Ingen håller dig
Jag blir sen, vi har fullt ös på bygget, Signe Larssons röst låter dämpad över ljudet av en vinkelslip. Hör du mig ens?
Ja, hör jag, svarar Erik Andersson och flyttar telefonen till andra örat. Ska du vara hemma till middag?
Vänta inte på mig. Jag kanske inte ens kommer, tidsfristerna brinner nu.
Okej.
Kort surrande. Så går det alltid.
Erik lägger telefonen på köksbordet och stirrar på grytan med avsvalnad köttgryta. Han har lagat för två av vana, fast han vet att det är dags att sluta. Signe jobbar som plattsättare, och hennes schema liknar ett EKG: perioder med kaotisk aktivitet följt av långa stillastånd. I sex månader hoppar hon från byggnad till byggnad och lägger dyrt keramikplattor i andras lägenheter, tjänar slantar som Erik tyst avundas. Sedan kommer ett halvår av total tystnad, när inga uppdrag finns och hon slappar hemma.
Båda lägena är på sätt och vis outhärdliga.
När Signe jobbar försvinner hon. Fysiskt, känslomässigt, mentalt helt. Hon drar iväg klockan sju på morgonen och återvänder sent efter midnatt, om hon alls kommer tillbaka. Ibland övernattar hon på byggplatsen, för varför gå fram och tillbaka, kl. sex börjar igen. Erik äter middag ensam, tittar på serier, lägger sig i den kalla tomma sängen. Det enda som påminner honom om att han är gift är vigselbeviset som ligger gömt i en pappershög.
Han försöker räkna hur många gemensamma middagar de haft de senaste tre månaderna. Fyra. Fyra!
Den verkliga helvetet börjar när arbetet är över.
Signe kommer hem. Man skulle kunna tro att det blir glädje, att frun är hemma och de kan äntligen vara tillsammans. Men nej. På halvåret av plattsättning har hon sett så många designerlösningar att hennes egen bostad börjar irritera henne. Hon blickar på kaklet i badrummet samma som hon själv la för två år sedan och hennes öga rycker.
Det är en mardröm, mumlar hon och drar fingret längs fogen. Hur kunde jag låta så? En förskjutning på en och en halv millimeter. En och en halv millimeter, Erik!
Erik, som inte skulle kunna skilja en millimeter från femton, nickar artigt.
Sedan börjar det.
Först säger hon: Jag ska bara kolla om något kan rättas till. Sedan: Jag tar loss en platta, byter den, så är det klart. Sedan: Om jag börjar, måste hela väggen göras om, annars är det ingen idé. Och när Erik kommer hem från jobbet upptäcker han att badrummet inte längre finns bara nakna väggar, byggdamm och en fru i andningsmask som gladeligen blandar kakellim.
På tre år har de klarat fyra badrumsrenoveringar, tre kök och en korridor.
Projektet blir klart i tid. Och återigen blir det lugn på byggplatserna. Men inte för Erik.
Hämta korsplattor åt mig, ringer Signe när Erik är på jobbet. Och grå fogmassa, jag skickar namn på produkten.
Jag är på jobbet.
Kom förbi på lunch. Jag måste få klart hörnet innan kvällen.
Okej.
Hämta, leverera, beställ, hjälp. Erik blir både bud, lastbilsförare och hjälparbetare i ett. Signe sitter hemma hela dagarna och går bara till byggvaruhuset för material ibland tre gånger om dagen, för jag visste inte att den där gråa fogen inte räckte.
Hon är ständigt trött. Trött på renoveringen hon själva startat. På kvällen hittar Erik henne i köket smutsig, utmattad, kakelspån i håret och hon tittar på honom med tomma ögon.
Ska vi äta?
Senare. Jag har ingen ork.
Hon har ingen ork för någonting. Inte för samtal, inte för film, inte för närhet. Erik behövs bara när hon ska hämta spadar, när hon inte har lust att klä på sig och gå ut, eller när hon behöver ett cementpåse från bilen eller någon att hålla i vattenpasset medan hon jämnar ut en rad.
Vi är ju gifta, säger Signe när Erik protesterar. Gifta hjälper varandra.
Gifta. Ett löjligt ord för ett förhållande där den ena bara är personal för den andras yrkesambitioner.
På lördagskvällen sorterar Signe avfäringen ovanför spisen. Föregående färg passade inte. Erik sitter i köket mitt i kaoset och försöker dricka te. Kannan står på en pall i hallen, för bänken är full med kakel. Sockret hittar han i badrummet, skedar saknas helt.
Signe, börjar han försiktigt, tror du inte att det räcker nu?
Vad ska räcka? svarar hon utan att vända sig, medan hon provar ännu en platta mot väggen.
