Jag kokar av ilska! Idag har jag grälat med min mamma igen, och min svärmor vill inte ens ringa mig. Vi borde vara tacksamma eftersom vi har två levande mormödrar, min egen mamma och min mammas sambo.
Men ordet tacksam känns nästan för starkt, för i ärlighetens namn är det mest på pappret. Båda bor knappt hundra meter från min sons förskola och ändå vägrar de envist att hämta honom. Jag skulle göra det själv om jag bara kunde, men mitt arbetspass slutar först kl 21, så jag hinner inte hämta honom innan förskolan stänger. Min man har också svårt att hinna, eftersom han jobbar skift på fabriken. Folk i vår lilla stad arbetar mest på fabriken, och därför har förskolan en särskild kvällsgrupp där barnen kan stanna till kl 22, men den kostar extra och är rätt dyr, vilket verkligen tär på vår familjebudget. Och det trots att vi har mormödrarna i livet!
Min mamma jobbar till kl 18 och passerar nästan alltid förbi förskolan på vägen hem. Just nu sätter hon sitt privatliv först; hon har skilt sig från min styvpappa och vill leva för sig själv. Hon säger att hon måste vila efter jobbet och gör ansiktsmasker för att se yngre ut än hon är. Varje helg har hon fullt upp: bio, utställning, eller fika med sina vänner.
Hon tar nästan aldrig med sig sitt barnbarn, och när hon väl gör det är det bara på helgerna. Hon menar att mitt barn rubbar hennes dagliga rytm, springer runt och stör hennes meditation. Min mamma älskar att ge mig goda råd om uppfostran, men när det gäller att hjälpa till praktiskt vägrar hon blankt.
Och så svärmor, det är en annan historia. Min mans mamma har aldrig haft ett vanligt jobb, utan alltid varit hemmafru. Fyra barn, alla födda med mindre än tre års mellanrum. Min man är hennes äldsta. Det hade varit logiskt att hon gärna hjälper till med barnbarnen, men nej. Hon säger att hon har haft nog av barn och har alltid fullt upp med hushållssysslor: matlagning, städning, tvätt, se till att alla äter när de kommer hem från jobbet, och sedan städa igen och natta dem. Fastän hennes två yngsta söner är 18 respektive 21 år och helt kapabla att ta hand om sig själva.
En gång hämtade hon faktiskt sitt barnbarn, men blev så förargad att till och med vädret verkade ha kokat över. Hon hann ingenting annat när hon hämtat från förskolan, och hennes pojkar kom hem hungriga och trötta. Efteråt sa hon till mig att jag har fått barn för min egen skull, inte för henne, och att jag själv får ta ansvar för hämtningen och inte ska räkna med hennes hjälp.
Det fanns ett tag när vi hade tur min kollega älskade att sova och så hon jobbade kväll, jag morgon. Sen slutade hon och ersattes av min moster, som inte vill ta kvällspassen, så vi tvingades betala extra för förskolegruppen igen. Och det är verkligen tungt för vår budget. Jag är så besviken på våra mormödrars dubbelmoral; de överöser vårt barn med kärlek och presenter vid varje högtid, berättar hur mycket de älskar honom, och skryter om vilka fina gåvor de köpt. Men det vi verkligen behöver är deras verkliga hjälp, inte fler presenter.
Idag var jag tvungen att ringa min mamma och bönfalla henne att hämta min son vi har inte råd att betala för kvällsgruppen. Det finns inget att vänta på från våra föräldrar: varken ekonomiskt stöd eller riktig hjälp. Inte ens svärmor vill hjälpa oss med pengar, säger att hennes pojkar äter så mycket att det inte blir några pengar över till annat. Jag har ingen aning om hur vi ska ta oss ur den här situationen. Allt vi tjänar går till mat, kläder och hushållsutgifter och på grund av det måste vi betala dubbelt för förskolan. Hur ska vi få våra mormödrar att förstå att vi behöver hjälp, inte presenter?
