Ingen glädje utan kamp
Hur kunde du hamna i detta knas, din fåniga tjej? Vem vill ha dig nu när du är gravid? Hur ska du föda barnet? Räkna inte med min hjälp. Jag har uppfostrat dig, och nu ditt barn också? Jag behöver dig inte längre. Packa dina väskor och ge dig av från mitt hus!
Alva höll tyst mun, sänkte blicken. Hennes sista hopp om att moster Helga kanske lät henne stanna, åtminstone tills hon hittade ett arbete, försvann framför hennes ögon.
Om bara mamma hade levt
Alva hade aldrig träffat sin far, och hennes mor blev påkörd av en påkörd förare vid en övergång för femton år sedan. Socialtjänsten stod precis i början av att placera den unga flickan på ett barnhem när en avlägsen släkting, en kusin till modern, oväntat dök upp och tog henne i sin vård. Det stabila jobbet och det egna huset gjorde vårdnadsbytet enkelt.
Moster Helga bodde på utkanten av Malmö, lummig och varm på sommaren, regnig på vintern. Alva fick alltid mätta måltider, rena kläder och lärde sig tidigt att arbeta hårt. På gården fanns ett hus, en trädgård och några får och getter alltid något att göra. Kanske saknade hon en moders ömhet, men vem brydde sig om det?
Alva gick bra i skolan och efter examen började hon på lärarutbildning. De lekfulla studentåren flög förbi, men nu var de över, proven var skrivna, och hon återvände till den ort som blivit hennes hemby. Återkomsten var dock inte glädjefylld.
Efter hennes ilska lugnade moster Helga sig något.
Tillräckligt nu, försvinn ur mitt ansikte. Jag vill inte se dig mer.
Snälla, moster Helga, får jag bara
Nej, jag har sagt allt jag måste!
Alva tog tyst sin resväska och gick ut på gatan. Kunde hon föreställa sig att hon skulle återvända så här? Förnedrad, avvisad och med ett barn på väg ännu i de tidiga stadierna bestämde hon sig för att berätta att hon var gravid. Hon kunde inte längre gömma det.
Hon behövde ett tak över huvudet. Hon vandrade, försjunken i sina tankar, utan att lägga märke till omgivningen.
Det var midsommar i Skåne. Äpplen och päron mogna i trädgårdarna, aprikoser glödde i gyllene färg. Druvor hängde i tunga klasar på pergolor, och mörklila plommon gömde sig under lövverket. Luften fylldes av doften av sylt, stekt kött och nybakat bröd från husen. Vädret var brännande, och Alva var törstig. När hon nådde en grind ropade hon på en kvinna som stod vid sommarstugan.
Ursäkta, får jag lite vatten?
Birgitta, en kraftig kvinna i femtioårsåldern, vände sig mot rösten. Kom in, om du menar väl.
Hon doppade en kopp i en vattenhink och räckte den till flickan som trött satte sig på en bänk och drack hungrigt.
Får jag sitta här en stund? Det är så varmt.
Självklart, kära du. Var kommer du ifrån? Jag ser att du har en väska.
Jag har precis avslutat lärarutbildning och letar efter ett jobb. Jag har ingen bostad. Känner du någon som hyr ut ett rum?
Birgitta betraktade Alva noggrant prydligt klädd men sliten, som om tunga tankar tyngde henne.
Du kan bo hos mig. Det ger liv i huset. Jag tar ingen stor hyra, men du måste betala i tid. Om du går med på det visar jag dig rummet.
Att ha en hyresgäst var en välkommen inkomst för Birgitta; extra pengar är alltid bra i en liten ort långt från storstäderna. Hennes son bodde långt bort och kom sällan, så sällskap på långa vinterkvällar var eftertraktat.
Alva, som knappt trodde på sin tur, följde snabbt efter sin värdinna. Rummet var litet men mysigt, med ett fönster mot trädgården, ett bord, två stolar, en säng och en gammal garderob. De kom snabbt överens om hyran, och efter att ha bytt kläder begav hon sig till kommunens utbildningskontor.
Så gick dagarna arbete, hem, arbete. Alva hade knappt tid att rycka av sidor i sin kalender medan tiden rusade förbi.
Hon blev vän med Birgitta, som visade sig vara en varm och omhändertagande kvinna, och Birgitta växte förtjust i den enkla, blygsamma flickan. När hon fick möjlighet hjälpte Alva till i huset, och många kvällar satt de och drack te under pergolan i trädgården, för i södern kommer hösten inte snabbt.
Graviditeten fortskred utan problem. Alva kände ingen illamående, ansiktet var friskt, men vikten ökade tydligt. Hon berättade för Birgitta om sin enkla historia en historia som är alltför vanlig.
Andra året på utbildningen föll Alva för Johan, den charmiga sonen till välbärgade föräldrar som också var professorer vid universitetet. Hans framtid var planerad studier, forskarutbildning och en akademisk karriär nära sina föräldrar. Vacker, väluppfostrad och social, han var festens mittpunkt och beundrad av många tjejer. Men han valde blygsamma Alva. Kanske lockade hennes blyga leende, mjuka bruna ögon eller hennes smala figur? Kanske såg han en likasinnad själ eller den uthållighet som de som mött motgångar har? Det är svårt att säga. Men deras sista år på skolan spenderades nästan utan att skiljas åt, och Alva drömde om ett liv vid hans sida.
