“– Ingen har kastat ut dem, – svarade vi både mamma och svärmor, – de ville ju själva inte stanna kvar! De är alltid välkomna, vi skulle bli glada! – Sitt still! Vi är inte hemma! – sa Petter lugnt. – Men de ringer ju på! – sa Valeria, som stelnade till på soffan. – Låt dem, – svarade Petter. – Men tänk om det är någon viktig, eller gäller något ärende? – undrade Valeria. – Lördag, klockan tolv – konstaterade Petter. – Du har inte bjudit hem någon, jag väntar ingen! Slutsats? – Jag kikar bara i titthålet! – viskade Valeria. – Sitt still! – sa Petter med bestämd röst. – Vi är inte hemma, vem det än är får gå hem igen! – Tror du att du vet vem det är? – frågade Valeria, – Jag har mina aningar, så var snäll och håll dig undan, syns inte vid fönstren! – Ja, om jag har rätt, kommer de inte ge sig i första taget… – sa Valeria och ryckte på axlarna. – Det beror på hur länge vi låter bli att öppna dörren, – svarade Petter lugnt. – Förr eller senare tröttnar de. De kommer inte sova i trapphuset i alla fall. Och vi behöver inte gå någonstans, så ta hörlurarna och titta på en film. – Petter, mamma ringer, – sa Valeria och visade skärmen. – Då står din moster och hennes hopplöse son där ute – sammanfattade Petter. – Hur vet du det? – sa Valeria förvånat. – Om det varit min kusin hade mamma ringt mig först! – Tänker du inte på några andra alternativ? – Om det är grannen, vill jag inte prata. Om det är våra vänner hade de ringt i förväg och frågat om de fick komma. Vem är så påstridig och ringer non stop? Bara våra släktingar har mage till det. – Petter, det är min älskade moster, – Valeria sa med lidande min. – Mamma har skrivit ett sms. Hon undrar var vi håller hus för moster Natalia ska bo hos oss i några dagar – hon har ärenden i stan! – Skriv att det finns gott om hotell i stan, – log Petter. – Petter! – snäste Valeria. – Det kan jag inte skriva! – Jag vet, – Petter tänkte till. – Skriv att vi är inte hemma, att vi bor på hotell för vi har sanerat bort kackerlackor i lägenheten! – Precis! – Valeria skrev och skickade sms:et. – Petter, nu vill mamma att vi bokar två rum på hotell för moster och Kostia också, – sa Valeria förvånad. – Skriv att vi har inga pengar. Skriv också att vi delar rum med femton utländska backpackers på ett hostel, – Petter log finurligt. – Nu undrar mamma när vi kommer hem, – sa Valeria. – Skriv om en vecka, – sa Petter och suckade. De slutade ringa på dörren. Paret drog en lättnadens suck. – Petter, nu skriver mamma att då kommer moster om en vecka ändå – stönade Valeria. – Då är vi inte hemma igen, – sa Petter. – Men Petter, det är ju inget sätt att lösa problemet! Ska vi fly från dem för evigt? Om de kommer på vardagar då efter jobbet? Både min moster och din kusin gör vad som helst! – Jo… så är det väl, – Petter såg dyster ut. – Varför köpte vi den där trean egentligen? – Men det var ju till vår framtida stora familj, vet du! – sa Valeria. – Vi behöver ett barn! Eller hellre två! – sa Petter allvarligt. – Tror du jag är emot det? Du vet ju att jag försökt, vi måste utreda oss! Det går ju inte! – Stressen måste bort, då löser sig allt. Det är släkten som förstör nerverna, omväxlande dina och mina! Om de ändå kunde försvinna nånstans, så kanske allting skulle funka! Valeria sa inget emot, hon visste att Petter hade rätt. De hade gått igenom dyra undersökningar inför giftermålet, även fertilitet var testad – allt såg bra ut. Direkt efter bröllopet fick de ändå lägga barnplanerna på is för att spara till lägenhet. Att hoppas på arv var lönlöst, före bröllopet bodde de båda hos sina mammor i varsitt ettor. Allt fick ordnas själva. Fem års hårt slit och snålande resulterade i en stor lägenhet. Andrahandsmarknad, inte nybyggt, men de la ner allt på renovering och möbler från grunden. Vilken lycka! Men de hann knappt fira inflyttningen innan Valerias moster dök upp – med sonen, förstås. Och för att unga ägarna inte skulle komma på andra tankar, hade de med sig Valerias mamma. – Här behöver ni inte skämmas, plats finns! Inte som vi led i vår lilla etta! – Vad praktiskt! – nickade moster Natalia. – Vi tar ett rum var för mig och Kostia! – Ingen sover i vardagsrummet, – sa Petter. – Det är för avkoppling. – Men jag har inga planer på att jobba här! – skrattade moster Natalia. – Valeria, förklara för din man att vi vill ha varsitt rum – Kostia snarkar ju! Hursomhelst, ni har gäster och har inte ens dukat fram! – Vi väntade er inte, – sa Valeria generat. – Och kylen är tom, – sa Petter. – Okej då – Petter får handla och Valeria till köket! – bestämde moster Natalia. – Varför står ni bara där? – skällde svärmor. – Så tar man emot gäster! – Har ni ingen skam i kroppen… – utbrast Petter, men Valeria drog in honom i sovrummet. När Petter äntligen fick loss sin hand från Valerias mun, frågade han: – Valeria, har någon missuppfattat något här? Jag slänger ut dem till din mamma – med din mamma! Om man är gäst, beter man