Ingen hade väntat honom Vår pappa drog iväg någonstans för att arbeta och försvann när jag gick i femman och min syster, Maja, började i ettan. Han bara stack – och så var han borta. Tidigare brukade han försvinna i månader, kom hem när han kände för det, alltid med pengar och presenter. Mamma och han var aldrig gifta; pappa var fri som en fågel, for runt i Sverige och dök upp när andan föll på. Och mamma stod ut med det, för hon älskade honom så vansinnigt. – Kom nu hem, Volodja. – bad hon. – Äh, sluta nu. Vänta med presenterna. Han kysste henne snabbt och försvann. Under tiden höll pappas bror, farbror Kalle, koll på oss. Mamma gillade honom kanske – han visade det aldrig, han fanns bara där för oss. – Hur är det här, Tove? – frågade Kalle när han kom. – Hur är det med ungarna? – Hurra, farbror Kalle är här! – skrek jag och kastade mig om halsen på honom. – Hej, Dennis. – Kalle kramade mig kort. Jag önskade nästan att han var min pappa. På helgerna tog han med oss ut på äventyr, medan mamma fick vila lite. Ibland var hon med, ibland satt hon hemma och funderade över sitt hårda kvinnoliv. När jag blev äldre kom Kalle med en ribbstol och satte upp den i hallen. Pappa hade då varit borta i ett halvår. Jag hjälpte till att montera redskapen. Maja stod bredvid och tittade beundrande på hur han fixade med stången, repet och ringarna. – Farbror Kalle, varför gifter du dig aldrig? Du är händig, vilken kvinna som helst skulle ta dig med dina gyllene händer. – sa Maja, klok för sin ålder. Hon visste mycket från samtal som mamma hade med sina väninnor. – Jag har inte hittat någon än, Maja. Hittar jag någon gifter jag mig. – Vill du inte ha egna barn, då? Hon ryckte på axlarna. Kalle lade ifrån sig verktygen och sa allvarligt: – Jag klarar mig med er två. Försöker du bli av med mig? – log han snett. Maja var inte dum. – Jag? Jag vill alltid att du ska komma, Kalle. På kvällen frågade jag Maja: – Varför tjatar du på honom? Han kanske slutar komma om han blir sur. – Men pappa brukar ju ge mig presenter… – sa Maja drömmande. – Han kommer nog snart. – Dumma dig, har du blivit köpt av presenter? Vet du vad alla de där grejerna kostade som Kalle kom med? – Vad ska jag med dem till? Jag vill ha klänningar och dockor. Jag är väl ingen apa som ska klättra på stänger. Men pappa kom aldrig. En dag satt Kalle och mamma i köket. Han förklarade något, mamma grät. – Tove, gråt inte. Jag överger er aldrig. Du vet ju hur han är… letar efter det som är enklast och godast. Mamma grät högt. Riktigt högt. Långt efteråt snyftade hon fortfarande. Kalle kom som vanligt och hjälpte till. En dag vågade han – pratade med mamma om sina känslor. Jag tjuvlyssnade som vanligt. – Kalle, jag är inte rätt för dig. Du är så fin, du förtjänar riktig lycka. – Det är mitt beslut, vem som behövs mig. – sa Kalle bestämt. – Men tänk om han kommer tillbaka? Kalle svarade inte. – Jag väntar ändå på honom. Jag älskar honom, Kalle! Kan inte hjälpa det. Om du vill ha en sådan som mig, någon utan hjärta. Jag smög därifrån. Jag ville nästan slå mamma – hur kunde hon vara så dum? Vänta och älska honom ännu. Så började livet gå vidare. Maja var sin pappa upp i dagen – där det fanns godis var hon där. Kan man klandra henne? Hon verkar ha förstått att det inte är lönt att vänta på presenter längre. Kalle kämpade på för oss. Mamma fick en son till, Martin. Kalles lycka visste inga gränser. De gifte sig och allt föll på plats. Jag klarade skolan utan underkänt, och fick plats på universitetet. Mamma strålade. – Nu blir Dennis forskare, Kalle! – Jamen, vi är också någonting. Inte bara sämre folk. – Sluta, vilken forskare… – Jag rodnade och viftade bort det. – Häll upp lite bubbel istället, så får jag smaka. – Som om du aldrig har smakat! – fnös Maja, och jag blängde på henne. Martin klättrade överallt, försökte ta sig upp på bordet och riva det. Kalle satte honom i knät. – Skärp dig, grabben. Du är inte bebis längre! Martin tog genast en sked, höll mot näsan och skelade. Alla skrattade. – Ringde det på dörren, eller? – höjde Maja på öronen. Mamma öppnade – backade in i rummet. I dörren stod pappa. Allt blev tyst. Han såg sig omkring och sa: – Jaså, ni festar vidare? Vi var knäpptysta. Martin kröp mot den nye farbrorn. Pappa brydde sig inte. Mamma tog upp Martin på armen och gömde sig bakom honom som en sköld. Kalle reste sig och vinglade. – Vart ska du? – frågade mamma med annan röst. – Jag… måste ut och andas lite. Han gick, försiktigt knuffade bort sin bror. Jag reste mig och tänkte följa efter. Maja också. – Titta, Maja, vilka snygga kläder jag har köpt till dig! – sa pappa. Men Maja brydde sig inte. Hon rusade efter Kalle och viskade till mig: – Jag springer efter honom. Du stanna här och lyssna vad som händer. – Men… – Kom igen, Dennis! Du är bäst på att lyssna i smyg! Aha… men hon har rätt! Man kunde bli spion! Maja sprang ut, jag stannade gömd i hallen och tänkte med fasa att nu har mamma äntligen… väntat klart. Livets stora kärlek. Vad händer nu med oss? – Tove, vadå? Gift med Kalle, eller? – sa pappa hånfullt. Mamma svarade inte. – Tove… det som varit, har varit. Vem har inte syndat? Nu är allt bra. Jag är tillbaka! Det hördes tumult, en örfil, Martins gråt. – Dags att du går, Volodja… dra härifrån. – Men Tove, varför? – Jag har sagt mitt! Gå. Ingen har väntat på dig. – Ljuger du. Jag ser det på dina ögon. – Jag har sagt mitt. – svarade mamma bestämt. Pappa gick ut – såg mig i hallen. – Tjuvlyssnar du? Du kommer nog gå långt. Men jag brydde mig inte. Jag gick in – trodde mamma satt och sörjde. Men hon tröstade Martin, fixade håret och dukade samtidigt. Som Julius Caesar. – Puh. Tänkte han nästan sabba firandet! – log mamma snett. – Var är alla nu? Martin hade redan glömt bråket. Han flyttade stolen med ett leende. Jag gick ut. Maja och Kalle satt i parken över gatan. Hon höll hans hand och lade huvudet mot hans axel, höll fast så han inte skulle försvinna. Jag gick fram. Jag hade velat säga det här länge. Jag gick runt bänken, såg Kalles förlorade ansikte: – Pappa, kom nu. Mamma ropar, vi ska hem. Kalles händer skakade, Maja la sina över hans. Hon lyfte huvudet och såg på honom: – Kom nu, pappa, visst? Vi gick tillsammans. Vi hade ju trots allt fest. Jag var klar med skolan.

