Ingen av mormödrarna kan hämta barnet från förskolan. Jag måste betala hundratals kronor för barnomsorg.
Jag kokar av ilska! Idag har jag bråkat med min egen mamma igen, och jag orkar inte ens ringa min svärmor.
Vi har tur att vi har två mormödrar min och min mans men tur är ett starkt ord. De är ingen mormor i mitt sinne. Båda bor bara hundra meter från vår son Elias förskola, och de vägrar bestämt att gå och hämta honom. Jag skulle göra det själv, men mitt arbetsdag slutar först klockan 18. Min man, Erik, kan inte alltid stå för det heller; han arbetar i skift på ett stålföretag i Norrköping. Så vi måste anlita en barnvakt, en extra kostnad som spränger familjens budget, trots att vi har mormödrar!
Min mamma, Ingrid, jobbar till klockan 16 och passerar förskolan varje dag på vägen hem. Hennes eget liv är i fokus just nu; hon har nyligen skilt sig från min styvpappa och vill leva för sig själv, så hon säger att hon efter jobbet måste slappna av med ansiktsmasker för att se yngre ut. På helgerna har hon alltid någon aktivitet bio, konstutställning, fika med vänner. Hon tar bara med sig sin son på helgerna och menar att hennes barnbarn stör hennes meditation när han springer runt i lägenheten. Ingrid älskar att ge mig råd om uppfostran, men vägrar bestämt att själva vara med och hjälpa till.
Min svärmor, Birgitta, är en helt annan historia. Hon har aldrig arbetat utanför hemmet. Fyra barn med mindre än tre år emellan, och Erik är hennes äldsta son. Det låter som om hon skulle vara den perfekta hjälpen, men hon säger att hon redan har fullt upp med sina egna barn, att hon måste laga mat, städa, tvätta, försörja familjen och sedan plocka upp efter alla. Hennes två yngre söner, en 18årig och en 21årig, är självständiga och kan ta hand om sig själva. En gång tog Birgitta bort min son från förskolan och var så upprörd att hon påstod att hon inte hade tid för nåt annat. Hon menade att jag hade tagit ansvar för barnet för mig själv, inte för henne, och att vi inte längre kunde räkna med hennes hjälp.
Kostnaderna för att ha Elias i barnomsorg tömmer vår familjebudget. Jag är rasande över hyckleriet hos mormödrarna, som varje jul träffas med barnbarnet, pratar om hur mycket de älskar honom och berättar vem som köpt vilken gåva. Men vi behöver inte deras presenter, vi behöver deras faktiska hjälp.
Idag tvingades jag ringa min mamma och vädja åt henne att hämta Elias från förskolan, för vi har inga pengar för en barnvakt. Vi kan inte förvänta oss något av våra föräldrar varken ekonomiskt eller i verklig hjälp. Min svärmor vill inte bidra ekonomiskt, hon menar att hennes män äter ute och hela lönen går till mat.
Jag vet inte hur vi ska ta oss ur den här knipan. Allt vi tjänar går åt till mat, kläder och hushållsvaror, och vi måste fortfarande betala barnvakten. Hur får vi mormödrarna att förstå och hjälpa oss?