sig som gäst! Vad är detta? – Petter, men hon är så enkel! Från landet! Så har de alltid gjort! – Jag vet hur folk på landet tar emot – men otrevlighet hör inte hemma nånstans! Det här är rena rama fräckheten! – Älskling, låt oss inte bråka med mamma och moster! De gör mig så nervös annars! Och du blir deras fiende – vill du det? – Men jag bryr mig inte! Behandlar de mig så kan jag låta bli att prata med dem – någonsin! Försvinner de så gråter jag inte en tår! – Petter, min älskade! Ha lite medlidande – om vi kastar ut moster Natalia nu kommer mamma att avsky mig för alltid! Jag har ju bara henne! Den motiveringen gick hem. Petter tog ett djupt andetag och gick till affären. Moster stannade två veckor istället för tre dagar. Petter började dricka valeriana efter två dygn. När moster och sonen äntligen åkte firade paret med storstädning i tre dagar. Men snart dök nästa gäst upp – denna gång från andra släkten. – Brorsan, jag hälsar bara på lite! – Dmitry kramade Petter hårt. – Har några ärenden, sen åker vi hem! – Kan du inte klara ärendena själv? – frågade Petter. – Hur tänker du? Jag har ju familj! Ska jag lämna dem i byn medan jag åker till stan? Tänk lite! – skrattade Dmitry. – Får jag äventyr vill ju frugan ha koll! – Därför tog du med barnen också? – sa Petter. – Vem ska passa dem annars? De får roa sig! Kom igen, vi sprider glädje som förr! – Dmitry! – skrek Svetlana. – Jag ska ge dig glädje så du skakar! En och en halv timme efter att brorsan kommit, fick Valeria migrän. Barnen härjade hela lägenheten, Svetlana skrek och Dmitry ville ut på äventyr, vilket ledde till mer oväsen. – Petter, du är väl enda sonen till din mamma? – stönade Valeria med huvudet i kudden. – Det är en syssling på mammas sida, jag kallar honom kusin. – Spelar ingen roll, kan vi på något sätt be honom gå? – Vet du, gärna! Men då blir det samma sak som med din moster – mamma gnager snart sönder min hjärna! De hann aldrig återhämta sig från ett besök innan det var dags för nästa. Moster Natalia och sonen hittade alltid på ett nytt ärende i stan. Kusin Dmitry med familj dök upp med jämna mellanrum. Och så mamsen och svärmor, förstås. All denna stress förstörde parets hälsa och psykiska mående. Några barn var omöjliga att tänka på i den här cirkusen av ständiga gäster och påstridiga släktingar. – Ska vi byta lägenhet? – föreslog Valeria. – Till vad, mjuka rum på psyket? – log Petter. – Snart blir det så ändå! – Nej, – sa Valeria och log lite. – Men vi kan byta till en identisk lägenhet, fast i en annan stadsdel! Vi flyttar, säger inget till någon! – Samma problem – min kusin, din moster får ju reda på var den gamla lägenheten låg av de nya. Vi blir snart upptäckta! Och får höra för våra tricks. – Men hinner vi kanske göra ett barn innan de hittar oss? – sa Valeria hoppfullt. – Vi måste både göra och föda barn, – skakade Petter på huvudet. – Det är nån form av ursäkt i alla fall… – Man vill ju nästan fly fältet. Vi kan gömma oss hos vänner? – Menar du Valdemar och Karin? – Japp! De har ett extra rum! – Det bor ju en schäfer där! – Jag bor hellre med en schäfer än med våra släktingar! – sa Valeria trött. – Vänta! – Petter tog upp telefonen. – Valdemar, kan vi låna er hund? – Vännen! Vi är skyldiga dig för alltid! Vi ska på semester och ingen kan passa vår Tera utom ni. Hon gillar bara vissa – och er respekterar hon! – ropade Valdemar. – Jag tar med foder, filt, leksaker, skålar och betalar dessutom! – Perfekt! – sa Petter nöjt. Han vände sig till Valeria, glad som en sol: – Ring mamma, säg att moster kan komma imorgon! Jag ringer brorsan att han dyker upp nästa vecka! – Är du säker? – Självklart! Vi tar gärna emot dem! Vem kan hjälpa om de inte gillar vår nya inneboende? Kusin Dmitry och familjen nöjde sig med ett enda stort ”voff” innan de valde hotell istället. Moster Natalia började strida för att få stanna. – Lås in den där besten! – skrek hon och gömde sig bakom sin mage sons rygg. – Moster, skämtar du nu? – sa Petter med ett leende. – Fyrtiofem kilo ren muskel! Hon är ingen knähund, det är en schäfer! Hon tar sig genom vilken dörr som helst! – Varför blänger hon på mig? – Hon tycker inte om främlingar, – sa Valeria. – Gör er av med henne! Jag kan inte bo med ett sådant odjur i huset! – Gör oss av? – sa Petter upprört. – Denna goa vovve är nu vår! Vi har ju inga barn, någon måste vi älska! Och henne älskar vi verkligen! – Och aldrig gör vi oss av med henne! – sa Valeria. Sedan ringde båda mammorna och krävde en förklaring till varför de nekade släkten. – Ingen har kastat ut dem, – sade de till båda, – de ville själva inte stanna! Kom hit när ni vill, vi blir så glada! – Men hunden då? – Men mamma, vi säger ju aldrig nej till någon! Men även mammorna tappade lusten att hälsa på. En månad senare flyttade Tera tillbaka hem till sina ägare, men var redo att återvända vid minsta vink. Det blev aldrig nödvändigt. Valeria var gravid med tvillingar.”

