Igor, bakluckan! Bakluckan har öppnat sig, stanna bilen – ropade Marina, men förstod redan att allt var förlorat! Saker från bakluckan föll ut på landsvägen och bilarna bakom märkte dem knappast. Alla presenter och godsaker de sparat i två månader! Röd kaviar, lax, dyr skinka, sådant de annars bara kunde unna sig på stora högtider. Kassar med delikatesser och gåvor låg ömtåligt överst, för att inte krossas. Det var mycket packning – de skulle ju fira hela jul- och nyårshelgen hos Igors mormor på landet. Det var trafikstockning på vägen, bilarna körde tätt och sakta, men ändå var det svårt att stanna direkt. Allt som föll ut var nog förlorat! Barnen i baksätet blev oroliga när de såg sin ledsna mamma och började också gråta. Marina tröstade barnen, Igor saktade in och svängde in till kanten, tills de äntligen stod stilla. De hoppades kanske att allt blåst ut i diket, men när de gick längs vägrenen bakåt var det bara förgäves. Det fanns ingen idé att leta, bara slöseri med tid. ”Vi klarar oss ändå, vi kan köpa nytt, se det som en prövning”, sa Igor och försökte trösta Marina. ”Det är bara saker, nu går vi in i bilen för snön vräker ner och mörkret faller, vägen är svår.” Hela återstoden av vägen hem till byn var Marina tyst. Skulle hon skylla på Igor för att bakluckan var dåligt stängd? De hade ju en gammal bil, låset höll dåligt. Hon försökte tänka bort förlusten, men tårarna brände ändå. Hon hade sparat och slitit för att få råd med alltsammans. Livet kändes ibland orättvist. Och visst blev hon ännu ledsnare när hon kom ihåg mormors present – den varmaste, mjukaste pläden – också låg kvar i bakluckan. De kom fram till byn långt efter midnatt. De trodde mormor Maria hade lagt sig, men på gården lyste lampan starkt och ut ur huset sprang både mormor och grannen Zina. “Äntligen, prisad vare Gud! Marinchka, Igorchka, ni är här, och barnen också! Vad vi har väntat och oroat oss!” utbrast mormor, och kramade alla varmt. “Kom in, snön yr och du är ju kall, Igor! Ska säga dig, vi har bett för er hela kvällen – jag hade ett hemskt föraningar. Sådan oro har jag inte känt på länge!” “Mormor, allt är egentligen okej, varför sådan oro?” sa Igor och försökte lugna henne. Men mormor satte sig och berättade om en syn hon haft – en varning om fara. Hon och Zina hade bett hela kvällen för att inget hemskt skulle hända. Att de klarat sig fram till byn betraktade hon som svar på böner och ett under. – Kanske var det Gud som hjälpte oss, sa Igor och Marina. Och om våra gåvor hamnade hos någon som behövde dem mer, låt dem glädjas. Nytt år firades i stor familjekrets kring ett dukat bord: hemodlad potatis, inlagda tomater och gurkor, sill under ylle och ugnsstekt gås. Och givetvis mormors berömda piroger. Ivan och Irina sprang hela kvällen och snodde varma piroger från grytan vid kaminen. På dagen åktes det pulka med grannbarnen, på kvällen väntade alla spänt på att få se hur tomten skulle lägga klappar under granen. Mormor Maria skrattade, höll sina barnbarn och barnbarnsbarn – och Zinas med – i famnen. Det var det största lyckan: att vara tillsammans. Men i den gudsförgätna lilla byn, i ett hus tre gårdar bort, satt två gamla systrar, Nadja och Vera, och deras granne farbror Viktor. De levde knapert, men höll om varandra och delade det lilla de hade. På julaftons förmiddag drogs Viktor ut att hämta ved i skogen. Under en snödriva vid landsvägen stack något fram – en väska! Och i väskan fanns allt: röd kaviar, fisk, kött, och underst en vit, mjuk, varm pläd. Viktor tog den hem till systrarna, tände kaminen och bredde ut filten. “Jag trodde aldrig mer jag skulle få smaka sådan festmat!” utbrast Vera. “Tänk att något sådant kunde hända oss ändå,” sa Nadja. “Det är nog Gud som skickat oss detta, kanske som en belöning för allt slit,” sammanfattade Viktor. “Ser ni, kanhända lever vi ett tag till och får njuta av Hans verk.” Man ska inte sörja för förlorade saker – kanske var det meningen, kanske var det Guds gåva att rädda oss från värre olycka. Gläds i stället åt allt det värdefulla ni fick behålla!

Jesper, bagageluckan! Bagageluckan är öppen, stanna bilen ropade Elin, men innerst inne insåg hon redan att allt var förlorat. Sakerna föll ur bagaget rakt ut på E4:an och bilarna bakom dem märkte det nog inte ens.

