Innan han skulle gå och kanske aldrig komma tillbaka…
Pelle klev ut genom dörrarna på stationens byggnad och ut på perrongen, lite lutad under tyngden av en stor sportbag med texten Adidas på axeln. Svettdroppar hade ritat blanka, fuktiga stråk längs tinningarna. Han såg sig omkring på perrongen. Längs väggen på stationen stod en rad bänkar, upptagna av väntande resenärer och de som hälsade på någon. På en av bänkarna satt en gammal man i en grå rock och hatt. Dit gick Pelle.
När han kom fram tog han av sig tyngden från axeln och ställde den mitt på bänken, drog fram en hopskrynklad näsduk ur jackfickan och torkade sig i ansiktet. Först då satte han sig och suckade av lättnad. Ett snabbtåg dundrade förbi perrongen utan att stanna, med vinande ljud. En varm luftström, som luktade järnvägssliprar och damm, drog över Pelles ansikte och rörde vid hans korta hår.
Pelle följde det avlägsnande tåget med blicken, lutade sig bakåt mot bänkryggen och lade handen på väskan. Folk på perrongen började plötsligt prata igen, efter att ha tystnat under tågpassagen.
“Snälltåg nummer… anländer… Vagnnumreringen börjar från loket,” kraxade en kvinnoröst otydligt i högtalaren.
“Hörde du vilket tåg det var?” frågade den gamle mannen och vände sig mot Pelle.
Pelle skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Mannen nickade och tittade på sitt armbandsur.
“Tredje gången de säger att det anländer, men det kommer inte,” klagade han och suckade. “Varför är det alltid så otydliga medankungarna på stationer?”
Pelle svarade inte och ignorerade försöket att dra in honom i ett samtal.
“Ska du någonstans? Du har mycket bagage, tycks det. Väskan ser tung ut.” Den gamle mannen gav sig inte.
“Är du en slags Hercule Poirot eller?” fnös Pelle. “Du har inget bagage alls, så jag gissar att du väntar på någon.”
“Precis. Jag väntar,” sa mannen glatt. “På min son,” tillade han stolt.
“Jag flyr från min son,” mumlade Pelle lågt, innan han ens hann tänka sig för.
Det bara kom ur honom.
“Ja. Sånt är livet.” Mannen suckade också. “Så du flyr alltså. Men du kan inte fly från dig själv. Dina problem följer med dig.” Han nickade mot väskan mellan dem.
Pelle gav mannen en irriterad blick och vände sig bort.
“Jag flydde också så här för fyrtio år sen. Min son var elva då. Har inte sett honom på alla dessa år. Jag är nervös.”
Hans lugna röst stämde inte alls med hans påstående om nervositet.
“Ser inte ut så,” muttrade Pelle, hoppades att mannen inte skulle höra.
“Jag är nervös,” upprepade han. “Men i min ålder får man spara på känslorna. En stark sådan, glädje eller sorg, kan ta död på en i min ålder.”
“Bodde han utomlands, eller?” Pelle kände plötsligt en lättnad över att kunna prata om någon annans problem än sina egna.
Han hade själv inte märkt hur en liten kommentar från hans fru om hans sena hemkomst eskalerat till ett gräl. Ord för ord började de skrika på varandra, kasta anklagelser. Till slut anklagade Nadja honom för otrogen, fastän det inte fanns skäl till det. Det stämmer vad de säger—ordet är ingen sparve, det flyger ut och kommer inte tillbaka.
Han borde ha hållit tyst eller skämtat bort det, men istället grep han väskan, slängde i de första bästa kläderna han hittade, smällde igen dörren och åkte till stationen. Och nu, vid mannens ord om sin son, kom han ihåg Jonas.
Den gamle mannens röst ryckte honom ur tankarna. Han lyssnade.
“Min fru var en praktisk kvinna. Ingen skönhet, men hon hade allt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna tappa huvudet, lämna henne och min son. Men så gick det…”
Pelle förstod att mannen berättade om sig själv, försökte förklara något.
“Jag fick en bråckförvärring. Det hade stört mig länge. Men den här gången var smärtan i ljumsken outhärdlig. Nadja, min fru, skickade mig till sjukhuset. De tittade på mig och körde in mig på operationsbordet direkt.”
“Jag låg på sjukhuset, vaknade upp från narkosen, och då kom hon in. Klädd i vitt, med ögon blå som himlen. Som en ängel, lika vacker. Till och med namnet var änglalikt—Elin.”
“Hon kom fram med en spruta. En injektion, menar jag. När hennes fingrar rörde vid mig skakade jag. Jag märkte knappt sticket. Jag blev förälskad, tappade all ro. Natten innan utskrivningen sov jag inte, funderade på vad jag kunde göra för att stanna kvar. Tänkte till och med på att bryta benet.”
“Strax innan jag skulle skrivas ut erkände jag min kärlek. Trodde hon skulle knuffa bort mig. Men istället gav hon mig sitt hemnummer. Jag höll ut i två dagar innan jag ringde, när Nadja var på jobbet.”
“Träffade henne utanför sjukhuset med blommor, följde henne hem. Jag var ju en snygging i min ungdom. Det var ingen kärlek, det var en besatthet. Jag skulle precis lämna henne, men så blev hon gravid.”
“Tja, tänkte jag, så får det vara. Min son är ju stor, ska detta barn växa upp utan far? Jag kom hem och berättade allt för Nadja. Hon grät, så klart. Precis som du packade jag väskan och lämnade henne för Elin. Fast min väska var mindre.”
“Jag skilde mig, men hann aldrig gifta mig med Elin. Något gick fel vid förlossningen. Hon dog. Hennes föräldrar kom, anklagade mig för hennes död. Jag trodde själv det—om hon inte blivit gravid, skulle hon levt idag. Sådan är livet.” Mannen suckade. “Och dottern tog hennes föräldrar med sig. Visade mig henne inte ens.”
“Du sa att du inte såg din son på alla dessa år. Förlät din fru dig inte?” frågade Pelle.
“Nej. Kan man förlåta sånt? Jag klandrade mig själv. Ville inte leva. Dömde andra män som inte kunde hålla tygeln på byxorna. Men jag…” Mannen viftade avfärdande. “Jag åkte norrut. Hoppades nästan att jag skulle frysa ihjäl. Föreställde mig Nadja gråtande vid min grav, saknande mig. Men varken köld, sprit eller storm tog mig. Skickade nästan alla pengar till min fru och son. De behövdes inte av mig.” Mannen tystnade igen.
“Hon skickade tillbaka allt. Sådan var hon, min Nadja. En gång lade hon till en kort lapp om att hon gift om sig”Och nu står hon där,” sa den gamle mannen och nickade mot en kvinna med silvergrått hår som kom gående mot dem med ett blekt leende, medan Pelle steg på tåget med en nyfunnen beslutsamhet i blicken.