Ingen har kastat ut dem, svarade både till den ena och andra, de ville själva, på något magiskt sätt, inte stanna kvar! De får gärna komma! Vi blir glada.

Sitt still! Vi är inte hemma! sa Peter lugnt.

Men det plingar ju! sa Valborg, och frös till mitt i uppresningen från soffan.

Låt dem, sa Peter.

Men tänk om det är någon viktig? frågade Valborg. Eller något ärende?

Lördag, klockan tolv, konstaterade Peter. Du har inte bjudit någon, jag väntar ingen. Slutsats?

Jag kan ju bara kika i titthålet! viskade Valborg.

Sitt ner! stål i rösten. Vi är inte hemma! Vem det än är de får vända tillbaka!

Vet du vem det är? frågade Valborg.

Jag har mina misstankar, därför säger jag sätt dig och undvik att synas vid fönstret!

Ja, om det är den jag tror, så är de segare än tuggummi, de går inte förrän … sa Valborg och ryckte på axlarna.

Det beror på hur länge vi undviker att öppna. Förr eller senare ger de upp, sa Peter med Zen-lugn. Någon camping i trapphuset blir det knappast. Och vi har ingenstans vi måste vara, så du ta hörlurar, mobilen och släng på en film.

Peter, mamma ringer, sa Valborg och visade mobilen.

Då står din moster Elsa med sin hopplösa son Simon där ute, drog Peter slutsatsen.

Hur vet du det? förvånad Valborg.

Om det vore min kusin, och Peter fick till ett riktigt äckligt “kusin”-ljud då vore det min mamma som ringde!

