*Oj, jag måste berätta den här historien för dig, för den har verkligen blivit svensk nu. Hör här…*
Emma tog sin examen från lärarhögskolan med högsta betyg och drömde om att plugga vidare på universitet. Men drömmen fick vänta. Hennes pappa var med om en allvarlig bilolycka och låg länge på sjukhus. När han äntligen kom hem tog mamman ledigt för att sköta om honom medan han lärde sig leva med rullstolen.
Det fanns inget universitet i deras lilla stad i Dalarna, hon måste åka till Uppsala. Men Emma kunde inte lämna sina föräldrar ensamma i en sådan svår tid. Så hon började jobba som lärare istället.
Läkarna sa att hennes pappa kunde komma att gå igen med rätt träning, massage och medicin. Mamman sålde sommarstugan i Mora för att finansiera allt. Men pappan steg aldrig upp ur rullstolen.
“Sluta slösa pengar. Det hjälper ändå inte,” muttrade han en dag.
Han blev grinig och misstänksam, klagade på allt. Framför allt tog han ut det på mamman. Om han ropade, måste hon släppa allt och springa till honom. Oftast ville han bara ha vatten, ställa en fråga, eller bara prata. Medan middagen brände på spisen.
“Göran, du kan väl åka till köket själv? Nu bränner potatisen,” suckade mamman.
“Mitt liv är förstört, och du grinar över potatis? Du som kan gå. Är det för mycket begärt att få ett glas vatten?” röt han.
Ibland kastade han en tallrik i vredesmod. Och så ville han ha vodka. När han drack, tog han ut ilskan på mamman – som om det var hennes fel att olyckan hänt.
“Pappa, drick inte. Det blir bara värre. Spela schack, läs en bok istället,” försökte Emma öppet.
“Vad vet du? Ska du ta ifrån mig den sista glädjen? Böcker är bara lögner. Du kan läsa dem själv. Jag är värdelös,” morrade han.
“Mamma, köp inte mer vodka åt honom,” bad Emma.
“Gör jag inte det, skriker han bara. Han har det svårt. Vad ska man göra…?”
“Han borde träna, inte dricka. Läkarna sa att han kan gå igen. Han vill bara inte. Han njuter av att plåga oss,” fräste Emma.
Visst var det synd om pappan, men det var tufft för dem också. En dag kom Emma hem från skolan, trött och med ont i halsen. Men pappan ropade på henne om och om igen. Till slut exploderade hon.
“Nu räcker det! Jag orkar inte. Du sitter i en rullstol – åk och hämta vatten själv. Du är inte ensam. Hundratals människor lever så och jobbar till och med, tävlar i paralympics. Och du kan inte ens åka till köket? Kom igen, gör det själv. Jag har lektioner att förbereda.” Sedan stängde hon dörren.
Hon hörde rullstolens hjul skrapa mot golvet, hur han satte ner ett glas i köket, hur hjulen rullade förbi hennes dörr – och stannade till ett ögonblick. Hon väntade på att han skulle slå upp dörren och skrika. Men rullstolen fortsatte bara. Efter den dagen blev pappan mer självständig.
På varma dagar lämnade Emma balkongdörren öppen. Pappan stod framför den – “gick ut”. Han kunde inte köra över tröskeln. De borde ha byggt om, men pengar fanns inte.
“Skicka mig till ett ålderdomshem,” sa pappan efter några drinkar.
“Vad säger du? Du lever, det är det viktigaste. Det ordnar sig,” försökte mamman lugna honom.
“Du säger så nu, men snart tröttnar du på att torka mig. Du står ut av medlidande. Varför behöver du en krympling? Du är fortfarande ung…”
Så levde de. Ett år passerade, och plötsligt var det regnig höst igen. En dag kom Emma ut från skolan, men innan hon hann till bussen började det ösregna. Hon gömde sig under glastaket på hållplatsen, men vattnet stänkte ändå in. Bilarna susade förbi genom pölarna och blötta ner alla. Emma stod där som en genomvättad sparvar.
Plötsligt stannade en lastbil bredvid henne. En kille hoppade ut, höll en jacka över huvudet och sprang fram till henne.
“Kom, jag kör dig hem.”
Emma var genomfrusen. Hon kröp in under jackan, som luktade diesel och olja, och klev upp i förarhytten. Där var det varmt och torrt.
“Mikael,” sa killen.
“Emma.”
“Vart ska du, Emma?”
Hon gav honom adressen. Under vägen berättade Mikael varför han blev lastbilschaufför.
“Min mamma fick ta hand om mig ensam. Grannen lärde mig jobba i verkstad. Efter lumpen började jag köra. Pengarna är bra, och man kan ta extrajobb – frak, flytt, sånt. Så ring om du behöver hjälp.”
“Pluggar du eller jobbar du?” frågade han sedan.
“Jag är lärare.”
“Fint,” sa han. “Jag hämtar dig efter jobbet, så blir alla avundsjuka. Varför skrattar du? Min lastbil är större än alla andras.”
Han var lätt att prata med. Och tänk om hon verkligen behövde hjälp en dag? Så hon gav honom sitt nummer. Samma kvring ringde han och bad om att få bjuda på bio.
“Kan inte. Pappa sitter i rullstol,” sa hon.
“Jag hämtar dig utanför då?”
“Varför det?”
“För att jag vill se dig. Jag gillar dig,” sa han rakt ut.
“Tänk om jag inte gillar dig? Oroar det dig?”
“Vadå, är jag inte snygg nog? Eller skäms du för en chaufför?” fräste han.
“Förlåt, jag ville inte såra dig. Okej, jag kommer.”
Nästa dag hörde hon ett tutande. Hon tittade ut och såg lastbilen.
“Har du fått en beundrare?” gissade mamman.
“Nej, bara en bekant. Kan jag gå ut en stund?”
“Gå, innan han tutar sönder hela huset.”
Mikael började komma nästan varje dag. Ibland hämtade han henne efter jobbet. De satt i lastbilen, pratade, och han gav henne kaffe eller smörgåsar hans mamma packat åt dem.
“Någon är väl förtjust i dig. Bra parti,” sa mamman en kväll när Emmas lastbil for iväg.
“Han är inget parti.”
“Ungdom går fort. Dina vänner gifter sig. Tänker du sitta ensam hela livet? Han kommer inte utan anledning.”
“Mamma, jag har lektioner att förbereda,” muttrade Emma och gick in på sitt rum.
Mikael pratade ofta om bröllop. Men Emma bad honom vänta. Hjärtat bankade inte när hon såg honom. Hon tyckte inte om hur han ständigt pratade om pengar.
“Oroa dig inte, jag har råd. Hösten är det många som behöver hjälp med ved eller skörden. Du kommer inte svälta med mig,” sa han och höll om henne iEfter en tid av överväganden stod Emma bredvid Pelle, sin barndomsvän, framför altaret, medan hennes pappa, nu på käppar, log tårar av stolthet.
