Ensamhet ger ingen lycka
Regina Elisabet, inte längre ung men med en glimt i ögat, sköljde sin tekopp efter frukosten, bryggde en kopp kaffe och kastade en blick ut genom fönstret.
– Så många år av samma sak. Klockan, fönstret, den uppslagna boken på fönsterbrädan och ensamheten. Jag saknar honom så mycket, min man som lämnade mig så tidigt, tänkte hon ofta.
Tio år sedan begravde hon sin älskade make. Smärtan hade dämpats med tiden, men ensamheten var svår att vänja sig vid. De första åren kände hon honom nästan bredvid sig, men sedan försvann det. En dag märkte hon det och tänkte:
– De vi älskar lämnar inte bara hemmet, de försvinner tyst ur själen – så klart, med tiden.
På senare år hade ensamheten börjat tynga. Hon hade till och med börjat fundera på att hitta en annan ensam själ. Regina Elisabet såg sig omkring, lugnt och stilla, lät blicken vila på männen hon mötte.
– Tänk om det finns någon med samma öde, en lika ensam själ? plötsligt… och i dessa tankar glömde hon ensamheten, föreställde sig hur hon satt bredvid en man, och i hennes trötta själ spelade en mjuk melodi.
Förresten hade Regina Elisabet länge lagt märke till den ensamme översten i huset bredvid. Hennes väninna Annika bodde i samma trappuppgång, och hennes man, Karl, umgicks ofta med den pensionerade översten.
Annika hade redan berättat om sin granne för Regina Elisabet:
– Viktor är också ensam, märk väl, Regina. Även han är änkling. Han har en dotter, men hon bor långt borta med sin familj. De hälsar på sällan. En mycket allvarlig man, men han och Karl kom bra överens – de skämtar ibland och åker till och med ut och fiskar tillsammans. Titta närmare på honom, Regina. Varför går du alltid hand i hand med ensamheten? Bättre att gå två…
– Jag vet inte, Annika, hur ska jag kunna ta första steget? Dessutom borde det vara mannen som gör det, sa Regina Elisabet.
Sådan var hennes uppfostran – en före detta lärare i svenska och litteratur, en intelligent kvinna i elegant ålder. Välutbildad, intressant att prata med.
Viktor Andersson, verkligen pensionerad överste. Mager, lång och gråhårig med glasögon. Han gick rakt och stelt, nästan utan att böja knäna. Men han var en intressant änkling. Regina Elisabet följde honom alltid med blicken när han gick förbi, nickade och sa detsamma varje gång:
– God dag… Hon hälsade tillbaka.
Ibland gav hon honom en betydelsefull blick, men han verkade ogenomtränglig. Pensionärerna på bänken utanför hade många teorier om honom. Naturligtvis pratade de inte bara om honom, men när han gick förbi började spekulationerna. Margareta brukade säga:
– Jag har hört att den där översten fick en hjärnskada när han tjänstgjorde i en farlig zon och att hans sinnen inte fungerar längre.
– Var fick du det ifrån, Margareta? avbröt den äldre Birgitta, också pensionär. – Min son berättade att långa timmar med kikare skadat hans syn, därför har han glasögon.
– Hörni, jag hörde att det är något fel på honom… där nere, sa Eivor, ensam och nyligen pensionerad, som länge letat efter sällskap.
Skvallret om översten snurrade ständigt. Antagligen för att han var ensam och det fanns många lediga kvinnor. Regina Elisabet tänkte också på honom ibland.
– Den här Viktor Andersson är verkligen en gåta. Vad gör han ensam? Kanske läser han böcker, precis som jag. Eller, eftersom han är militär, gillar han väl krigsfilmer. Jag gillar också krigsfilmer. Om så är fallet, har vi redan en gemensam intressepunkt. Jag älskar också poesi, till exempel:
– Skymning faller. Kylig vind, lätt regn. Och sällsynta fotgängare i gränden. Jag väntar ingen. Du kommer inte… Jag gillar poesi om ensamhet, kanske för att jag varit ensam så länge, eller bara för att jag är sentimental.
Så levde Regina Elisabet. Plötsligt ringde telefonen – hon ryckte till, fördjupad i sin bok – och såg att det var Annika.
– Regina, god kväll, vad gör du? Vänta, jag gissar – du sitter med en bok i handen, skrattade väninnan högt i luren.
– Precis, du gissade rätt, Annika, svarade hon. – Vad ska jag annars göra på kvällarna? Tittar på tv, surfar lite, men mest läser jag böcker, du känner till min svaghet.
– Vad gör du själv? Hur är det med Karl…?
– Jo, vi sitter här och planerar, det är därför jag ringer… Har du glömt att jag fyller år i morgon?
– Åh, förlåt, Annika. Vilken dumskalle jag är, jag glömde helt, erkände Regina Elisabet uppriktigt.
– Tack för att du påminde mig, jag hade känt mig så illa till mods om jag inte gratulerat dig. Fast jag hade kanske kommit ihåg i morgon…
– Det gör inget, Regina, oroa dig inte. Jag bjuder in dig i morgon. Vi ska ha en liten sammankomst, bara några bekanta.
– Tack, så klart kommer jag. Hur skulle det gå utan mig? skrattade Regina.
Nästa dag förberedde sig Regina Elisabet för middagen. Hon vände sig framför spegeln, granskade sitt ansikte: små rynkor som solstrålar, lite hängande här och där.
– Det är okej, jag är bara i min elegans ålder, log hon mot sin spegelbild.
På kvällen gick hon till väninnans fest, hon hade köpt present på dagen, behövde bara gå till huset bredvid. När hon kom in i Annikas lägenhet såg hon att gästerna redan satt vid bordet – och, vilken tur, översten var också där.
– Kom in, Regina, kvittrade Annika och ledde henne till en plats bredvid Viktor Andersson.
– God kväll, hälsade hon alla.
När Regina Elisabet kom in med Annika tyckte hon sig se överstens blick glida över hennes välsmidda figur med intresse. Hon gick fram i all sin naturliga charm, med en lätt doft av dyr parfym, och satte sig bredvid Viktor.
Festligheterna tog fart. Karl var en naturlig festprisse, han kunde hålla vackra tal och var först med att gratulera sin fru, som han bott med i många år.
På andra sidan Viktor Andersson satt Eivor, också ensam kvinna, granne med Annika och Karl. Eivor var fyllig, klädd i en mönstrad klänning med volanger över den gungande barmen, en riktigt yppig dam. Hon hade också länge lagt ögonen på sin granne Viktor, bjöd honom till och med på bakverk med anledning av grannskap. Han tackade aldrig nej.
– Tack, sa han allOch så gick tiden, medan Regina och Viktor fann tröst i varandras sällskap, och ensamheten smälte som snö i april.