Du överväger inte andra alternativ? frågade Valborg.

Om det är grannarna så har jag exakt noll lust att prata med dem. Om det är våra vänner, så hade de gått efter tredje plinget.
Och schyssta människor skickar sms innan och frågar om man kan ses, inte häckar utanför dörren i en halvtimme!

Att så fräckt och samvetslöst plåga vår dörrklocka det kan bara vara familjen!

Peter, det är min moster Elsa, ledset utstöt Valborg. Mamma har sms:at.

Hon undrar var tusan vi håller hus. Moster Elsa stannar några dagar, hon har ärenden i stan!

Skriv att det finns gott om hotell i Stockholm, log Peter.

Peter! sa Valborg förebrående. Jag kan inte skriva så!

Jag vet, tänkte Peter. Skriv att vi inte är hemma, att vi bor på hotell för att vi har bekämpat kackerlackor!

Genialt! Valborg skrev och skickade.

Peter, hon skrev att vi ska boka två hotellrum till henne och Simon, Valborg såg ut som om hon plötsligt fått tre extramoster på halsen.

Svara: vi har inga pengar. Och skriv att vi själva hyrt två sängar på hostel, och har femton internationella rumskamrater, Peter log över sin egen list.

Mamma undrar när vi kommer hem, sa Valborg.

Säg: om typ en vecka, viftade Peter bort.

Dörrklockan tystnade. De andades ut.

Peter, mamma skrev att moster Elsa kommer om en vecka, viskade Valborg matt.

Och då är vi inte hemma igen, sa Peter.

Du fattar väl att det här inte är en hållbar strategi? Vi kan inte ducka för dem i evighet.
Om de dyker upp mitt i veckan då? Efter jobbet? Både min moster och din kusin är kapabel till sånt!

Jo, suckade Peter. Och varför i hela friden köpte vi en trerummare?

Till vår framtida stora familj, sa Valborg.

Vi behöver barn! konstaterade Peter allvarligt. Helst två direkt!

Som om jag protesterar! utbrast Valborg. Du vet ju att vi kollat upp oss! Det vill sig ju inte!

Det är stressen, sa Peter. Nerverna ligger i blöt, antingen dina eller mina, beroende på vem som är här. Skicka dem alla dit pepparn växer! På grund av dem funkar ingenting!

Valborg protesterade inte. Hon visste att Peter hade rätt.

Inför giftermålet gjorde de dyrt test för ärftliga sjukdomar och matchning. Till och med fertiliteten var kontrollerad.

Då var allt toppen. Men efter bröllopet fick barnfrågan skjutas upp först skulle det tjänas ihop till lägenheten.

Arv var lika troligt som snökaos i juli. Både Peter och Valborg hade bott med sina mammor i varsitt litet ettan innan. Bara en sak gällde klara sig själva.

Fem års hårt spartande och slit gav dem en stor, fin lägenhet.

Gammalt hus, renovering grävde hål i sparkontot, möbler köptes nästintill från noll. Men lyckan!

Sedan, vips inflyttningsfest kändes som en grej, men Valborgs moster Elsa dök upp i hallen, med Simon i släptåg.
För säkerhets skull var svärmor Gun också med, så ingen skulle våga protestera.

Oj, ni har det flott här! Mycket bättre än när jag och Valborg trängdes i en etta!

Lyxigt, tyckte Elsa. Då tar jag ett rum, och Simon får eget!

Ingen sover i vardagsrummet hos oss, sa Peter. Det är avkopplingsrum!

Jag ska ju ändå inte jobba här, skrattade Elsa. Valborg, förklara för din man att det är omöjligt med Simon i samma rum, han snarkar!
Och ni har ju gäster, men inget kalasdukande?

Vi väntade inte på er, sa Valborg generat.

Frysen är tom, stämde Peter in.

Nåväl, Peter, spring ut till Ica och Valborg in i köket! bestämde Elsa.

Kom igen nu, är ni alltid så här när ni får besök? skrek Gun.

Jag har aldrig varit med om så mycket fräckhet protesterade Peter, men Valborg släpade iväg honom.

När Peter lyckats lossa hennes hand från munnen, frågade han:

Valborg, har vi blandat ihop något? Ska jag kasta ut dem till din mamma? Alltså, båda på en gång!
Om de ska vara gäster, så får de väl uppföra sig!

