Ingen glädje utan kamp
Hur har du låtit dig hamna i så här trassel, din dumma flicka? Vem vill ha dig nu när du väntar barn? Hur ska du klara av att föda? Räkna inte med mig för hjälp. Jag har uppfostrat dig, och nu ditt barn också? Jag vill inte ha dig här. Packa väskan och ge dig av från mitt hus!
Anna lyssnar tyst, blicken fäst i golvet. Hennes sista hopp om att tant Hedda kanske låter henne stanna, åtminstone tills hon får ett jobb, försvinner framför ögonen.
Om bara mamma fortfarande levde
Anna har aldrig känt sin far, och hennes mamma blir påkörd av en berusad förare i en korsning för femton år sedan. Socialtjänsten är på väg att skicka den unga flickan till ett barnhem när en avlägsen släkting, en kusin till hennes mamma, plötsligt dyker upp och tar in henne. Denna kvinna har ett stabilt jobb och ett eget hus, så förmyndarskapet blir enkelt.
Tant Hedda bor i utkanten av en liten stad i Skåne, där somrarna är varma och fuktiga och vintern är grå och regnig. Anna får alltid god mat, rena kläder och lär sig tidigt att arbeta hårt. Med hus, trädgård och några höns finns alltid något att göra. Kanske saknar hon en moders värme, men vem bryr sig om det?
Anna presterar bra i skolan och går efter studenten på lärarutbildning. De bekymmerslösa studentåren far förbi i en hast, men nu är de över, proven är skrivna och hon återvänder till den stad som har blivit hennes hemträdgård. Återkomsten är dock inte lyckosam.
Efter det ilskautbrott som hon precis kastat blir tant Hedda lugnare.
Så räcker det, gå bort från mig. Jag vill inte se dig här längre.
Snälla, tant Hedda, får jag bara
Nej, jag har sagt allt jag vill!
Anna plockar upp sin resväska i tystnad och går ut på gatan. Hon föreställer sig inte att hon ska återvända så här förnedrad, avvisad och med ett barn på väg, fortfarande i de tidiga veckorna. Hon bestämmer sig för att erkänna graviditeten. Hon kan inte och vill inte längre dölja den.
Hon måste hitta ett tak över huvudet. Hon går och går, försjunken i tankarna, utan att märka omgivningen.
Det är mitt i sommaren i södra Sverige. Äpplen och päron mognar i trädgårdarna, aprikoser skimrar i gyllene nyanser. Druvor hänger i tunga klasar på pergolor, och mörklila plommon gömmer sig under lövverket. Luften är fylld av doften av sylt, stekt kött och nybakat bröd från husen. Det är stekhett och Anna är törstig. När hon närmar sig en grind ropar hon på en kvinna som står vid ett sommarstuga.
Fröken, får jag lite vatten?
Klara, en kraftig kvinna i femtioårsåldern, vänder sig mot rösten. Kom in, om du menar väl.
Hon doppar en kanna i en hink med vatten och räcker den till den trötta flickan, som sätter sig på en bänk och dricker hungrigt.
Får jag sitta här ett tag? Det är så varmt.
Självklart, kära. Var kommer du ifrån? Jag ser att du har en resväska.
Jag är nyutexaminerad lärare och letar jobb, men jag har ingen bostad. Känner du någon som hyrs ut rum?
Klara studerar Anna noggrant prydligt klädd men sliten, som om tunga tankar väger henne ner.
Du kan bo hos mig. Det blir lite liv i huset. Jag tar inte mycket i hyra, men du måste lova att betala i tid. Om du går med på det visar jag dig rummet.
Att ha en hyresgäst gläder Klara extra pengar är alltid välkomna i en liten skärstad, långt från storstadsmyllret. Hennes son bor i Göteborg och kommer sällan, så sällskap under de långa vinterkvällarna känns rätt.
Anna, som knappt tror på sin plötsliga tur, följer snabbt sin värdinna. Rummet är litet men mysigt, med fönster mot trädgården, ett bord, två stolar, en säng och en gammal garderob. Det är precis rätt. De kommer överens om hyran, och efter att ha bytt om går Anna till kommunens utbildningskontor.
Dagarna rullar förbi arbete, hem, arbete. Anna har knappt tid att vända blad i sin kalender.
Hon blir vän med Klara, som visar sig vara en varm och omtänksam kvinna, och Klara blir förtjust i den enkla, blygsamma flickan. När hon kan hjälper Anna till i huset, och många kvällar sitter de och dricker te i sommarbryggan, för i söder kommer hösten långsamt.
Graviditeten fortlöper utan kräkningar, hennes ansikte förblir fräscht, men hon går upp i vikt. Hon berättar för Klara om sin enkla bakgrund en berättelse som är alltför vanlig.
