Lugn nu, Sven! Var inte ledsen! Men du fick ju iallafall fira nyår stort!
Här var hans hemstad. Sven steg av perrongen, gick ut på stationsområdet och vandrade mot busshållplatsen. Han hade inte sagt till sin fru att han skulle komma hem idag.
Hans humör var inte det bästa, för han skulle snart ha ett obehagligt samtal med Elin. Hans fru skulle säkert klaga igen, anklaga honom för att vara likgiltig och självisk.
Och varför likgiltig? Han hade ju försökt ringa och gratulera henne till nyåret, men hon hade stängt av telefonen. Sårad!
I tre dagar hade han försökt nå henne, men hon svarade inte. Nåväl, då blev han också sårad och slutade ringa.
Och förresten, hon hade inte ens orkat gratulera hans föräldrar eller syster, än mindre honom själv. Det skulle han minsann säga till henne så fort han kom in genom dörren.
Det var inte bara hon som kunde anklaga honom, hon hade sina egna misstag också. Bästa försvar är anfall, som man brukar säga.
Sven rätade på ryggen och gick in i trappuppgången med stridslystet humör.
Lägenheten mötte honom med tystnad.
Hallå? Någon hemma? Elin, jag är här! ropade Sven högt, men ingen svarade.
Han tittade in i köket tomt. Sedan i det ena rummet tomt, det andra samma sak. Men något slog honom genast: vid väggen fanns inte barnsängen längre, byrån med skötbordet på toppen var borta, liksom barnvagnen som Elins föräldrar hade gett dem.
Sven skyndade sig till garderoben: den sidan där Elins kläder brukade hänga var också tom.
Har hon blivit galen? Lämnat mig? tänkte Sven.
Han ringde sin svärmor, men ingen svarade. Då försökte han nå Emma en av Elins väninnor. Ingen där heller. Till slut fick han tag i Mikael, Emmas man.
Mikael, hej! Kan jag få prata med Emma? Jag får inte tag i henne, sa han.
Emma och barnet är hos sina föräldrar i byn vi firade nyår där. Dålig täckning där ute, svarade Mikael.
Jag kom hem igår, för jag skulle jobba idag. Men de stannar kvar och vilar, fortsatte han. Varför letar du efter Emma?
Jag undrar om hon vet var min Elin är. Jag kom hem från mina föräldrar, men hon är inte här. Alla barnsaker är också borta, sa Sven.
Vänta nu, din fru skulle väl föda när som helst? Åkte du iväg och lämnade henne ensam under helgerna? undrade Mikael.
Hon ville inte följa. Läkarna sa att det var runt tionde elfte januari. Vi hann ju hem i tid.
Grattis, din pappskalle, du är nog singel nu, skrattade vännen.
Varför då? förstod inte Sven.
För att din fru förmodligen redan lämnat dig. Dumfan! Ring sjukhuset, hon är säkert där, rådde Mikael.
Tio dagar tidigare.
Jag förstår inte, Sven, sa hans mor i telefonen, varför måste du sitta hemma under helgen? Om Elin inte vill följa med, åk ensam. Hon föder ju inte på två veckor, du hinner hem i tid.
Dessutom kommer hela släkten: moster Vera och farbror Erik kommer, Nathalie och Viktor kommer, Olga och Pelle. Och vi med pappa och Vickan med Glenn.
Vickan har bokat stugor åt oss på en fjällgård mitt i skogen. Fyra dagar, från den trettionde till den andra.
Nyårsafton blir det middag med liveunderhållning. Jag har betalat för dig, du kan betala tillbaka sen. Stanna hos oss till jul, åk hem den åttonde. Du hinner hem innan din fru föder.
Elin vägrade följa med:
Sven, jag kan få värk när som helst. Tänk dig, alla ska festa, och plötsligt får jag barn. Dessutom är stugan ute i ingenstans kommer ambulansen ens fram i tid?
Nej, jag åker inte.
Din mamma har rätt, nu för tiden tror kvinnor att graviditet är en sjukdom och att föda är en bragd. Hon fick tre barn och var sällan föräldraledig, hon klarade sig fint.
Sven förstod att Elin hade en poäng. Men han tänkte på hur trist det skulle bli hemma på nyårsafton: bara de två, vid ett enkelt bord Elin hade redan sagt att hon inte tänkte laga något speciellt. Och han blev ledsen.
Medan hela släkten skulle dansa, sjunga och festa i fjällstugan. Så han åkte ensam.
På fjällgården var det verkligen fest. Strax efter midnatt, när det blivit nytt år, gick Sven ut i foajén för att ringa Elin men hon svarade inte.
Nåja, du är sur, men det är ditt eget fel. Du kunde ha varit här och haftat med oss alla, tänkte Sven.
Nästa dag klagade hans mor på sin svärdotter:
Din Elin ringde inte ens för att gratulera oss. Ser du, hon är arg! Du har bara bortskämt din fru, min son.
Hon förstår inte vad en riktig familj är. Därför sitter hon ensam där hemma. Låt henne fundera på det.
Men Elin hade annat att tänka på den nyårsnatten. Om hon tänkte på någon, så var det Sven knappast svärföräldrarna eller deras stora släkt.
Hennes föräldrar, som fått veta att dottern var ensam under helgen, bjöd hem henne. De hade inga stora planer.
Elins bror bodde i Stockholm och jobbade på en fabrik som gick i skift, så han hade inte ledigt. Föräldrarna tänkte fira nyår ensamma.
Den trettioförsta, vid niotiden på kvällen, dukade Elin och hennes mor bordet när värkarna kom.
De ringde ambulansen. Modern följde med Elin, fadern körde efter i egen bil.
Det här året firade Elin nyår på sjukhuset, medan hennes föräldrar väntade i foajén. Hon blev mamma till en liten pojke
Sven följde sin väns råd och ringde sjukhuset.
Lindström? Hon skrevs ut igår, svarade de på växeln.
Redan ut? trodde inte Sven. Har barnet kommit?
Ja. Första januari, vid midnatt.
Vem hämtade henne? frågade Sven.
Unga man, vi skriver inte upp den informationen!
Sven förstod att bara hennes föräldrar kunde ha hämtat henne hon och barnet var säkert hos dem nu.
Han köpte en bukett rosor och gick dit.
Han ringde på. Svärfadern öppnade.
Ja?
Hej, jag vill träffa Elin, sa Sven.
Varför det? frågade svärfadern.
Jag är ju hennes man, svarade Sven.
Elin! ropade svärfadern högt. Det är någon karl här som säger att han är din man. Vill du
