Morgondagen
Linnea hade bott med Henrik i fem år men väntat förgäves på ett frieri. Hon var duktig hemma, noggrann och omtänksam. På sista tiden märkte hon dock en iskall distans mellan dem. Efter middagen försvann Henrik alltid till TV:n med en film.
“Är jag tråkig nu?” frågade hon när han avvisade hennes kärleksbetygelser.
“Prata med honom”, rådde systern Ebba under deras veckotelefon. “Bättre sanning än ovisshet.”
Samma kväll konfronterade Linnea honom: “Om du tröttnat – gå. Jag håller inte kvar dig.”
Henrik ryckte på axlarna och började slänga ihop en väska. Linnea stod paralyserad när han lämnade lägenheten utan en blick tillbaka.
“Du är mitt gårdagens minne”, kastade han över axeln i trapphuset. Orden brände som ett slag.
Veckorna sjuk i stress gled förbi tills Ebba dök upp med målarpenslar. “Nytt boende, nytt liv”, förkunnade hon när de målat om vardagsrummet blått. Linnea började simma på Fyrishov och följde Ebbs teatergrupp.
På tidningen där Linnea befordrats till redaktör dök en blyg poet upp – Sven från Uppsala. Hans dikter om vårknoppar och midsommarnätter fångade henne. Efter en kafferast på Espresso House erbjöd han henne en violbukett.
“Du ser världen genom poesins lins”, viskade han när deras händer möttes.
Två år senare stod Linnea i nyrenoverat kök och dukade till ABBA-låtar. Dörrklockan ringde – Henrik stod med tulpaner. “Snyggt ställe”, flinade han och tittade in.
“Du har fel adress”, sa Linnea kallt. Bakom henne hördes Sven sjunga i trappan.
På bröllopet viskade Ebba: “Ibland måste gamla löv falla för att nya skott ska växa.”
När deras son Vilhelm föddes skrev Sven dikter om nattvak och första leenden. Henrik satt ensam på O’Learys och drack folköl, medan gamla polaroidbilder av Linnea gulnade i hans plånbok.
I parken nedanför lägenheten lekte Sven med Vilhelm i sandlådan. Linnea log mot Ebba som kom gående med kanelbullar. Solen glittrade i Årstaviken – ett nytt kapitel hade börjat.
