“Ebba, jag har inga pengar kvar! Allt gav jag till Frida igår. Du vet ju att hon har två barn!” Upprörd lade Margareta Bergström på luren. Hon ville inte ens tänka på vad dottern just sagt.
“Varför är det så här? Vi uppfostrade tre barn med Erik, gjorde allt för dem. Fick ut dem i livet! Alla har högskoleutbildning, bra jobb. Men nu på äldre dar får jag varken ro eller hjälp.”
“Erik, varför lämnade du mig så tidigt? Det var lättare med dig”, tänkte hon sorgset till sin avlidne make. Hjärtat värkte och hon sträckte sig efter medicinen. “Bara en eller två tabletter kvar. Om det blir värre har jag inget att ta. Måste till apoteket.”
Hon försökte resa sig men sjönk genast tillbaka i stolen – huvudet snurrade. “Det blir bättre snart, medicinen verkar strax.” Men tiden gick och ingen lättnad kom.
Margareta ringde sin yngsta dotter: “Frida…” fick hon fram. “Mamma, jag är på möte, ringer sen!” sa Frida innan hon la på.
Hon provade sonen: “Lille vän, jag mår inte bra. Medicinen är slut. Kan du…” Men han avbröt henne: “Mamma, jag är inte läkare. Ring ambulansen, vänta inte!”
Margareta suckade tungt. “Han har rätt. Om det inte blir bättre om en halvtimme ringer jag.” Hon lutade sig bakåt och blundade, försökte räkna till hundra för att slappna av.
Plötsligt hördes ett ljud. Telefonen! “Hallå?” fick hon fram med svag röst.
“Margareta, hej! Det är Pelle! Hur är det? Jag kände mig orolig, ville höra av mig.”
“Pelle, jag mår inte bra.”
“Jag kommer nu! Kan du öppna dörren?”
“Den är alltid öppen nu.”
Telefonen gled ur hennes hand. Hon orkade inte plocka upp den. “Samma det”, tänkte hon. Minnen från ungdomen flimrade förbi: när hon var student på Handelshögskolan, de två stiliga kustartilleristerna med ballonger i händerna.
“Så fånigt”, hade hon tänkt då, “stora killar med ballonger!” Just det – det var första maj! Firande i stan, och hon mittemellan Pelle och Erik. Hon valde Erik – han var pratsam, Pelle mer blyg.
Sen skickades de åt olika håll: hon och Erik till Bergslagen, Pelle till FN-tjänst. De möttes igen som pensionärer i hemstaden. Pelle levde ensam hela livet. När någon frågade varför, skämtade han bort det: “Ingen tur i kärlek, kanske börja spela kortspelet istället!”
Långt borta hördes röster. Med möda öppnade hon ögonen: “Pelle!” Han satt där bredvid en ambulansläkare.
“Hon blir snart bättre. Är ni hennes man?”
“Ja, ja!”
Läkaren gav instruktioner medan Pelle höll Margareta i handen tills hon mådde bättre.
“Tack, Pelle. Nu känns det bättre.”
“Bra! Här, drick lite te.”
Pelle stannade. Han lagade mat, tog hand om henne. Trots förbättringen vågade han inte lämna henne ensam.
“Margareta… jag har alltid älskar dig. Därför gifte jag mig aldrig.”
“Åh, Pelle. Erik och jag hade ett bra liv. Han älskade mig. Du sa inget då. Jag visste inte. Men det är för sent nu.”
“Låt oss vara lyckliga tillsammans, den tid vi har kvar!”
Margareta lutade huvudet mot hans axel. “Ja, låt oss göra det”, sa hon och skrattade lyckligt.
En vecka senare ringde Frida: “Mamma, du ringde, jag kunde inte svara. Glömde…”
“Det är lugnt. Men jag har nyheter – jag ska gifta om mig.”
Tystnad. Sedan Frida: “MAMMA! Är du klok? Vem är stackaren?”
Margareta spände sig, tårarna vällde fram. “Det är mitt liv”, sa hon lugnt och la på. Hon vände sig till Pelle: “Nu kommer alla tre. Vi får försvara oss!”
“Vi klarar det”, skrattade Pelle.
På kvällen stod barnen i dörren.
“Så, mamma, presentera din ‘älskare'”, hånade sonen Johan.
“Ni känner mig”, sa Pelle. “Jag älskar er mor sedan ungdomen. När jag såg hennes tillstånd fattade jag mitt beslut.”
“Är du puckad? Kärlek vid 70?!” skrek Elin.
“70 är ingenting”, sa Pelle lugnt. “Din mor är vacker som alltid.”
“Du vill bara ha hennes lägenhet”, anklagade Frida.
“Barn, ni har egna hem!” protesterade Margareta.
“Men här är vår del!” sa Frida.
“Jag vill inte ha något”, sa Pelle. “Men sluta vara oförskämda mot er mor!”
“Vem tror du att du är?” röt Johan och klev fram. Men Pelle stod orörlig, såg honom rakt i ögonen.
“Jag är hennes man, vilka ni vill eller ej!”
“Och vi är hennes barn!” skrek Elin.
“I morgon skickar vi henne till äldreboende!” tillade Frida.
Ensam gick de därifrån, hand i hand, oberörda av vad andra tyckte. En gatlykta lyste deras väg. Bakom dem stod barnen förvirrade – förstod inte hur kärlek kunde finnas vid 70 år.
Livsinsikten: Kärlek har ingen ålder, och sann lycka kommer när man vågar följa sitt hjärta – även när andra inte förstår.
