Tyra steg av kanoten, som luktade av tallbarr och lerig sjövatten, och insåg genast att hon inte skulle vända om. Luften här var annorlunda: fuktig, fylld av barr, mossa, rökt sill och något som kändes som själva livet, utan föroreningar.
Välkommen, sade ledaren, en ung man i fiskarväst. Det här är basen Livets Vatten. Slå upp ditt tält var du vill. Toaletten är där borta. Vill du jobba? så möter du oss klockan åtta på morgondagen vid stranden. Vi rensar området från skräp.
Tyra nickade. Ordet jobba skrämde henne inte. Det som gjorde henne rädd var tystnaden. För första gången på flera månader fick hon ingen fråga: Hur mår du?, Har du klarat av det?, Kommer du att börja undervisa igen?. Ingen såg på henne med medlidande eller oro.
Hon slog upp sitt tält på en liten kulle vid vattnets kant, satte sig på en stock, tog av sig skorna och lät fötterna sjunka i den iskalla Vättern. För första gången på länge grät hon inte.
Två veckor gick. Tyra bar hinkar, grävde diken, tvättade grytor. Händerna var skrubblade, ryggen värkte av tunga redskap, men i huvudet var det stilla. Folket på basen var blandat: studenter, biologer, före detta ITkonsulter, målare, volontärer från alla hörn av Sverige. Alla var lite excentriska, lite förlorade.
Vad var du förut? frågade Liv, en tjej med röda dreadlocks och en röst som en gammal radio, en kväll.
Lärare. Konsthistoria. Universitetet i Lund.
Och varför gick du?
Min son drunknade för ett år sedan. Jag kunde inte längre hitta några ord.
Liv ryckte på axlarna, men svarade lugnt:
Jag förstår. Min pappa fick cancer och dog i december. Jag flydde hit, annars hade jag gått under.
Blir man galen här?
Här kan man bli galen men det är inte farligt.
Tyra log för första gången.
Hon började teckna på återvunna kartonger. Skisser av sjön, fåglar, människor runt en eld. Ibland ritade hon sin son, nu i fiskarväst och med åror, leende.
En dag hängdes hennes teckningar på en snöre i matsalen. På kvällen kom alla med egna bidrag fotografier, dikter, barkskulpturer.
Jag utlyser en dag för självuttryck, ropade Anders, den långa, alltid rufsiga koordinatorn, med ett brett skratt. Visa vad du har varit, vad du är, vad du vill bli!
Och du? frågade Tyra.
Jag var marknadsförare. Nu är jag en man med yxa. Och jag gillar det.
De skrattade åt sina ärr utan att skämmas längre.
Den tredje månaden kom ett oväntat hot, inte från skogen utan från staden. På en kanot anlände Tyros mamma och syster, iförda färgglada vindjackor, med stora väskor och ansikten fulla av anklagelse.
Tyra! Har du blivit galen?! skrek moren vid hennes tält. Var är du? Här är folk vilda! Hur kan du leva så här? Är det ens lagligt?
Systern, Vendela, såg omkring som om hon letade efter någon att klaga på.
Vi har oroat oss för dig! Du svarar inte i telefon, du svarar inte på meddelanden, du försvann som en tonåring. Och du är nästan fyrtio! Du är lärare!
Tyra stod tyst. Elden vid lägret slocknade i en skugga. Liv smög sig bakifrån och rörde försiktigt hennes axel:
Ska du prata?
Nej. Jag klarar mig själv.
Moren fortsatte, röst bruten av tårar:
Vi tror du är i depression. Vi har pratat med en psykolog, han säger du behöver rehabilitering.
Det är min rehabiliteration, mamma.
Du sover i ett tält! Du bär vatten! Du går med främlingar!
De är inga främlingar. Och du du har inte hört mig på länge.
Tyra, avbröt Vendela. Du hör inte oss. Vi är din familj!
Var var ni när jag låg under täcket i veckor? När jag inte kunde resa mig? När jag varje dag tänkte att jag hellre hade dött för honom?
Vi vi försökte hjälpa!
Nej. Ni ringde och sa: Kom igen, du är stark. Styrka är ingen hjälp. Det är en ursäkt för att inte vara där.
En tystnad föll, bara floden plaskade som om den höll med.
Anders gick fram med en kopp te. Mammans röst skakade:
Vem är han? Har han förgiftat dig?
Det är en människa. En av få som inte fruktar min smärta. Jag är inte förgiftad. Jag lever.
Du är galen, viskade Vendela. Bara galen.
Kanske. Men det är mitt val.
De lämnade nästa dag utan farväl. Tyra satt på bryggan, barfota, med en burk honung i handen. Liv satte sig bredvid.
Hur mår du?
Som ett träd som har fått rötterna ryckta men ändå slår ut nya skott.
Du är fantastisk. Lärare.
Ja. Men nu är jag bara levande.
I slutet av september var Tyra en av de sista kvar på basen. Några hade åkt, andra stannade för vintern. Anders också. Han byggde ett vinterhus, tände en vedspis och lagade kantarellsoppa.
En dag gick de tillsammans till sjön. Tyra var tyst, men sedan sa hon:
Jag tror jag har blivit förälskad. Inte i dig. I mig själv i den här platsen.
Anders skrattade:
Det är det viktigaste. Allt annat löser sig.
Hon tog hans hand.
Vad händer om jag vill stanna här för alltid?
Då får du stanna.
Och om jag vill bygga en verkstad? Hålla konstresidens, bjuda in andra som har gått vilse?
Då bygger jag en veranda så att de vet att de är välkomna.
Och hon visste: floden minns. Skogen helar. Ett brustet hjärta kan sjunga igen om man lyssnar.
Den första vintern på basen var lång och stilla. Skogen frös i ett vitt, tyst lager, floden bildade ett tunnigt kristalliskt islag som klingade under morgonsolen. Få personer stannade fem totalt: Anders, Tyra, Liv och två fotografer, Stig och Linnea, från Ume