Men älskling, hon är enkel, från landet! Det är tradition hos dem!

Jag känner lantisar, men oskicket att vara ohyfsad har aldrig varit någon lokal sed.

Snälla du, bråka inte med mamma och moster! Sen får jag magiska nervsammanbrott!
Och du kommer bli deras ärkefiende! Det vill du väl inte?

Spelar mig ingen roll! Om de behandlar mig så här, så kan jag lika gärna låtsas de aldrig funnits! Skulle bara vara skönt att slippa!

Peter, snälla! Tänk på mig! Om vi slänger ut Elsa nu, så förskjuter mamma mig! Jag har ju ingen annan än henne!

Och det argumentet gick hem. Peter bet ihop och traskade till Coop.

Elsa blev kvar i två veckor istället för tre’n dagarna. Peter gick på valeriana redan efter två.

När Elsa och Simon till slut drog, firade det unga paret med massiva städinsatser. Tre dagar och ny dammsugare senare var de tillbaka på ruta ett.

Fast då small det till från andra sidan.

Brorsan, jag stannar bara en natt, sa Nils, kramade Peter så det knakade. Fixar jobbgrejer, sen är vi iväg igen!

Kan du inte fixa jobb själv då? undrade Peter.

Och lämna min familj ute på vischan? Tänk lite! Och tänk om jag hittar på nåt skoj då har frugan full koll.

Så du släpar med ungarna också?

Ska jag lämna dem med höet eller? Nils klappade Peter på ryggen. De vill ju ha kul! Kom igen, nu ruskar vi om stan som förr!

Nils! skrek Svante. Om du ruskar för mycket så blir det inget kvar att ruska!

En timma efter att Peter fått barn och svägerska på besök svimmade Valborg av huvudvärk.

Barnen tog gångarna, Svante hade stämband av stål, och Nils ville ut på vift. Ju mer Nils ville festa, desto mer tjatade Svante.

Peter, du är ju mammas enda son? suckade Valborg.

Kusin på morssidan, muttrade Peter. Kallar honom för kusin.

Jag bryr mig inte, kan du inte be honom dra?

Jag skulle gärna, men mammaskaoset efteråt överlever ingen. Hon tar en tesked, pillar ut min hjärna och tuggar i sig. Samma som med din moster.

Så knappt hann de pusta ut efter ett besök, så kom nästa. Elsa och Simon hade mer stan-att-göra.
Kusin Nils dök upp med sin familj för “ärenden” med jämna mellanrum. Båda mammorna blandade sig gärna. Svärmor gav Peter migrän, svärmor svåger, och så vidare.

Nervbelastningen började bli absurt.

Barn? Jaha, när då? Man hinner ju knappt hitta varandra hemma!

Ska vi byta lägenhet? föreslog Valborg.

Mot vad dämpade rum på psyket? Peter log snett. Vi får snart tillgång ändå

Nä, men folk brukar byta likadana, i olika områden! Vi kan flytta ingen vet var!
Sen håller vi tyst!

Vi blir röjda direkt, sa Peter. Din moster och min kusin, de nosar snabbt reda på oss och så blir vi grillade för rymningskuppen!

Kanske hinner vi iaf göra och föda ett barn? Valborg hoppades.

Ska bli överambitiöst vi ska både göra och leverera, annars räcker inte skäl! konstaterade Peter.

Nä, man vill bara dra, suckade Valborg. Kan vi gömma oss hos vänner? Typ, bo där en vecka i smyg?

Du menar Valter och Kerstin?

Precis, nickade Valborg. De har ju ett gästrum!

Fast där bor Tira, log Peter. Glömde du?

Hund hellre än släkten alla dagar! sa Valborg orkeslöst.

Aha! ropade Peter och greppade mobilen.
Valter, låna ut jycken!

YES! Du är min hjälte! Vi ska ju på spa med Kerstin, och hunden trivs inte med främlingar, men dig är hon van vid! utropade Valter. Mat, filt, leksaker, skålar, och jag slänger med en slant!

Kör! log Peter.

Till Valborg, strålande som morgonsol:

Ring mamma, säg att Elsa kan komma imorgon! Jag sms:ar Nils att han kan dyka upp till veckan!

