Inget hörs
Flygplanet stack försiktigt ut sin nos ur molnen, snurrade runt en lång loop, och landade mjukt som en brudgum som kysser sin älskades kind vid altaret.
Applåder bröt ut, men piloterna hörde inget.
Inte heller hörde Niclas Karlsson, vars öron slog igen under flygturen.
Karlsson knep näsan och blåste om och om igen.
Luften letade sig ut överallt utom där den borde, och det vita bruset i huvudet låg kvar som mjölkdimmor.
Niclas återvände från sin mor tidigt på morgonen, precis för att hinna göra sig redo för jobbet.
Frun, som heter Majvi, låg vaken och rusade runt i lägenheten, nervöst flyttande saker från plats till plats.
Niclas gick till köket och började plocka ihop sin lunch.
Hörseln kom inte tillbaka.
Jag går!
Jag orkar inte längre!
Orkar inte livet, din futtiga lön på några hundra kronor, lägenheten här ute i ödemarken.
Jag trodde jag hade kronisk kärlek, men visade sig att jag bara fått nån smitta!
Majvi kastade sina bekännelser mot Niclas rygg medan han lugnt flyttade potatis från kastrullen till termos.
Jag drar till Olle, du känner honom inte, och han dig inte, men han är fantastisk.
Jag har känslor för honom, riktiga känslor.
Och oroar dig inte, jag är ren, inget har hänt emellan oss.
Så jag går som en schyst kvinna, så du slipper snacka skit om mig!
Särskilt till din mamma.
Niclas packade sin lunch, lade allt i väskan, och började koka kaffe.
Har du inget att säga?
Jag blottar hela min själ för dig.
Meeej!
ropade Niclas över axeln.
Kan du stryka mina jeans åt mig?
Va?
Jeans?!
Du Jag pratar om mina känslor, och du om strykning!
Allt åt helvete!
Tänkte att du kanske skulle stoppa mig.
Majvi greppade sin väska, blandade ihop sin handväska med Niclas arbetsväska i vreden, och stormade ut.
Först när vibrationerna från den smällda dörren blev till en våg, insåg Niclas att frun dragit.
Var är hon på väg så här dags?
Och jeansen?
Var fan är min lunch? med de tankarna hamrade Niclas sig igenom den drömlika skilsmässomorgonen.
Efter att förgäves letat efter sina två termosar gick Karlsson till jobbet i skrynkliga byxor.
I hissen hälsade han med en nick på föreningens ordförande, en kvinna som enligt de månatliga avgifterna fortfarande bar avgifter till Kalmarunionen.
Det ryktades att hennes parfym kunde väcka döda hästar och jaga fiender ur gömmor.
Niclas höll andan, vände sig mot hissdörren.
Dörrarna slöts, och den gasliknande atmosfären började sänka sig.
Du har inte betalat för sanering.
Idag kommer de och gör sig av med kackerlackor i hela huset, sa ordföranden.
Niclas såg tyst på hur hissens gummilister smälte av doften av hennes parfym.
Betala innan kvällen, kan du swisha mig?
Niclas svarade inte.
Ordföranden lutade sig mot hans öra och sa högt:
Jag väntar på din betalning innan dagen är slut.
Grattis.
Vart ska de flytta dig då?
vaknade Niclas.
Tillbaks till Visby?
Han trodde faktiskt på ryktet att hon var en ättling till Valdemar Atterdag.
Ordföranden sa massa saker till Niclas, men han nåddes bara av fragment: -ag, -den, -lig, -om, som just lät som gammal danska.
Niclas nickade bara, som på en utställning av samtida konst.
Hissen öppnades, Niclas skyndade ut medan ordföranden gick mot lägenheterna för att samla in avgift.
Karlsson arbetade som elektriker.
Den senaste veckan hade han slitit med ett projekt där beställaren, utan särskild kreativitet eller ekonomi, ville ha något fett.
Materialen och ritningarna präglades av samma karaktär och luktade egendomligt.
Niclas led inte ensam.
Parallellt hade rörmokaren och målare hamnat i samma surrealistiska återvändsgränd.
Medan Niclas bröt upp väggar för kablar och hans kollegor kämpade i andra rum, gled kunden in.
Han hade varit på fest hela natten, och i ett kreativt rus bestämde han sig för att inspektera renoveringen innan han somnade.
Allt är fel!
skrek kunden och stampade.