Den morgonen kände hon tydligt att hon inte orkade äta, att vissa dofter gjorde henne illamående och att hon hade känt sig yr i dagar. Huvudpoängen var att hon var sen. Hur kunde hon glömma eller ignorera detta? Alva köpte ett graviditetstest, gick tillbaka till sitt rum, drack ett glas vatten och väntade. Ja, två streck. Hon stirrade på dem, oförmögen att tro sina ögon två streck. Tentorna närmade sig, och nu detta! Hur skulle Johan reagera? Barn hade inte planerat in i deras framtid.
Plötsligt överväldjades Alva av en kärlek till det lilla livet i henne.
Lilla du, viskade hon och rörde försiktigt sin mage.
När Johan fick veta nyheten bestämde han samma kväll att introducera Alva för sina föräldrar. När hon tänkte på mötet kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Kort sagt föreslog Johans föräldrar att hon skulle göra abort och lämna orten efter examen, ensam, eftersom Johan behövde fokusera på sin karriär och hon inte var rätt för honom.
Vilket samtal han hade med sin son, kunde Alva bara ana. Nästa dag gick Johan tyst in i hennes rum, la ett kuvert med pengar på bordet och gick utan ett ord.
Alva övervägde aldrig abort. Hon hade redan lärt känna den lilla varelsen i sig. Det var hennes barn, bara hennes. Efter kort eftertanke tog hon emot pengarna, med insikten att de skulle vara livsviktiga för dem.
När Birgitta hörde Alvas berättelse tröstade hon henne med värme. Sådana här händelser händer. Det är inte det värsta i livet. Du är modig för att inte avsluta varje barn är en välsignelse. Kanske blir allt bättre i slutändan.
Men Alva kunde inte tänka på att förlika sig med Johan. En djup avsky fyllde henne. Oförsonlig med förnedringen, förföljde hans enkla avvisning henne.
Tiden gick. Alva slutade arbeta, vaggade som en anka medan hon väntade på barnets födelse. Hon undrade om det skulle bli en pojke eller en flicka, men ultraljudsteknikern kunde inte säga. Det spelade ingen roll så länge barnet var friskt.
I slutet av februari, en lördag, inleddes hennes förlossning och Birgitta förde henne till sjukhuset. Födelsen gick smidigt och Alva födde en frisk liten pojke.
Lilla Erik, mumlade hon och smekte hans runda kind.
Alva knöt vänskap med de andra kvinnorna på förlossningsavdelningen, som berättade att två dagar tidigare hade gränspolisens hustru fött en flicka där. Det visade sig att de inte var formellt gifta utan bodde tillsammans.
Du skulle inte tro det, hon sa. Han bjöd på blommor, choklad och brännvin till sjuksköterskorna, besökte varje dag med sin jeep. Men mellan dem gick det inte. Hon sa att hon inte ville ha barn och lämnade ett brev, övergav barnet och påstod att hon inte var redo.
Vad händer med barnet?
De matar henne med flaska, men sjuksköterskan menade att det vore bättre om någon ammade henne. Alla har sina egna barn att föda.
När det var matdags kom den lilla flickan in.
Kan någon amma henne? Hon är så svag, frågade sjuksköterskan förhoppningsfullt.
Jag gör det, svarade Alva mjukt, lade sin sövande son på sängen och tog den lilla flickan i famnen.
Åh, hur liten och vacker hon är! Jag kallar henne lilla Maja.
Till skillnad från den robusta sonen Erik, var flickan nätt.
Alva erbjöd sin bröst, och barnet sukte ivrigt innan det somnade några minuter senare.
Jag sa ju att hon var svag, kommenterade sjuksköterskan.
Och så började Alva amma båda barnen.
Två dagar senare kom sjuksköterskan in i deras rum och berättade att flickans far hade anlänt och ville träffa den unga kvinnan som ammade hans dotter. Så mötte Alva gränspolisen, löjtnant Johan Berg, en ung man av medelhöjd med bestämda blå ögon och fast blick.
Händelserna spreds snabbt genom förlossningsavdelningens personal och sedan genom hela orten, för historien slutade på ett minnesvärt sätt.
När Alva skrevs ut samlades alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vid ingången där en jeep med blå och rosa ballonger stod. En ung militär med löjtnantsinsignier hjälpte Alva in i fordonet, där Birgitta redan satt, och räckte henne först ett blått paket, sedan ett rosa.
Med ett avskedshorn körde bilen iväg och försvann runt kurvan.
Man vet aldrig vilka följder ens handlingar får, för ibland kastar livet överraskningar på en som man aldrig kunnat föreställa sig. Så lär vi oss att varje prövning kan leda till oväntade vägar, och att modet att möta svårigheter utan att ge upp är den största gåvan vi kan ge oss själva.
