“Jag har inte glömt något.”
– Du är väldigt ofta på sjukhuset hos din syster nuförtiden och tar med dig fulla väskor varje dag, sa Anders missnöjt till sin fru Annika när hon återigen kom hem från sjukhuset och de satte sig för att äta middag.
– Varför irriterar det dig så mycket? undrade Annika förvånat.
– Det är inte så att det irriterar mig. Jag förstår, hon är ju din syster. Men Katja är inte i allvarligt tillstånd och det finns andra som kan besöka henne. Hennes man, dotter, son med sin fru… Men varför måste du gå dit varje dag? Eller är det en snygg läkare där som du har blivit förtjust i?
– Vilka dumheter du pratar, Anders! avbröt Annika. – Hur kan du tro något sådant? Dessutom, Katjas läkare är en kvinna. Så där sprack din teori.
– Nej, Annika, seriöst, förklara varför du måste åka till sjukhuset varje dag efter jobbet? Du går upp klockan sex på morgonen för att förbereda safter och buljonger… Sedan skyndar du dig hem efter jobbet, packar en väska och åker till sjukhuset. Vad handlar det om? Det är som en självplågande mission, ärligt talat. Du är trött och får inte tillräckligt med sömn. Du har mörka ringar under ögonen.
– Okej, jag ska berätta, annars kommer du aldrig sluta tjata, suckade Annika medan hon plockade undan från bordet. – Jag kokar lite te och så pratar vi.
– Gärna det, sa Anders glatt, för jag förstår verkligen ingenting…
***
Den sjuttonåriga Annika Wikström hade precis gått ut gymnasiet och flyttat till en större stad för att studera vidare på universitet eller högskola, beroende på var hon kom in. Hon kom från en liten by där det inte fanns några möjligheter att fortsätta studera och skaffa sig en utbildning. Men Annika hade stora drömmar om att bli jurist.
Hon misslyckades med att komma in på universitetet, men lyckades istället få plats på en juridisk högskola, vilket gjorde henne mycket glad. Hon ville verkligen inte tillbaka till byn där det inte fanns några framtida möjligheter. Att arbeta i en butik som hennes mamma lockade inte, och att stanna kvar i byn var inget som lockade alls.
Annika hade bestämt sig för att stanna kvar i staden, utbilda sig, hitta ett jobb och ordna sitt liv. Hon skulle åka till byn och besöka sina föräldrar när hon väl hade fått fotfäste. Hon hade inga tvivel på att det skulle bli så, för hennes framtidsplaner var stora.
Under gymnasietiden hade Annika dejtat Viktor Karlsson, en klasskamrat som inte delade hennes dröm om stadsliv. Viktor hade inga planer på att lämna byn och började jobba på den lokala gården där hans föräldrar arbetade. Planen var att göra värnplikten och sedan fortsätta jobba på gården. Det livet passade honom perfekt.
Annika kände sig dock skräckslagen inför den framtidsutsikten och gjorde slut med Viktor. Han passade inte in i hennes framtidsdrömmar. Viktor tog det inte hårt, och bara sex månader senare gifte han sig med Alva, som länge hade haft ögonen på honom, och han hade slutligen också fått upp ögonen för henne.
När Annika började på högskolan fick hon bo på studenthem och började anpassa sig till sitt nya liv. Hon studerade hårt för att få högre studiebidrag. Föräldrarna skickade henne pengar varje månad, och hon klarade sig okej. Det blev inga extravaganta inköp, men hon behövde varken svälta eller snåla alltför mycket.
…Den höstdagen minns Annika i detalj. Hon satt på bussen och var på väg hem från universitetsbiblioteket där hon hade förberett sig för ett seminarium i civilrätt. I biblioteket hade Annika stannat till sent och träffade på rusningstiden när bussen var överfylld av människor på väg hem från jobbet.
Det var med stor möda som hon lyckades klämma sig in på bussen, som redan var proppfull. Att vänta på nästa buss kändes inte tryggt, eftersom det inte innebar att den skulle vara mindre full. Att stå och vänta på hållplatsen i timmar, det ville hon verkligen inte.
När hon väl steg av bussen, kände hon sig som en sardin i en burk. Hon drog en lättnadens suck, men insåg med en gång med fasa att hennes väska blivit uppskuren. En kall känsla spred sig när hon förstod att hennes plånbok blivit stulen…
Det här var inte ovanligt. Ficktjuvar tog tillfället i akt när det var trångt i kollektivtrafiken och passagerarna var distraherade. Att hitta tjuven var nästintill omöjligt.
