**Dagboksinlägg**
Innan skilsmässan skötte Lina barnet helt själv, men senare hittade hon en barnvakt sin före detta svärmor. Först frågade hon om svärmorn visste någon som kunde hjälpa till, men svärmorn erbjöd sig själv, såklart mot betalning. Linas lön är inte hög, hon måste spara där hon kan.
På jobbet har jag en kollega som har det tufft. Hon bryr sig inte om sig själv, går aldrig till skönhetssalongen. Jag undrar vart hennes lön tar vägen. Hon bor hos sina föräldrar, har inget bolån som andra, och barnvakten är hennes före detta svärmor. Dessutom får hon underhållsbidrag.
Det visar sig att Lina måste betala sina föräldrar för rummet och dessutom svärmorn för barnpassningen. Hur kan det ens vara möjligt?
För ett halvår sedan började Lina jobba hos oss, och vi blev snart vänner. Vi har mycket gemensamt liknande intressen, barn i samma ålder. Hon berättade direkt att hon skilt sig och flyttat hem till föräldrarna. Hennes föräldrar är framgångsrika, båda över femtio med bra positioner. De har byggt ett hus utanför stan och åker utomlands varje semester. När dottern flyttade hem gav de henne ett rum att bo i.
Jag trodde hon kunde bo där gratis, men tyvärr tog de betalt från början. Lina är tacksam att hon slipper bo hos främlingar, det är bättre för barnet också.
Hon har en hylla i kylen för sig själv och använder inte föräldrarnas saker, bjuder ibland barnet på frukt.
Jag förstår inte hur man kan behandla sitt eget barn så, speciellt när Lina lämnade maken utan ett öre och de första månaderna var hon skuldsatt till föräldrarna.
Innan skilsmässan skötte hon barnet själv, men senare behövde hon hjälp. Hon frågade sin svärmor om tips, men istället erbjöd sig svärmorn mot betalning. Lina gillade idén svärmorn kände barnet, visste vad han gillade, vad som var okej och inte. Hon var pålitlig. När Lina behövde hjälp, tog svärmorn hand om barnet.
Allt borde vara bra, men Lina har inga pengar kvar, knappt till det nödvändiga, och lyx är omöjligt.
Jag fattar inte hur föräldrar kan vara så mot sitt eget barn
**Lärdom:** Det finns gränser för vad man bör ta från dem man älskar, även när livet är hårt.