Inte väntad

Min och Majas pappa åkte iväg någonstans för att jobba, och försvann helt när jag gick i femman och min syster just börjat ettan. Han var spårlöst borta. Fast innan det brukade han bara ge sig av och vara borta i månader i sträck. De var aldrig gifta, mamma och han; han var fri som en fågel, reste runt i landet, kom och gick precis som han ville men alltid med pengar och presenter. Min mamma uthärdade det, för hon älskade honom vanvettigt.

Valle, kom hem snart, snälla. Brukade hon säga.

Nu, nu, sluta lipa, sa han och pussade henne snabbt innan han försvann igen. Vänta jag kommer med presenter.

Medan han var borta tog pappas bror, farbror Niklas, hand om oss. Jag misstänkte att mamma tyckte om honom, fast han sa aldrig något, visade aldrig direkt uppmärksamhet mot henne. Men vi visste alltid att vi kunde lita på honom.

Hur mår du, Tove? Frågade Niklas när han kom förbi. Hur är de små?

Hurra, farbror Niklas är här! Skrek jag och kastade mig i hans famn.

Tja, Daniel, sa Niklas och gav mig en snabb kram.

Jag brukade önska att han var min pappa. På helgerna tog farbror Niklas med mig och Maja ut på promenad, så att mamma fick vila. Ibland hängde hon med, ibland ville hon hellre stanna hemma och fundera över sin svåra lott som kvinna.

När jag blev äldre kom Niklas hem med en ribbstol som han monterade i hallen. Pappa hade då varit borta nästan ett halvår. Jag hjälpte honom att skruva fast grejerna. Maja stod en bit bort och såg på när han satte upp stången, repet och ringarna med säker hand.

Hörru Niklas, varför gifter du dig aldrig? Du är ju så flink med händerna, vilken kvinna som helst borde sno dig, sa Maja, klokare än sin ålder.

