Jag måste berätta om min vän Niklas Karlsson, det är en sån där historia som bara kan hända i Sverige, du vet?
Allt började med flygplanet det kom blygsamt fram ur molnen, kikade runt lite, gjorde en lång snurr och landade mjukt på Arlanda, nästan som en brudgum som kysser sin älskades kind vid altaret.
Applåder bröt ut, som det ofta gör när svenskarnas rädsla för att flyga äntligen har släppt.
Men piloterna hörde ingenting, och detsamma gällde Niklas, för hans öron slog igen under flygturen.
Stackars Niklas knep näsan och blåste gång på gång, men det hjälpte inte brusandet i hans huvud var kvar.
Han hade precis kommit hem från sin mamma i Uppsala tidigt på morgonen, precis lagom för att hinna till jobbet.
Hans fru, Linnea, var vaken och for runt i lägenheten, flyttade saker fram och tillbaka med nervösa rörelser.
Niklas gick in i köket och packade sin lunchlåda.
Hörseln var fortfarande borta.
Jag drar nu!
Jag är så trött på allt, på livet, din lön på några futtiga kronor och vår lägenhet som ligger så långt från civilisationen!
Jag trodde jag hade evig kärlek, men det visar sig att jag bara fått någon slags smitta!” utbrast Linnea medan hon med eftertryck kastade sina bekännelser mot Niklas rygg, som lugnt lade över potatisen i termosen.
Jag lämnar dig för Alex, du känner inte honom, han känner inte dig men han är fantastisk.
Med honom känner jag sånt man ska känna.
Och du behöver inte oroa dig jag är ärlig mot dig, det har inte hänt något mellan oss ännu!
Jag lämnar dig schysst, så att du inte kan snacka skit om mig särskilt inte till din mamma!”
Niklas avslutade sin lunch, stoppade allt i väskan och började brygga kaffe.
“Har du ingenting att säga?
Jag öppnar upp hela mig för dig!”
Liiinnnea! ropade Niklas över axeln.
Skulle du kunna stryka mina jeans?
Vadå jeans?!
Du Jag pratar om mina känslor och du om strykning!
Ja, men dra åt helvete då, jag trodde du skulle försöka stoppa mig.
Linnea tog fel väska i hasten hennes handväska blandades ihop med Niklas arbetsväska och försvann ut genom dörren.
Lite senare kom vibrationerna i lägenheten när dörren smällde igen.
Då fattade Niklas att Linnea verkligen gått.
Vart stack hon så tidigt?
Och jeansen?
Och var är min lunch? tänkte Niklas, försökte sortera ut den oväntade morgonskilsmässan.
Sur över att hans två termosar var spårlöst borta, gick Niklas till jobbet i skrynkliga byxor.
När han kliver in i hissen, nickar han åt föreningens ordförande, en kvinna som, om man ska tro alla månadsavgifter hon samlar in, fortfarande skickar pengarna direkt till Kalmarunionen.
Det ryktas att hennes parfym väcker hästar till liv och driver bort fiender från sina gömställen.
Niklas håller andan, vänder sig mot dörren, hissens dörrar stängs och gas-kammaren börjar sin färd nedåt.
Du har inte betalat för saneringen mot silverfiskar.
Idag kommer de och sprutar hela trapphuset! hör man från ordföranden.
Niklas ser hur gummitätningen på dörrarna smälter av parfymens doft.
Du kan swisha till mig innan kvällen? fortsätter hon.
Niklas är tyst.
Då lutar hon sig mot hans öra och säger högt: Jag väntar på swishen före midnatt.
Grattis.
Och vart blir du flyttad?
Tillbaks till Visby? svarar Niklas.
Niklas har alltid trott på ryktet om att hon är släkt med Gustav Vasa.
Efter det kommer en lång harang från ordföranden, men Niklas hör bara brottstycken av ord: -ig, -dom, -het, -sked, och det låter som något ur gammalsvenska.
Niklas nickar bara, som på en konstutställning där man inte riktigt fattar vad man ser.
När hissdörrarna öppnas smiter Niklas ut i friska luften, och ordföranden går vidare till sin rundvandring för att samla in avgifter.
Niklas jobbar som elektriker.
Sen förra veckan har han varit på ett bygge där en besvärlig kund ville ha rena rama mästerverket, trots att han saknar både känsla och budget.
Material och ritningar doftar lite, tja, gammal rutten banan.
Niklas är inte ensam samtidigt sitter rörmokaren och byggkillarna fast i exakt samma artistiska återvändsgränd.
Medan Niklas öppnar väggarna, och kollegorna svettas i varsin hörna, dyker kunden upp.
Han har varit på fest hela natten och kommer in i bästa kreativt kaotiska tillstånd för att checka bygget.
Allt är fel! ropar kunden.
Eluttagen ska vara som schackmönster, och taklampan är tre grader fel mot jordens axel!
Gör som jag säger, annars får ni inte en krona!
Med samma kreativitet och hot går han genom hela lägenheten och till slut låser sig inne i barnrummet, där han somnar på en påse gips.