Andra året på lärarutbildningen träffar Anna Johan, den charmiga sonen till rikare föräldrar som också är professorer vid universitetet. Johans framtid är spikad fortsatta studier, doktorand, och en akademisk karriär nära sina föräldrar. Han är stilig, väluppfostrad och social, älskad av alla tjejer. Men han väljer den blygsamma Anna. Kanske är det hennes blygsamma leende, mjuka bruna ögon eller slanka figur. Kanske ser han i henne en likasinnad styrka som vuxit ur svårigheter. Det är svårt att säga. Deras sista år på universitetet spenderas nästan utan avbrott tillsammans, och Anna föreställer sig en framtid vid Johans sida.
En morgon inser Anna att hon inte tål vissa lukter, att hon är yr i huvudet och har kräkningar i flera dagar. Hon vet att hon är försenad. Hon köper ett graviditetstest, går tillbaka till studentbostaden, dricker ett glas vatten och väntar. Två streck dyker upp. Hon stirrar på dem, fortfarande oförmögen att tro sina ögon två streck. Examen närmar sig och nu detta! Hur ska Johan reagera? Barn hade inte slagits in i deras planer ännu.
Plötsligt överväldigar en stark kärlek till det lilla livet i hennes mage henne.
Lilla du, säger hon tyst och smeker sin mage.
När Johan hör nyheten bestämmer han sig för att samma kväll föra Anna till sina föräldrar. När de möts gråter Anna. Johans föräldrar föreslår abort och att hon ska lämna staden efter examen, ensam, eftersom Johan måste fokusera på sin karriär och hon inte är rätt för honom.
Vad Johan pratar med sin far om, kan Anna bara ana. Nästa dag smyger Johan in i hennes rum, lägger ett kuvert med pengar på bordet och går utan ett ord.
Anna funderar inte på abort. Hon har redan börjat älska det lilla livet i henne. Trots kort övervägning tar hon pengarna, med insikt om hur viktiga de kan vara.
Klara tröstar Anna med värme. Sådana här saker händer. Det är inte världens undergång. Du är modig för att du inte väljer att avsluta varje barn är en gåva. Kanske blir allt bra i slutet.
Men Anna kan inte tänka sig att försonas med Johan. En djup avsky fyller henne. Hon kan inte förlåta den förnedring han utsatt henne för.
Tiden går. Anna slutar arbeta, går som en ande när hon väntar barnets födelse. Hon undrar om det blir en pojke eller flicka, men ultraljudet kan inte säga. Det spelar ingen roll så länge barnet är friskt.
I slutet av februari, en lördag, inleds förlossningen. Klara tar henne till sjukhuset. Förlossningen går smidigt och Anna föder en frisk pojke.
Välkommen, lille Erik, mumlar hon och smeker hans runda kind.
Anna blir vän med de andra kvinnorna på förlossningsavdelningen. De berättar att två dagar tidigare födde gränsflyktningens fru en flicka på samma avdelning. De lever tillsammans utan att vara gifta.
Du tror inte det, men han har bombarderat henne med blommor, choklad och brännvin till sjuksköterskorna, körde varje dag i sin jeep. Men de har problem, hon säger att hon inte vill ha barn och lämnade en lapp, en gång i taget.
Vad händer med barnet?
De matar henne med flaskan, men sjuksköterskan säger att det vore bättre om någon ammar. Alla har sina egna barn att mata.
När det blir utfodringstid kommer den lilla flickan in.
Kan någon amma henne? Hon är så svag, frågar sjuksköterskan hoppfullt.
Jag gör det, säger Anna mjukt, lägger sin son på sängen och tar den lilla flickan i famnen.
Åh, så liten och fin! Jag kallar henne lilla Maria.
Till skillnad från sin kraftiga son Erik, är flickan nätta.
Anna låter sin bröst ge mjölk, flickan suger ivrigt och slumrar kort därefter.
Jag sa ju att hon var svag, kommenterar sjuksköterskan.
Anna matar nu båda barnen.
Två dagar senare kommer sjuksköterskan in och berättar att flickans far, en gränsofficer, har kommit för att möta mamman som ammar. Så möter Anna den unga kaptenen, Johan Håkansson, en medellång man med tydliga blå ögon och bestämt grepp.
Händelserna sprids snabbt bland sjukhuspersonalen och sedan i hela staden, för historien får ett slut som folk minns.
När Anna blir utskriven samlas alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor vid utgången där en jeep med blå och rosa ballonger väntar. En ung militär med kaptenstreck hjälper Anna in i fordonet, där Klara redan sitter, och räcker henne en blå påse och en rosa.
Med ett tutande farväl kör de iväg och försvinner runt kurvan.
Så går livet: man vet aldrig vilka följder ens handlingar får. Ibland kastar livet oväntade överraskningar som man knappt kan föreställa sig.