Uttagen måste vara i schackmönster, och lampan ska flyttas tre grader åt höger jämfört med jordaxeln.
Gör som jag säger eller får ni inget betalt!
Han stormade in i alla rum med lika fantasifulla idéer och hot, sen stängde han sig inne i barnkammaren och somnade på säckar med murbruk.
Sju timmar senare återuppstod kunden, öppnade dörren och fick syn på resultatet av sina innovationer.
På den tiden hade byggarna slagit upp en ny passage mellan kök och vardagsrum, och i badrummet fanns nu en extratoalett.
Kläderna var vita av murbruk, ansiktet av förskräckelse.
Han mindes ingenting av sina order och försökte anklaga byggarna för lögner, men de visade honom videobevis.
Endast Niclas hade inte gjort några ändringar eftersom direktiven gått honom förbi i det ljudlösa bruset.
Kanske av känslor eller hopplöshet belönade kunden Niclas med en liten premie för motståndskraft mot berusad kreativitet, och de andra fick sparken.
Men under press från bevisen blev alla betalda.
På kvällen, hungrig och trött, gav Niclas upp och sökte doktor som kunde återsta ljudvärlden.
På vägen blev han förföljd av en ilsken hund som försökte skrämma honom med ett öronbedövande skall, men Niclas verklighet hade blivit en stum film där djur och folk mimade roller.
Utan text var det omöjligt att tolka vad den känsliga besten ville, så Niclas gick vidare lätt och självsäkert.
Hunden gav upp, uttråkad, och slank iväg.
Må ljuden vara med dig!
sade läkaren, när han borrade ut Niclas hörsel.
Återuppstånden i etern skyndade Niclas hem.
På vägen plockade han fram premien ur plånboken och köpte en korv med bröd, samt en liten bukett blommor till Majvi.
Vid entrén möttes han av sin sorgsne granne.
Har du hört nyheten?
sade grannen.
Jag har faktiskt inte hört nånting alls idag, sade Niclas och stoppade lillfingret i örat.
Migun, du vet, Kalmarunionen, samlade in pengar från hela huset och försvann i solnedgången.
Flyttade till en annan stad och lämnade allt bakom sig.
Planerat i förväg, den rackaren.
All sju trappuppgångar.
Gav du nåt?
Nej, aldrig, Niclas skakade på huvudet.
Hon pratade nånting om nån flytt imorse, men jag hörde inget vettigt.
Tur för dig.
Jag, dum som jag är, gav.
Får tröst mig med att kackerlackorna dog ändå av hennes parfym innan hon hann samla avgiften, skrattade grannen.
Det svider mindre.
Lägenheten tog emot Niclas med doftande mat och en påfallande mild Majvi.
Förlåt mig, dummer, jag blev galen, vet inte varför.
Solfläckar eller nåt.
Jag tar tillbaka allt jag sa, och ber dig tro att inget dumt har hänt.
Finns ingen Olle heller.
Var hos min syster, släppte ut ångan, och vettet kom tillbaks.
Och du reagerade manligt imorse det nyktrade upp mig.
Förlåter du mig, min tokiga?
Med heta kyssar över ansiktet bad Majvi honom till bords.
Jag har verkligen inte hört nåt, erkände Niclas, och kände att han fick ett pris han inte förtjänat.
Tack!
klämde Majvi honom hårt.
Vilken grej, tänkte Niclas, som inte gjort något speciellt den dagen.
Man borde nog tappa hörseln oftare.
Det verkar göra livet lättare.Majvi skrattade mjukt och ställde fram maten, och Niclas såg på henne med en sorts förvånad klarhet, som om en ny färg dragit in i rummets hörn.
Mitt i tystnaden fanns en ny närhet: en enkel middagsbön, ångan från potatiskastrullen och två händer som snabbt smälte samman över bordet.
Utanför hördes världen åter spilla ut, någon slamrade med cyklar och någon pratade i mobil, men nu bar Niclas alltsammans inom sig perfume, hundskall, och upproriska trappavgifter.
Äntligen kunde han höra, men han lyssnade mindre på larmen och mer på rösten intill sig.
Efter maten möttes de i hallen, där Majvi tyst borstade hans jeans med en leende trötthet, och Niclas såg på henne och tänkte, att ibland är det det man inte hör som är viktigast att förstå:
Det var den första dagen på det nya livet, där alla ljud gled ut och alla riktiga ord hördes bara mellan hjärtan.