Sju timmar senare vaknar kunden, öppnar dörren och får syn på resultatet av sina egenmäktiga beslut.
Under tiden har byggarna skapat en passage mellan kök och vardagsrum och satt in en extra toalett i badrummet.
Kundens kläder är vita av gips, ansiktet likaså av skräck.
Han minns ingenting av sina order och vill anklaga byggarna för att twista hans idéer men de har filmat honom.
Bara Niklas har inte ändrat något, eftersom han ändå inte hörde vad som sas.
Oavsett om av känslor eller av hopplöshet, så får Niklas en liten bonus för att stått emot den kreativa fyllan, medan de andra får sparken för att inte stå emot.
Men pressad av videobeviset får kunden ändå betala för allt de gjort.
På kvällen, utsvulten och trött, drar Niklas till läkaren för att få hjälp med hörseln.
På vägen följs han av en ilsken hund som försöker skrämma honom med högljudda skall, men Niklas upplever världen som stumfilm alla människor och djur verkar bara agera, utan repliker.
Man kan omöjligt tolka vad hunden vill när man inte hör något, så Niklas promenerar vidare, helt oberörd.
Till slut tappar hunden intresse.
Nu ska du få tillbaka ljuden! säger läkaren, och pysslar om Niklas hörsel.
Tillbaka i ljudvärlden skyndar Niklas hem.
Han köper en grillad korv i bröd för sin oväntade bonus och plockar ett litet blomster till Linnea.
Vid porten står hans ledsna granne.
Har du hört det senaste? frågar han.
Jag har knappt hört någonting alls idag, svarar Niklas, petar sig i örat.
Migun, alltså vår Kalmarunionendrottning, samlade in avgifter från hela huset och har dragit flyttat till en annan stad och allt är borta.
Hon planerade det noggrant, den luriga!
Alla sju portar har hon smitit igenom.
Gav du henne pengar?”
Nej, jag hann aldrig, hon sa något om att swisha i morse men jag fattade aldrig riktigt.
Tur för dig!
Jag är idiot som betalade.
Men en sak tröstar mig: medan hon gick runt och samlade var det nog så att silverfiskarna tog livet av sig av hennes parfym ändå, skrattar grannen.
Det känns ju inte lika surt då.
När Niklas kommer hem doftar det gott från köket och Linnea är förvånansvärt kärleksfull.
Förlåt mig, mitt lilla yrväder jag blev helt knäpp och vet knappt vad som kom över mig.
Kanske berodde det på solstormarna.
Jag tar tillbaka allt jag sagt och hoppas du kan tro att jag inte gjort något dumt.
Och det finns faktiskt inget Alex åkte till min syster och lät ångan rinna av, och sen kom hjärnan tillbaka.
Du reagerade helt rätt i morse, så där lugnt och tryggt, och det gjorde mig snabbt klar i huvudet.
Kan du förlåta mig, min dumma?
Hon öser kyssar över Niklas och bjuder honom till det dukade bordet.
Jag har faktiskt inte hört någonting alls”, erkänner Niklas, och känner att han får en oväntad belöning.
Tack!” svarar Linnea och kramar honom hårt.
Jisses, tänkte Niklas, som egentligen inte har gjort något särskilt idag man kanske borde vara döv oftare.
Då kanske livet blir lite lättare.Niklas borstade av sig dagens märkliga händelser och log mot Linnea, som precis lagt sista handen vid potatisgratängen.
De åt i tystnad; Niklas njöt av varje tugga och av hennes närhet, och för första gången på länge kändes världen vänlig igen.
Maten smakade bättre än vanligt, och det var som om hans öron, nyupptinade av läkaren, nu även kunde höra småtoner av försoning.
Efter middagen satte Linnea på en gammal schlager, och Niklas lutade sig tillbaka i soffan.
Den tysta dagen fick honom att fundera på vad han egentligen betraktat som livets ljud kanske hade han missat de viktigaste tonerna genom att jaga alla bruset.
Linnea strök hans jeans, som en slags ceremoni mot dagens kaos.
Utanför fönstret föll kvällssolen, och Arlandas flyg plockade sin väg genom molnen, som om de letade efter brudgum och älskade kind.
Niklas tänkte tillbaka på ordföranden, på byggkundens gyllene schackmönster, och på sin granne som förlorat pengar men vunnit frihet från silverfiskar.
Livet – det landade ibland lika försiktigt som ett plan i gryningen, ibland lika abrupt som en slängd lunchlåda och en oväntad kyss.
Han lyfte sin kaffemugg, skålade med Linnea Skål för hörseln, för bortsprungna avgifter och för att du ändå strök jeansen. Linnea skrattade, och Niklas hörde igen allt det han älskat med henne: den mjuka tonen i hennes skratt, knirkandet i golvet när hon gick, och Sveriges vardag så full av små mirakel att man måste tappa hörseln ibland för att höra det viktigaste.
Och där, i köksljuset, kände han att inget saknades längre.
Bakom dörren dämpades världen till ett lugnande brus, och Niklas insåg: ibland är det bästa man kan göra att bara lyssna, även om man inte hör.