Det värsta var att hon just idag hade fått sina stipendiepengar, och dagen innan hade hennes föräldrar skickat över en överföring. Alla pengarna låg i plånboken. Hon hade inte hunnit gömma dem under madrassen, som hon brukade göra. Och nu var plånboken stulen, och hon stod där utan en krona…
Situationen blev ännu värre eftersom hon nyligen ringt till sina föräldrar, och mamman hade berättat för henne att pappans lön blivit försenad. Annika skulle försöka vara mer ekonomisk och nöja sig med hur det var eftersom de inte visste när de skulle kunna skicka mer pengar.
Att Annika var i chock är en underdrift. Tårarna rann nedför hennes kinder och hon skällde på sig själv för att inte ha gömt undan pengarna bättre och för att hon hade varit ouppmärksam på bussen. Hon hade ju hört om sådana här situationer. En klasskamrat hade nyligen också blivit av med sin plånbok på spårvagnen. Och nu hade Annika själv blivit offer för en ficktjuv…
Det fanns ingen anledning att kontakta polisen. Vad skulle hon berätta? Hon mindes inte ansiktet på någon av passagerarna hon stått nära på bussen. Att hitta tjuven är som att leta efter en nål i en höstack; det är helt enkelt omöjligt.
Den billiga plånboken från Skärholmen låg troligen redan i en soptunna eller ett dike, och pengarna hade tjuven tagit. Alla hennes pengar… Och hur skulle hon klara sig nu? Vad skulle hon äta? Av mat hade hon bara ett paket margarin, två lökar, lite te, en skvätt gröt och några makaroner kvar. Självklart skulle det inte räcka i en månad.
– Varför gråter du? frågade Julia, hennes rumskamrat, när hon såg Annika gråta.
Annika berättade om den obehagliga händelsen.
– Åh, det var ingen tur för dig, beklagade Julia. – Men det är ditt eget fel. Vem bär med sig alla pengar? På bussen ska man hålla väskan tätt intill. Eller ännu bättre, göm pengarna i strumporna eller behån. Tiderna är sådana här, man måste alltid vara på sin vakt, Annika… Du är så duktig i skolan, men i andra saker beter du dig som en dum höna…
Annika visste redan allt detta och Julia gjorde inte saken bättre. Hon tog inte illa upp över att Julia kallade henne en dum höna. Det var exakt så hon kände sig nu… Men man kan inte vrida tillbaka klockan och rätta till saker. Pengarna var borta, och hon måste fortfarande klara sig.
Annika hade övervägt att ringa hem från en telefonkiosk för att berätta för sina föräldrar, men skammen hindrade henne. Hon ville inte erkänna för dem hur slarvig hon hade varit. Hotet mot deras ekonomiska situation, med pappa utan lön och mamma som arbetade i affären, var också ett faktum. De levde redan på det lilla mamma kunde plocka på jobbet, och det var ju inte bara Annika utan också deras syskon, lillasyster Karin, att tänka på…
Hon kände att hon skulle behöva skaffa ett jobb, men hur skulle det hjälpa? Ingen betalar ju i förväg. Man måste jobba minst en eller två veckor för att få en liten förskott… Men en förskottslön ges antagligen inte till nya anställda… Vad skulle hon göra? Situation kändes hopplös.
– Vill du att jag presenterar dig för någon rik, äldre herre? föreslog Julia oväntat.
– För vem? frågade Annika, lite chockad.
– Men herregud, det förstår du väl? En rik man som tar hand om dig i utbyte mot… ja, du vet vad jag menar. Eller måste jag förklara också det?
– Nej, jag fattar…
– Bra att du fattar. Du är söt, det finns gott om män som skulle vilja vara med dig… Och så lever du som en prinsessa.
Förslaget från Julia föll verkligen inte Annika i smaken. Av blotta tanken på att bli älskarinna åt någon gammal rik man, sälja sig för pengar… Annika mådde dåligt. Hon visste att hennes rumskamrat inte hade några moraliska betänkligheter över sådant och för det mesta klarade sig utan materiella problem. Men Annika kände bara avsky för sådana tankar…
– Så, ska jag introducera dig? sa Julia igen.
– Nej, sa Annika medan hon skakade på huvudet, och efter ett tag frågade hon. – Julia, kan du låna mig lite pengar? Bara till nästa stipendielön. Jag har inget kvar.
– Förlåt, men jag kan inte låna ut något. Jag har spenderat allt på kläder och smink, har bara lite kvar till mat. Men mitt förslag står kvar, om du vill. Tänker du efter. För jag skulle inte tveka om jag var du. När man inte har råd med mat är det sista man tänker på moral.
Annika svarade inte Julia, hon vände sig mot väggen och började gråta igen. Snart hade hon omedvetet somnat…
