var halv sju. Utanför fönstret hängde en grå höstdimma, och det kändes som om den sipprade in i rummet och suddade ut alla färger. Tyst, tomt, dunkelt.
Han kände sig själv grå och livlös. Erik klädde på sig och gick fram till dörren till hennes rum. Han hade bara varit därinne en gång sedan hon dött—när han plockade fram en klänning åt henne. Han öppnade dörren tvärt och steg in. En välbekant stank av mediciner, urin och sjukdom slog emot honom. Han undvek att titta på den tomma, tilltufsade sängen, gick fram till fönstret, drog undan gardinen och öppnade det på vid gavel.
Frisk, fuktig luft vällde in, tillsammans med ljuden från en vaknande stad. På något sätt vaknade rummet till liv igen, färgerna blev klarare. Erik kände en energi strömma genom honom. Han slet av sängkläderna, slängde dem på golvet, liksom mammas morgonrock som hängt på stolen i väntan på att hon skulle resa sig. Han bar ut högen till badrummet och stoppade in allt i tvättmaskinen.
Tillbaka i rummet sopade han alla medicinflaskor och tablettpåsar från nattduksbordet i en papperskorg. Han bredde över en filt över sängen, torkade av dammet och moppade golvet. Rummet blev inte levande, men det blev lättare att andas. Inspirerad fortsatte han städa hela lägenheten.
Han stod framför fönstret och såg på sitt verk medan vattnet kokade till kaffet. Som om solen smittats av hans energi bröt den igenom molntäcket. En liten spräcka av blå himmel syntes i fjärran, och hans humör lättade.
Kylen var tom. Erik mindes inte vad han ätit de senaste dagarna—eller om han ätit alls. Mammas mat hade varit mosad och flytande, och han orkade inte laga något annat åt sig själv. Efter begravningen åt han resterna från minnesstunden. Men nu fanns bara en halvfull burk med inlagda gurkor, med mögelfläckar på ytan, och en flaska surnad mjölk. Han slängde allt.
En kopp starkt kaffe fick duga, men det skavde i magen. Erik drog på sig en jacka, stoppade kortet i fickan och gick ut med soporna. På vägen hem köpte han bröd, mjölk, en påse makaroner, lite korv och äpplen. Han skulle kunna köpa allt hans ögon förtärde, men höll sig till det nödvändiga.
Hemma kokade han makaronerna och åt två smörgåsar med korv. Han hörde tvättmaskinen sluta.
All tvätt fick inte plats i badrummet, och han hade ingen balkong eller torkställning. Erik klappade sig på nacken och funderade. Enda lösningen var att spänna upp ett rep tvärs över rummet. Hallen och köket var för små. Vem bryr sig? Ingen kommer ändå på besök, och tvätten skulle torka på några timmar. Han hittade ett rep i en byrålåda där mamma förvarat småsaker “för alla eventualiteter”.
Plötsligt kom han att tänka på Elin. De var ihop i två år. Mamma tyckte om henne och ville att de skulle gifta sig, men Erik drog ut på det. Han visste inte varför. Han älskade henne, men tröttnade när de var tillsammans för länge. Elin pratade ofta om bröllop och planerade deras framtid. Kanske var det det som störde honom—hennes kalkylerande sätt.
Mamma sa att om han inte gifte sig nu, skulle han aldrig göra det. Så han gav efter. Men sedan blev mamma sjuk, och Elin sköt upp bröllopet självmant. Vem vill ta hand om en svärmor på dödens rand?
Först kom hon och hjälpte till, sedan bara ringde hon och ursäktade sig med att hon var upptagen. Så småningom slutade hon ringa överhuvudtaget. Han hade inte tid att ringa henne heller—vad fanns att säga? Allt var redan klart.
Erik ringde Elin och berättade att mamma dött. Hon uttryckte en halvhjärtad sympati men dök aldrig upp. För att vara ärlig saknade han henne inte.
Han steg upp på en pall och band ena änden av repet vid en rörelse, den andra vid en spik i dörrkarmen.
“Undrar om det håller för min vikt?” Han stelnade till. “Varför tänker jag så?”
Plötsligt hördes klappret av höga klackar. Grannlägenheten hade nyligen hyrts ut till en ung kvinna. Han hade sett henne en gång. Förut bodde ett äldre par där, men de flyttade till landet och hyrde ut. Han hade hört dörren slå, klackarna, låset. Hon hade ingen besökare, gick inte ut på kvällarna. Och i trapphuset luktade det alltid hennes parfym.
Men nu stannade klackarna utanför hans dörr. En smal, söt tjej tittade in med stora, skrämda ögon.
Erik insåg för sent hur det såg ut—han stod på en pall med ett rep i handen.
“Din dörr stod öppen,” sa hon. “Förlåt att jag stör, men kan du hjälpa mig?”
Han hoppade ner. Hon backade. Inte konstigt. Han såg hemsk ut—oskäggig, håret tovigt, mörka ringar under ögonen, urtvättad tröja med hål.
“Vad är det?” morrade han.
“Jag har tappat mina nycklar,” mumlade hon och rotade i väskan.
Erik såg misstänksamt på henne.Hon log lite osäkert och sa: “Kanske är det dags att vi lär känna varandra ordentligt,” och i det ögonblicket kände Erik att livet äntligen började igen.