Allt det här. Renovering efter renovering. Du ändrar alltid nåt i lägenheten.
Så vad? Jag gillar det. Det här är mitt hem, jag vill ha det perfekt.
Det kommer aldrig bli perfekt för dig. Du gör om allt, åker till nya byggplatser, blir inspirerad och börjar om.
Signe lägger ner plattan och vänder sig långsamt om. I hennes ögon lyser något farligt.
Och vad föreslår du? Att vi ska leva så här, medan allt runt omkring mig irriterar mig?
Jag föreslår att vi lever normalt! Som vanliga folk. Gå på bio. Äta middag tillsammans. Prata om annat än fogar och lim. Kommer du ihåg när vi senast gick ut tillsammans?
Jag har jobb.
Du har inget jobb nu! Du har låtsat dig ett!
Det är inget påhittat jobb, Erik. Det kallas förbättra boendeförhållanden. Vissa är duktiga på det.
Andra vill bara leva. Inte på byggarbetsplatser, inte i damm, inte i hämtaleverera-läget. Att leva med en fru som minns att hon har en man.
Signe korsar armarna som om hon skyddar sig.
Du fattar inte. Du är programmerare, sitter i ditt mysiga kontor och knappar. Jag bygger med händerna. Något äkta. Något du kan röra. Och när jag ser att jag kan göra det bättre gör jag det bättre.
På bekostnad av allt annat!
Om du inte är nöjd ingen håller dig.
Hon säger det nästan slarvigt, som om det bara gäller en obekväm stol som man kan kasta bort. Erik blir tyst. I den meningen ligger hela deras problem, komprimerat i sju ord. För Signe är han en möjlighet, ingen nödvändighet, ingen make, bara en knapp man kan stänga av när den stör.
Vet du, han reser sig och borstar av jeansen från byggdammet, kanske har du rätt.
I vad?
Att inget egentligen håller mig.
De ser på varandra genom staplar av kakel, påsar med lim och rester av vad en gång var ett kök. Båda vet att bråket inte handlar om renovering. Det handlar om livstakt som har gått skilda vägar och bara möts vid en postadress.
…Skilsmässan blir klar på tre månader. Överraskande fridfull. Det finns inget att dela.
Erik går runt i sin nya lägenhet liten men ren, utan en enda cementpåse i hörnet och kan inte fatta tystnaden. Ingen borrar. Ingen knackar. Ingen ropar att en ny tätning måste köpas för att den gamla tagit slut.
Han kan planera. För första gången på tre år vet han exakt vad han ska göra på kvällen. Men något saknas. En tomrum i bröstet som inte kan fyllas.
…Nästan två år har gått.
Har du hört nyheterna? ringer sin gamla vän Denny på fredag kväll. Om din ex?
Erik spänner sig. De har skilt sig och han undviker all information om Signe.
Vad är det för nyheter?
Signe har gift sig. För en kort stund.
Så snabbt.
Ja. Och vet du med vem? Denny pausar dramatisk. Med en plattsättare, tror du?
Erik rycker på axlarna.
Hur går det för dem?
De är som två stjärnor. Hoppar från projekt till projekt, ett tvåmannateam. Perfekt duo.
Erik tänker länge på att Signe har hittat någon som talar samma språk. Någon för vem en förskjutning på en och en halv millimeter också är en tragedi. Någon som förstår skillnaden mellan epoxifogar och cementfogar utan att någon förklarat det, bara för att han själv vet.
Det som en gång fick Erik att riva tänderna har nu blivit grunden för deras förhållande. Ironiskt.
Tre månader senare möter han dem i en stormarknad, helt av en slump bara på väg för att handla efter jobbet, tar han en korg och går mot mjölkavdelningen och stannar.
Signe står framför yoghurtkylskåpet. En man i hennes ålder, bredaxlad, med händer som tydligt är vana vid tunga jobb, står bredvid. De väljer saker, viskar, skrattar. Signe ger honom en knuff i axeln, han pekar mot hennes sida, hon tjuter och hoppar tillbaka.
De beter sig som tonåringar. Som förälskade tonåringar som inte bryr sig om världen omkring dem, för hela deras universum har krympt till den andra personen bredvid.
Signe ser annorlunda ut. Inte trött, inte sliten, inte med tom blick som efter åtta timmars väggborrning. Hon ser levande ut. Så som Erik minns henne från början, när de först möttes.
Erik tvekar. Lägger tyst korgen på golvet och lämnar butiken utan att köpa något.
I bilen ler han. De två passade helt enkelt inte ihop. Deras skilsmässa var oundviklig.
Erik startar motorn.
Om Signe har hittat sin person, så kan jag också.
Den tjocka dimman som omslöt Eriks liv efter skilsmässan skingras äntligen.