Den där klokheten kom från mammans tjuvlyssnade samtal med kompisar.

Ingen har intresserat mig, Maja. Om någon gör det, så gifter jag mig.

Men vill du inte ha egna barn, då? Frågade Maja och slog ut med händerna.

Niklas la ned verktygen och sa allvarligt:

Jag klarar mig fint med er än så länge. Eller vill du bara bli av med mig? Sa han och sneglade mot henne.

Maja var inte dum.

Jag?! Nej, Niklas, dig vill vi alltid ha kvar.

På kvällen frågade jag min syster:

Varför tjatar du på honom? Tänk om han blir sur och slutar komma hit.

Men pappa kommer ju alltid med presenter sa Maja drömskt. Han borde snart vara hemma.

Bah, din dumma. Han köper din kärlek. Förstår du ens vad det kostar med grejerna som Niklas kom med?

Vad bryr jag mig om dem? Jag vill ha klänningar och dockor. Jag är väl ingen apa som ska hänga i dina stänger.

Den här gången väntade Maja förgäves på pappa. Han kom aldrig. En dag satt farbror Niklas länge i köket med mamma och talade med henne, medan hon grinade hjärtskärande.

Tove, gråt inte. Jag tänker inte överge er. Du vet ju hur han är letar alltid efter något bättre.

Mamma började storgråta med ett ljudligt “Oj-oj-oj”, och vill inte sluta.

Farbror Niklas fortsatte som vanligt. Han kom och hjälpte till, lagade saker, gick ut med oss barn. En gång tog han mod till sig och pratade med mamma om sina känslor. Jag tjuvlyssnade, utan minsta skuldkänsla.

Niklas, jag är inget för dig! Du är en fantastisk man. Du förtjänar riktig lycka.

Låt mig själv avgöra vad jag behöver, svarade Niklas bestämt.

Men om han kommer tillbaka?

Niklas svarade inget.

Jag kommer ändå att vänta på honom. Jag älskar honom, Niklas! Kan inte hjälpa det. Om du är säker på att du vill ha mig, fast jag är tom.

Jag smög iväg från dörren. Jag kunde inte förstå mamma. Hur kunde hon vänta och hoppas på honom? Suck.

Så levde vi vidare. Maja var så lik pappa hon trivdes bäst där hon fick presenter. Men kunde jag skylla henne för det? Hon började förstå att pappa nog aldrig skulle komma med fler presenter. Farbror Niklas kämpade på. Han försörjde oss alla. Mamma fick en son med honom, Ludwig. Niklas var överlycklig. De gifte sig, och saker började ordna sig.

Jag gick ut nian utan ett enda underkänt och kom in på universitetet, utan att behöva betala. Mamma lyste som en kristallkrona.

Nu får vi en lärd i familjen, Niklas!

Vi äter väl inte barkbröd heller, mumlade Niklas stolt.

Sluta! Jag är ingen forskare. rodnade jag och viftade bort det. Ge mig lite cider, istället. Jag vill testa.

Haha, som att du aldrig smakat! fnös Maja, och jag blängde på henne.

Ludwig klättrade omkring som en liten virvelvind, försökte riva bordet. Niklas tog honom till sig på knät.

Sådär, lilleman, sköt dig nu. Du är väl ingen bebis längre!

Ludwig grep tag i en sked från bordet, höll den mot näsan och gjorde sig rolig. Alla skrattade.

Var det dörren? lystrade Maja.

Mamma öppnade och backade förskräckt in i vardagsrummet. I dörren stod pappa. Tystnaden var total. Han såg sig omkring och sa:

Kämpa på, fortsätt fira.

Vi sa ingenting. Ludwig klättrade ner från Niklas och gick mot den nya mannen i huset. Pappa brydde sig inte om honom, och mamma plockade upp Ludwig och höll honom som en sköld. Niklas reste sig, såg vimmelkantig ut.

Vart ska du? frågade mamma, osäkert.

Jag behöver lite luft.

Han gick, efter att ha puttat sin bror undan med axeln. Jag reste mig för att följa efter, och Maja följde mig.

Hörru, kolla vilka trendiga kläder jag tagit med dig, sa pappa och log mot Maja.

Till min förvåning såg Maja inte ens på honom. Hon följde efter mig ut i hallen, viskade till mig:

Låt mig gå efter Niklas. Du borde stanna och lyssna här inne.

Men

Snälla, Danne! Du är bättre på att tjuvlyssna!

Herregud, men hon hade rätt. Jag kände mig som en spion på riktigt.

