Ingen av våra mormödrar kan hämta barnet från förskolan. Jag får stå och betala en förmögenhet för barnomsorgen.
Jag är så förbannad! Idag har jag bråkat med min mamma igen, och jag orkar inte ens ringa min svärmor.
Vi har tur, för vi har två mormödrar min och min mans.
Men tur är väl ett lite starkt ord, för de är inte riktigt mormödrar. Båda bor bara ett hundra meter från vår son Leos förskola, men de vägrar ståndaktigt att hämta honom. Jag skulle göra det själv, men min arbetsdag slutar först kl 18, så jag kan inte vara i tid. Min man kan inte heller alltid, han jobbar på ett lager med dygnsväxling. Därför måste vi anlita en barnvakt, och det är en extra kostnad som spräcker familjens budget. Trots att vi har mormödrar!
Min mamma, Karin, jobbar till klockan 16 och går förbi förskolan varje dag när hon kommer hem. Just nu är hennes eget liv det viktigaste; hon har nyligen skilt sig från min styvfar och vill leva för sig själv. Hon säger att hon måste koppla av efter jobbet, göra ansiktsmasker och se yngre ut. På helgerna har hon alltid någon aktivitet går på bio, besöker en utställning eller träffar vänner.
Hon tar bara med sig sin son, min bror, väldigt sällan och bara på helgerna. Hon menar att Leos energi stör hennes rutin, att han springer runt i lägenheten och hindrar hennes meditation. Karin älskar att ge mig föräldratips, men vägrar samtidigt kategoriskt att hjälpa till med själva barnpassningen.
Svärmodern, Ingrid, är en annan historia. Hon har aldrig jobbat utanför hemmet, har alltid varit hemmafru. Hon har fyra barn, alla födda med högst två års mellanrum. Johan är hennes äldsta son. Man skulle tro att hon vore den perfekta hjälpen, men nej hon säger att hon redan har fullt upp med sina egna barn, att hon har massor av hushållssysslor och att hon varken har tid eller lust för ett barnbarn: maten ska lagas, tvättas, dammsugas, familjen mättas och sedan ska allt städas upp igen. Dessutom är de två yngre bröderna, en 18årig och en 21årig, helt självständiga män som klarar sig själva.
En gång tog svärmor Ingrid min son från förskolan och blev så upprörd. Hon påstod att hon inte hade tid att göra nåt annat när hon skulle hämta sin grandson, medan hennes män kom hem trötta och hungriga efter jobbet. Senare sa hon åt mig att jag hade givit mig själv och därför skulle jag ta hand om barnet själv. Hon meddelade oss att vi inte längre kunde räkna med hennes hjälp.
Barnomsorgen kostar en hel del och spränger familjens ekonomi. Jag är så förbannad på mormödrarnas hyckleri varje jul sitter de med Leos i knäet, pratar om hur mycket de älskar honom och vem som köpt vilken present. Men vi behöver inte deras presenter, vi behöver deras faktiska hjälp.
Så idag fick jag ringa till Karin och nästan bönfå honom att hämta Leo, för vi har inga pengar kvar för att betala en barnvakt.
Vi kan inte förvänta oss något från våra föräldrar, varken ekonomiskt eller i form av verklig hjälp. Svärmodern vill inte heller bidra ekonomiskt; hon säger att hennes män äter ute och allt pengar går till mat.
Jag har ingen aning om hur vi ska ta oss ur den här knipan. Allt vi tjänar går till mat, kläder och hushållsartiklar, och vi måste ändå betala barnvakten. Hur ska vi få våra mormödrar att hjälpa till?