Är du säker? undrade Valborg.

Vi tar så gärna emot alla! sa Peter innerligt. Ingen kan beskylla oss för att deras boendevanor inte passar vår Tira!

Nils och familjen behövde bara höra ett enda Voff! innan de valde hotellet.

Elsa däremot tänkte kämpa:

Lås in besten någonstans! sa hon och gömde sig bakom Simon.

Moster Elsa, skämtar du? log Peter. 45 kg ren muskel! Det är ingen tax direkt, det här är en schäfer. Hon bryter sig ut genom alla dörrar!

Varför grinar hon mot mig? stammade Elsa.

Hon gillar inga främlingar, ryckte Valborg på axlarna.

Gör er av med henne! Jag kan inte bo med ett monster!

Gör oss av med henne? sa Peter förnärmad. Den här sötnosen är vår nu! Vi har ju inga barn, vi måste älska någon! Och vi älskar Tira!

Och släpper henne aldrig! fyllde Valborg i.

Sen ringde båda mammorna och undrade varför de är så ogästvänliga mot släkten.

Ingen har blivit utslängd, svarade de, samma till båda de ville inte bo kvar! Kom gärna, vi är glada!

Men hunden då?

Mamma, vi tackar aldrig nej!

Men efter det kände ingen plötsligt för att göra några spontanbesök.

En månad senare, när Tira flyttat hem igen, fanns hon ändå kvar på speed dial ifall det behövdes igen.