Maja rusade efter Niklas, jag gömde mig i hallen och oroade mig för att mamma nu verkligen hade fått det hon väntat på. Livets kärlek. Vad skulle hända med oss nu?

Tove, har du gift dig med Niklas nu? frågade pappa hånfullt.

Mamma svarade inte.

Tove jaja, det som varit har varit, ingen är felfri. Nu är jag tillbaka!

Det hördes bråk och ljudet av en örfil, Ludwigs rädda skrik.

Dra härifrån, Valle

Men Tove, vad håller du på med?

Det räcker! Gå. Ingen vill ha dig här.

Du ljuger. Jag ser på ögonen dina. De ljuger inte.

Jag har sagt mitt, svarade mamma bestämt.

Pappa kom ut ett ögonblick senare, såg mig i hallen.

Tjuvlyssnar, va? Lovar, du kommer långt.

Men jag brydde mig inte om vad han tänkte. Jag gick in, tänkte att mamma säkert satt där, förstörd. Men hon lugnade Ludwig, ordnade håret och dukade bordet samtidigt, som en riktig multitaskare.

Puh, han var nära att förstöra festen, va? log mamma snett. Var är de andra, tro?

Ludwig verkade redan ha glömt hennes bråk. Han sköt på stolen och mumlade nöjt.

Jag gick ut på gatan. Maja och farbror Niklas satt på en bänk mitt i parken. Hon höll fast hans arm och lutade huvudet mot hans axel, som om hon var rädd att han skulle försvinna annars. Jag smög fram bakom dem och såg på dem. Äntligen kunde jag säga det jag länge tänkt. Jag gick runt bänken, såg Niklas vilsna ansikte:

Pappa, nu räcker det. Kom hem. Mamma väntar.

Niklas händer darrade. Maja la sina små händer över hans. Hon lyfte huvudet:

Kom igen, pappa, visst går vi hem?

