Jag är så frustrerad att jag bara kokar! Idag blev det ännu ett bråk med min mamma, och svärmor vill inte ens prata med mig på telefon. Egentligen borde vi vara lyckligt lottade vi har ju två mormödrar i livet, min egen och min mammas sambo.
Men lyckligt lottade känns som att ta i, för de är verkligen bara två personer, inte några yviga mormorsfigurer. Båda bor typ hundra meter från förskolan där min son går, men de vägrar bestämt att hämta honom. Jag skulle göra det själv om jag kunde, men min arbetsdag slutar inte förrän vid nio på kvällen, så det är omöjligt att hinna till förskolan. Min man lyckas inte heller varje gång eftersom han jobbar skift på Volvofabriken. I vår lilla stad jobbar de flesta just på fabriken, så kommunen har ordnat en kvällsgrupp där barnen får vara kvar till tio, men det kostar förstås extra, och det är absolut inget man slänger ur sig det tar verkligen hål på vår hushållskassa. Och det här när mormödrarna faktiskt lever!
Min mamma slutar jobbet vid sex och passerar förskolan varje dag på vägen hem. Nu efter skilsmässan prioriterar hon verkligen sitt eget liv hon vill leva för sig själv och hävdar att hon måste vila efter jobbet och lägga en ansiktsmask för att se yngre ut än hon är. På helgerna har hon alltid någon plan: biobesök, någon utställning, fika med vänner, du vet.
Sonen får följa med henne ibland, men bara på lördag eller söndag. Hon säger att min grabb liksom rubbar hennes rutiner, springer runt och stökar och stör när hon försöker meditera. Mamma älskar att ge mig tips om barnuppfostran, men vill absolut inte engagera sig.
Och svärmor det är en egen historia. Hon har aldrig jobbat en dag, alltid varit hemmafru. Hon har fyra barn med knappt tre års mellanrum. Min man är äldsta sonen. Man skulle tro att hon är perfekt som barnförvarare, men nej hon säger att hon var klar med småbarn när hennes egna växte upp. Nu har hon så mycket att göra hemma: laga mat, städa, tvätta, serva hela familjen när de kommer hem, mätta allas magar och sen städa igen och få folk i säng. Trots att de yngsta sönerna är arton och tjugoett nu, helt självgående män som klarar sig bra själva.
En gång hämtade hon ändå vårt barn, men var så upprörd över all stress att hon knappt hann göra något annat medan hon såg till honom och sen kom hennes pojkar hem hungriga och trötta från fabriken. Då sa hon till mig att du har fött barn för din egen skull, inte min, och att det därför är jag som bör ta ansvar och hämta honom själv. Hon sa rakt ut att vi inte skulle räkna med hennes hjälp något mer.
Vi hade en period när min man kunde ta kvällsturerna och jag de tidiga, men sen bytte han skift, och istället hjälpte min moster till ett tag. Hon har nu också fått fullt upp och vill ogärna ta kvällarna. Så vi är tillbaka där betalning för kvällsgruppen, och det påverkar verkligen vår ekonomi. Det gör mig så ledsen att mormödrarna är så dubbla: de dyker upp på alla högtider och pratar om hur mycket de älskar sitt barnbarn och om vad de köpt i present, som om det var det viktigaste. Men vi behöver ju inte gåvor, vi behöver hjälp på riktigt.
Så idag fick jag ringa min mamma och nästan be på mina bara knän att hon skulle hämta min son på förskolan vi har helt enkelt inte råd med kvällsgruppen nu. Det går inte att förvänta sig något från våra föräldrar, vare sig hjälp eller ekonomiskt stöd. Svärmor vill heller inte bidra hon säger att hennes grabbar äter så mycket att pengarna bara rinner ut på mat. Jag har ingen aning om hur vi ska ta oss ur detta. Vår lön går till mat, kläder och vardagssaker, och utöver det betalar vi dubbelt upp för förskolan. Hur får man mormödrarna att engagera sig, istället för att bara komma bärandes på presenter?