Men då var det redan för sent Valborg väntade tvillingar.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
“– Ingen har kastat ut dem, – svarade vi både mamma och svärmor, – de ville ju själva inte stanna kvar! De är alltid välkomna, vi skulle bli glada! – Sitt still! Vi är inte hemma! – sa Petter lugnt. – Men de ringer ju på! – sa Valeria, som stelnade till på soffan. – Låt dem, – svarade Petter. – Men tänk om det är någon viktig, eller gäller något ärende? – undrade Valeria. – Lördag, klockan tolv – konstaterade Petter. – Du har inte bjudit hem någon, jag väntar ingen! Slutsats? – Jag kikar bara i titthålet! – viskade Valeria. – Sitt still! – sa Petter med bestämd röst. – Vi är inte hemma, vem det än är får gå hem igen! – Tror du att du vet vem det är? – frågade Valeria, – Jag har mina aningar, så var snäll och håll dig undan, syns inte vid fönstren! – Ja, om jag har rätt, kommer de inte ge sig i första taget… – sa Valeria och ryckte på axlarna. – Det beror på hur länge vi låter bli att öppna dörren, – svarade Petter lugnt. – Förr eller senare tröttnar de. De kommer inte sova i trapphuset i alla fall. Och vi behöver inte gå någonstans, så ta hörlurarna och titta på en film. – Petter, mamma ringer, – sa Valeria och visade skärmen. – Då står din moster och hennes hopplöse son där ute – sammanfattade Petter. – Hur vet du det? – sa Valeria förvånat. – Om det varit min kusin hade mamma ringt mig först! – Tänker du inte på några andra alternativ? – Om det är grannen, vill jag inte prata. Om det är våra vänner hade de ringt i förväg och frågat om de fick komma. Vem är så påstridig och ringer non stop? Bara våra släktingar har mage till det. – Petter, det är min älskade moster, – Valeria sa med lidande min. – Mamma har skrivit ett sms. Hon undrar var vi håller hus för moster Natalia ska bo hos oss i några dagar – hon har ärenden i stan! – Skriv att det finns gott om hotell i stan, – log Petter. – Petter! – snäste Valeria. – Det kan jag inte skriva! – Jag vet, – Petter tänkte till. – Skriv att vi är inte hemma, att vi bor på hotell för vi har sanerat bort kackerlackor i lägenheten! – Precis! – Valeria skrev och skickade sms:et. – Petter, nu vill mamma att vi bokar två rum på hotell för moster och Kostia också, – sa Valeria förvånad. – Skriv att vi har inga pengar. Skriv också att vi delar rum med femton utländska backpackers på ett hostel, – Petter log finurligt. – Nu undrar mamma när vi kommer hem, – sa Valeria. – Skriv om en vecka, – sa Petter och suckade. De slutade ringa på dörren. Paret drog en lättnadens suck. – Petter, nu skriver mamma att då kommer moster om en vecka ändå – stönade Valeria. – Då är vi inte hemma igen, – sa Petter. – Men Petter, det är ju inget sätt att lösa problemet! Ska vi fly från dem för evigt? Om de kommer på vardagar då efter jobbet? Både min moster och din kusin gör vad som helst! – Jo… så är det väl, – Petter såg dyster ut. – Varför köpte vi den där trean egentligen? – Men det var ju till vår framtida stora familj, vet du! – sa Valeria. – Vi behöver ett barn! Eller hellre två! – sa Petter allvarligt. – Tror du jag är emot det? Du vet ju att jag försökt, vi måste utreda oss! Det går ju inte! – Stressen måste bort, då löser sig allt. Det är släkten som förstör nerverna, omväxlande dina och mina! Om de ändå kunde försvinna nånstans, så kanske allting skulle funka! Valeria sa inget emot, hon visste att Petter hade rätt. De hade gått igenom dyra undersökningar inför giftermålet, även fertilitet var testad – allt såg bra ut. Direkt efter bröllopet fick de ändå lägga barnplanerna på is för att spara till lägenhet. Att hoppas på arv var lönlöst, före bröllopet bodde de båda hos sina mammor i varsitt ettor. Allt fick ordnas själva. Fem års hårt slit och snålande resulterade i en stor lägenhet. Andrahandsmarknad, inte nybyggt, men de la ner allt på renovering och möbler från grunden. Vilken lycka! Men de hann knappt fira inflyttningen innan Valerias moster dök upp – med sonen, förstås. Och för att unga ägarna inte skulle komma på andra tankar, hade de med sig Valerias mamma. – Här behöver ni inte skämmas, plats finns! Inte som vi led i vår lilla etta! – Vad praktiskt! – nickade moster Natalia. – Vi tar ett rum var för mig och Kostia! – Ingen sover i vardagsrummet, – sa Petter. – Det är för avkoppling. – Men jag har inga planer på att jobba här! – skrattade moster Natalia. – Valeria, förklara för din man att vi vill ha varsitt rum – Kostia snarkar ju! Hursomhelst, ni har gäster och har inte ens dukat fram! – Vi väntade er inte, – sa Valeria generat. – Och kylen är tom, – sa Petter. – Okej då – Petter får handla och Valeria till köket! – bestämde moster Natalia. – Varför står ni bara där? – skällde svärmor. – Så tar man emot gäster! – Har ni ingen skam i kroppen… – utbrast Petter, men Valeria drog in honom i sovrummet. När Petter äntligen fick loss sin hand från Valerias mun, frågade han: – Valeria, har någon missuppfattat något här? Jag slänger ut dem till