Vi gick. Det var ju min studentdag idag.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Ingen hade väntat honom Vår pappa drog iväg någonstans för att arbeta och försvann när jag gick i femman och min syster, Maja, började i ettan. Han bara stack – och så var han borta. Tidigare brukade han försvinna i månader, kom hem när han kände för det, alltid med pengar och presenter. Mamma och han var aldrig gifta; pappa var fri som en fågel, for runt i Sverige och dök upp när andan föll på. Och mamma stod ut med det, för hon älskade honom så vansinnigt. – Kom nu hem, Volodja. – bad hon. – Äh, sluta nu. Vänta med presenterna. Han kysste henne snabbt och försvann. Under tiden höll pappas bror, farbror Kalle, koll på oss. Mamma gillade honom kanske – han visade det aldrig, han fanns bara där för oss. – Hur är det här, Tove? – frågade Kalle när han kom. – Hur är det med ungarna? – Hurra, farbror Kalle är här! – skrek jag och kastade mig om halsen på honom. – Hej, Dennis. – Kalle kramade mig kort. Jag önskade nästan att han var min pappa. På helgerna tog han med oss ut på äventyr, medan mamma fick vila lite. Ibland var hon med, ibland satt hon hemma och funderade över sitt hårda kvinnoliv. När jag blev äldre kom Kalle med en ribbstol och satte upp den i hallen. Pappa hade då varit borta i ett halvår. Jag hjälpte till att montera redskapen. Maja stod bredvid och tittade beundrande på hur han fixade med stången, repet och ringarna. – Farbror Kalle, varför gifter du dig aldrig? Du är händig, vilken kvinna som helst skulle ta dig med dina gyllene händer. – sa Maja, klok för sin ålder. Hon visste mycket från samtal som mamma hade med sina väninnor. – Jag har inte hittat någon än, Maja. Hittar jag någon gifter jag mig. – Vill du inte ha egna barn, då? Hon ryckte på axlarna. Kalle lade ifrån sig verktygen och sa allvarligt: – Jag klarar mig med er två. Försöker du bli av med mig? – log han snett. Maja var inte dum. – Jag? Jag vill alltid att du ska komma, Kalle. På kvällen frågade jag Maja: – Varför tjatar du på honom? Han kanske slutar komma om han blir sur. – Men pappa brukar ju ge mig presenter… – sa Maja drömmande. – Han kommer nog snart. – Dumma dig, har du blivit köpt av presenter? Vet du vad alla de där grejerna kostade som Kalle kom med? – Vad ska jag med dem till? Jag vill ha klänningar och dockor. Jag är väl ingen apa som ska klättra på stänger. Men pappa kom aldrig. En dag satt Kalle och mamma i köket. Han förklarade något, mamma grät. – Tove, gråt inte. Jag överger er aldrig. Du vet ju hur han är… letar efter det som är enklast och godast. Mamma grät högt. Riktigt högt. Långt efteråt snyftade hon fortfarande. Kalle kom som vanligt och hjälpte till. En dag vågade han – pratade med mamma om sina känslor. Jag tjuvlyssnade som vanligt. – Kalle, jag är inte rätt för dig. Du är så fin, du förtjänar riktig lycka. – Det är mitt beslut, vem som behövs mig. – sa Kalle bestämt. – Men tänk om han kommer tillbaka? Kalle svarade inte. – Jag väntar ändå på honom. Jag älskar honom, Kalle! Kan inte hjälpa det. Om du vill ha en sådan som mig, någon utan hjärta. Jag smög därifrån. Jag ville nästan slå mamma – hur kunde hon vara så dum? Vänta och älska honom ännu. Så började livet gå vidare. Maja var sin pappa upp i dagen – där det fanns godis var hon där. Kan man klandra henne? Hon verkar ha förstått att det inte är lönt att vänta på presenter längre. Kalle kämpade på för oss. Mamma fick en son till, Martin. Kalles lycka visste inga gränser. De gifte sig och allt föll på plats. Jag klarade skolan utan underkänt, och fick plats på universitetet. Mamma strålade. – Nu blir Dennis forskare, Kalle! – Jamen, vi är också någonting. Inte bara sämre folk. – Sluta, vilken forskare… – Jag rodnade och viftade bort det. – Häll upp lite bubbel istället, så får jag smaka. – Som om du aldrig har smakat! – fnös Maja, och jag blängde på henne. Martin klättrade överallt, försökte ta sig upp på bordet och riva det. Kalle satte honom i knät. – Skärp dig, grabben. Du är inte bebis längre! Martin tog genast en sked, höll mot näsan och skelade. Alla skrattade. – Ringde det på dörren, eller? – höjde Maja på öronen. Mamma öppnade – backade in i rummet. I dörren stod pappa. Allt blev tyst. Han såg sig omkring och sa: – Jaså, ni festar vidare? Vi var knäpptysta. Martin kröp mot den nye farbrorn. Pappa brydde sig inte. Mamma tog upp Martin på armen och gömde sig bakom honom som en sköld. Kalle reste sig och vinglade. – Vart ska du? – frågade mamma med annan röst. – Jag… måste ut och andas lite. Han gick, försiktigt knuffade bort sin bror. Jag reste mig och tänkte följa efter. Maja också. – Titta, Maja, vilka snygga kläder jag har köpt till dig! – sa pappa. Men Maja brydde sig inte. Hon rusade efter Kalle och viskade till mig: – Jag springer efter honom. Du stanna här och lyssna vad som händer. – Men… – Kom igen, Dennis! Du är bäst på att lyssna i smyg! Aha… men hon har rätt! Man kunde bli spion! Maja sprang ut, jag stannade gömd i hallen och tänkte med fasa att nu har mamma äntligen… väntat klart. Livets stora kärlek. Vad händer nu med oss? – Tove, vadå? Gift med Kalle, eller? – sa pappa hånfullt. Mamma svarade inte. – Tove… det som varit, har varit. Vem har inte syndat? Nu är allt bra. Jag är tillbaka! Det hördes tumult, en örfil, Martins gråt. – Dags att du går, Volodja… dra härifrån. – Men Tove, varför? – Jag har sagt mitt! Gå. Ingen har väntat på dig. – Ljuger du. Jag ser det på dina ögon. – Jag har sagt mitt. – svarade mamma bestämt. Pappa gick ut – såg mig i hallen. – Tjuvlyssnar du? Du kommer nog gå långt. Men jag brydde mig inte. Jag gick in – trodde mamma satt och sörjde. Men hon tröstade Martin, fixade håret och dukade samtidigt. Som Julius Caesar. – Puh. Tänkte han nästan sabba firandet! – log mamma snett. – Var är alla nu? Martin hade redan glömt bråket. Han flyttade stolen med ett leende. Jag gick ut. Maja och Kalle satt i parken över gatan. Hon höll hans hand och lade huvudet mot hans axel, höll fast så han inte skulle försvinna. Jag gick fram. Jag hade velat säga det här länge. Jag gick runt bänken, såg Kalles förlorade ansikte: – Pappa, kom nu. Mamma ropar, vi ska hem. Kalles händer skakade, Maja la sina över hans. Hon lyfte huvudet och såg på honom: – Kom nu, pappa, visst? Vi gick tillsammans. Vi hade ju trots allt fest. Jag var klar med skolan.