Ingens fel, eller Så föll stjärnorna
Erik höll upp dörren till restaurangen och lät sin hustru gå först. Dörren gled igen bakom dem och dämpade musiken och sorlet från de berusade gästerna. I fjärran glimmade staden som en ojämn ljusremsa, och genom mörkret slingrade sig en rad lyktor.
“Du är så blek… Ska vi inte ta en taxi ändå?” frågade Lovisa.
“Behövs inte, vi tar oss hem själva. Det var bara så kvavt därinne. Jag behöver få lite luft, sen åker vi.” Erik slog armen om henne.
“Men du har druckit…” invände Lovisa.
“Knappt något alls, och det var tidigt på kvällen. Det har redan gått ur blodet. Dessutom är det tomt på vägarna nu. Oroa dig inte,” lugnade Erik henne.
“Mamma ringde. Måns vägrar lägga sig utan oss, han väntar,” suckade Lovisa. “Jag är trött.”
“Då åker vi? En halvtimme och vi är hemma.” Erik tog fram bilnycklarna ur kavajfickan och tryckte på knappen.
Borta på parkeringen svarede deras Volvo med en piptut och blinkade med lamporna.
Erik backade ut från den fina restaurangen utanför stan och styrde bilen mot staden. På passagerarsätet sträckte Lovisa ut sina trötta ben och lutade huvudet mot nackstödet – nu behövde hon inte oroa sig för att förstöra håret.
“Det blev en fin bröllopsfest för Patrik, eller hur? Men vårt var ändå bättre,” sa Erik och såg restaurangens ljus försvinna i backspegeln.
“För att vara ärlig minns jag knappt vårt,” svarade Lovisa och slöt sina trötta ögon.
“Jag med,” sa Erik.
“Inga minns sitt eget bröllop. Kanske därför det känns bättre än andra,” mumlade Lovisa.
“Sant,” småskrattade Erik.
“Jag tror mamma ska sova över hos oss. När vi kommer hem och du ska köra henne hem…” Lovisa gäspade.
“Självklart, hon får stanna. Jag håller också på att somna.”
“Jag sa ju att vi borde ta taxi. Du lyssnar aldrig på mig,” sa Lovisa med trött röst.
“För sent nu, vi är reda på väg. Vill inte behöva åka tillbaka imorgon och hämta bilen.”
Lovisa svarade inte. Hon satt med slutna ögon och längtade efter att komma hem, byta om, ta av sig de trånga skorna som skavt så hemskt, sätta på sig mjuka tofflor och duscha…
Hade hon öppnat ögonen, skulle hon sett hur Erik kramade ratten och spänt stirrade på vägen framför sig. Hans panna var fuktig av svett, och andetagen var ojämna. Lovisa såg inget av detta.
Erik erkände det inte för henne, men han ångrade redan att han kört. Han kände hur hjärtat drog ihop sig av smärta och tvingade blodet genom ådrorna. Med varje slag blev smärtan värre, och det var svårare att andas. Stanna? Nej, bättre att komma hem och lägga sig…
Träd stod som en mur längs vägen, och staden verkade bara avlägsna sig. Erik ökade farten, men just då bröt smärtan loss i bröstet och allt blev svart. En krasch skakade stadens utkanter, men Erik hörde den aldrig.
Lastbilschauffören rusade ur hytten och fram till den hopkörda bilen. Han förstod genast att föraren var död. En kvinna satt bredvid. Han försökte öppna dörren – fastklämd. Han stack in handen genom det krossade fönstret för att känna efter pulsen. Hur skulle det gå? Fingrarna skakade för mycket.
Han ringde ambulansen och väntade.
Han frikändes. Blodprov visade alkohol i den döde förarens blod, och obduktionen bekräftade att han dött av en omfattande hjärtinfarkt innan kollisionen med lastbilen, vilket fick bilen att svänga in i mötande körbana…
Lastbilschauffören gick till sjukhuset för att fråga om kvinnans tillstånd. Hon hade genomgått två operationer men behövde en tredje för att ersätta det krossade höftleden med ett konstgjort. Annars skulle hon aldrig kunna gå. Men det krävdes pengar till operationen.
***
“Olle, äntligen är du hem. Jag har hittat en fantastisk lägenhet. Precis som vi drömde: femte våningen, hiss, centralt, bra planlösning. Den behöver renoveras, men jag fick ner priset rejält. Vi ska titta imorgon. Hur mycket har vi på kontot? Om du inte tagit ut något borde det räcka,” babblade Svea glatt medan Olle hängde av sig och tvättade händerna.
Svea stod i hans väg och försökte få ögonkontakt.
“Vänta lite, Svea,” sa Olle och flyttade undan henne.
“Vad ska jag vänta på? Sån här lägenhet går fort. Jag övertalade ägaren att inte visa den för andra. Jag försökte ringa dig – din telefon var avstängd,” fortsatte Svea och följde efter honom.
“Jag svarar inte när jag kör, det vet du,” sa Olle och satte sig vid köksbordet. “Ge mig mat istället,” tillade han trött och undvek hennes blick.
Svea tog en tallrik, öppnade stekpannan och stannade upp med sleven i luften.
“Har du ångrat dig? Har du bytt uppfattning? Du slutade på ditt bra jobb för att köra taxi för småpengar… Har du en annan kvinna? Varför säger du inget?”
“Prata inte strunt. Det finns ingen annan. Det finns inga pengar heller,” sa Olle lågt.
“Va?” Svea sjönk ner på en stol med tallriken tom och sleven i handen, stirrade på honom. “Var är de? Har du köpt en lägenhet åt din älskarinna?”
“Sluta nu!” röt Olle. “Jag gav dem till den där kvinnan, eller rättare sagt till sjukhuset, för hennes operation.”
“Den där kvinnan vars man dog i olyckan? Men vad har du med det att göra? Du frikändes. Jag förstår inte.”
“Det var ingen av våra fel. Vi var bara på fel plats vid fel tid. Hennes man dog, hon blir invalid, och de har en son…”
“Så du tyckte synd om henne. Men inte om mig? Inte om oss? Hur länge har vi sparat? Du jobbade dubbelpass. Vi har bott i en etta hela livet. Jag har letat lägenhet, tittat på möbler. Den här… Nej, du har blivit galen.” Svea sprang ut från köket och smällde tallriken i bordet.
Olle suckade och följde efter. Hon satt i soffan med armarna i kors och stirrade ut genom fönstret. Olle rörde vid hennes axel. Svea ryckte till och skakade av sig hans hand.
“Förlåt att jag inte frågade dig. Men det var mina pengar, och jag har rätt att göra vad jag vill med dem. Vi lever och är friska. Hon är invalid med ett barn. Jag kunde inte leva med vetskapen om att…”
“MenOch så, under den varma augustihimlen, medan rönnens klara bär glödde i solen, valde Liv att öppna hjärtat och ge dem alla en ny början.