din mamma – med din mamma! Om man är gäst, beter man sig som gäst! Vad är detta? – Petter, men hon är så enkel! Från landet! Så har de alltid gjort! – Jag vet hur folk på landet tar emot – men otrevlighet hör inte hemma nånstans! Det här är rena rama fräckheten! – Älskling, låt oss inte bråka med mamma och moster! De gör mig så nervös annars! Och du blir deras fiende – vill du det? – Men jag bryr mig inte! Behandlar de mig så kan jag låta bli att prata med dem – någonsin! Försvinner de så gråter jag inte en tår! – Petter, min älskade! Ha lite medlidande – om vi kastar ut moster Natalia nu kommer mamma att avsky mig för alltid! Jag har ju bara henne! Den motiveringen gick hem. Petter tog ett djupt andetag och gick till affären. Moster stannade två veckor istället för tre dagar. Petter började dricka valeriana efter två dygn. När moster och sonen äntligen åkte firade paret med storstädning i tre dagar. Men snart dök nästa gäst upp – denna gång från andra släkten. – Brorsan, jag hälsar bara på lite! – Dmitry kramade Petter hårt. – Har några ärenden, sen åker vi hem! – Kan du inte klara ärendena själv? – frågade Petter. – Hur tänker du? Jag har ju familj! Ska jag lämna dem i byn medan jag åker till stan? Tänk lite! – skrattade Dmitry. – Får jag äventyr vill ju frugan ha koll! – Därför tog du med barnen också? – sa Petter. – Vem ska passa dem annars? De får roa sig! Kom igen, vi sprider glädje som förr! – Dmitry! – skrek Svetlana. – Jag ska ge dig glädje så du skakar! En och en halv timme efter att brorsan kommit, fick Valeria migrän. Barnen härjade hela lägenheten, Svetlana skrek och Dmitry ville ut på äventyr, vilket ledde till mer oväsen. – Petter, du är väl enda sonen till din mamma? – stönade Valeria med huvudet i kudden. – Det är en syssling på mammas sida, jag kallar honom kusin. – Spelar ingen roll, kan vi på något sätt be honom gå? – Vet du, gärna! Men då blir det samma sak som med din moster – mamma gnager snart sönder min hjärna! De hann aldrig återhämta sig från ett besök innan det var dags för nästa. Moster Natalia och sonen hittade alltid på ett nytt ärende i stan. Kusin Dmitry med familj dök upp med jämna mellanrum. Och så mamsen och svärmor, förstås. All denna stress förstörde parets hälsa och psykiska mående. Några barn var omöjliga att tänka på i den här cirkusen av ständiga gäster och påstridiga släktingar. – Ska vi byta lägenhet? – föreslog Valeria. – Till vad, mjuka rum på psyket? – log Petter. – Snart blir det så ändå! – Nej, – sa Valeria och log lite. – Men vi kan byta till en identisk lägenhet, fast i en annan stadsdel! Vi flyttar, säger inget till någon! – Samma problem – min kusin, din moster får ju reda på var den gamla lägenheten låg av de nya. Vi blir snart upptäckta! Och får höra för våra tricks. – Men hinner vi kanske göra ett barn innan de hittar oss? – sa Valeria hoppfullt. – Vi måste både göra och föda barn, – skakade Petter på huvudet. – Det är nån form av ursäkt i alla fall… – Man vill ju nästan fly fältet. Vi kan gömma oss hos vänner? – Menar du Valdemar och Karin? – Japp! De har ett extra rum! – Det bor ju en schäfer där! – Jag bor hellre med en schäfer än med våra släktingar! – sa Valeria trött. – Vänta! – Petter tog upp telefonen. – Valdemar, kan vi låna er hund? – Vännen! Vi är skyldiga dig för alltid! Vi ska på semester och ingen kan passa vår Tera utom ni. Hon gillar bara vissa – och er respekterar hon! – ropade Valdemar. – Jag tar med foder, filt, leksaker, skålar och betalar dessutom! – Perfekt! – sa Petter nöjt. Han vände sig till Valeria, glad som en sol: – Ring mamma, säg att moster kan komma imorgon! Jag ringer brorsan att han dyker upp nästa vecka! – Är du säker? – Självklart! Vi tar gärna emot dem! Vem kan hjälpa om de inte gillar vår nya inneboende? Kusin Dmitry och familjen nöjde sig med ett enda stort ”voff” innan de valde hotell istället. Moster Natalia började strida för att få stanna. – Lås in den där besten! – skrek hon och gömde sig bakom sin mage sons rygg. – Moster, skämtar du nu? – sa Petter med ett leende. – Fyrtiofem kilo ren muskel! Hon är ingen knähund, det är en schäfer! Hon tar sig genom vilken dörr som helst! – Varför blänger hon på mig? – Hon tycker inte om främlingar, – sa Valeria. – Gör er av med henne! Jag kan inte bo med ett sådant odjur i huset! – Gör oss av? – sa Petter upprört. – Denna goa vovve är nu vår! Vi har ju inga barn, någon måste vi älska! Och henne älskar vi verkligen! – Och aldrig gör vi oss av med henne! – sa Valeria. Sedan ringde båda mammorna och krävde en förklaring till varför de nekade släkten. – Ingen har kastat ut dem, – sade de till båda, – de ville själva inte stanna! Kom hit när ni vill, vi blir så glada! – Men hunden då? – Men mamma, vi säger ju aldrig nej till någon! Men även mammorna tappade lusten att hälsa på. En månad senare flyttade Tera tillbaka hem till sina ägare, men var redo att återvända vid minsta vink. Det blev aldrig nödvändigt. Valeria var gravid med tvillingar.”