Alla presenter och godsaker de sparat ihop till de senaste två månaderna! Kalixlöjrom, gravad lax, rökta delikatesser, och massor av sådant som bara fanns på julbordet till de stora högtiderna. Väskorna med det godaste och finaste låg överst i bagaget för att inte mosas. Det var mycket de tagit med sig nu skulle hela familjen till Jespers mormor i byn utanför Östersund för att fira alla helgdagar tillsammans.

Det var trafikstockning på vägen ut från Stockholm, mängder av folk lämnade stan samtidigt. Bilarna låg tätt, ingen körde särskilt snabbt, men det var ändå nästan omöjligt att stanna genast. Så allt som föll ut, det var nog borta för alltid!

Barnen, Alma och Ingrid, satt i baksätet och såg tårögda på sin bekymrade mamma och snart grät de också. Elin försökte trösta dem medan Jesper lyckades köra in bilen mot vägrenen och stanna den. Ett litet hopp fanns kvar kanske hade sakerna hamnat i snön vid vägkanten? De gick försiktigt tillbaka längs vägen, men självklart var det förgäves. Att leta vidare vore bara att slösa tid.

Strunt i det nu, Elin, blir det så får vi köpa nytt, det är ändå bara saker sa Jesper när han såg hur ledsen hon var. Det viktiga är att vi klarade oss. Kom, det börjar snöa ordentligt, det är långt kvar och det blir snart mörkt.

Men hela vägen till byn förblev Elin tyst. Skulle hon verkligen lägga skulden på Jesper för att bagageluckan inte stängts ordentligt? Bilen var gammal, låset dåligt, så det kunde ju bara hända. Hon försökte trycka undan de besvikna tankarna, men ibland brände tårarna så mycket hade hon sparat ihop för att kunna köpa dessa finheter. Alltid detta elände, ena gången si, andra så! Hon visste att sådant kunde hända, men ändå kändes det surt. Hon mindes dessutom att den varma, vackra filten de köpt i present till Jespers mormor också låg bland de förlorade sakerna. Det sved lite extra.

När de äntligen kom fram till lilla byn ute i Jämtland var det långt efter midnatt. De trodde mormor Maria redan gått och lagt sig, men ute på bron lyste lampan, och ut ur huset kom Maria och hennes väninna Kerstin.

Ni är framme, tack och lov! Mormor kastade sig genast och kramade om allihop. Elin, Jesper, tack gode Gud! Barnen också, mina älsklingar, välkomna hem!

Men mormor, det har gått bra, lugna dig skrattade Jesper och höll om henne Vi går in så du slipper frysa, du står ju här i bara yllekoftan!

Mormor viftade avvärjande och såg allvarlig ut. Du får inte skratta, Jesper, men vi har gått och oroat oss hela kvällen! Jag fick en så hemsk dröm mitt på dagen, såg er bil köra av vägen som om det var verklighet När jag vaknade kändes allt konstigt, oroligt hela dagen. När Kerstin sedan kom över och sa att hennes son redan var framme, och ni var de enda som saknades, då blev vi riktigt nervösa. Jag berättade min dröm och vi satte oss och bad till Gud att allt skulle gå bra. Vi bad till sankte Erik och Heliga Birgitta också, skulle du veta! Nu är ni här, och det är det enda som betyder något ni är oskadda.

Vi är här, och det är viktigast, verkligen höll Elin och Jesper med. Och om någon annan hittade våra presenter, då hoppas vi att det gav dem glädje, de behövde det säkert mer än vi.

Nyår firades sedan med stort sällskap och dignande julbord. Mormors egenodlade potatis, inlagda gurkor, saltad sill, Janssons frestelse och så Marias berömda kanelbullar. Ingrid och Alma sprang hela kvällen och nallade bullar från den stora plåten bredvid kakelugnen, de behövde inget annat! På dagen åktes det pulka med grannungarna. Ögonen föll ihop på de minsta, men de vägrade sova innan de sett tomten lägga paket under granen.

Maria skrattade och kramade barnen och sina vänner. Just denna nyårsafton var alla tillsammans, och det var ren lycka.

Långt därifrån, i en liten fjällby med bara några få hus, satt två gamla systrar, Gunhild och Margit, och deras granne farbror Olle kring köksbordet. Livet var enkelt, ibland tungt i ensamheten däruppe, särskilt nu mitt i vintern när kylan bet utan nåd.

Men tillsammans höll de ut. Olle hade huggit en liten gran och tagit in i stugan. Maten var enkel, men det fanns ändå något på bordet. Mitt på dagen gick Olle in i skogen för att samla ved. Där bland driverna såg han något sticka upp vid vägkanten.

Han gick fram, drog i ett handtag en väska. Han öppnade och ut tumlade kalixlöjrom, rökt lax, rimmad skinka och på botten en kritvit, plyschig filt, mjuk och varm. Olle såg sig omkring, men ingen syntes till. Han la väskan på kälken och skyndade hemåt. Han bredde ut filten framför Gunhild och Margit och satte på kaffepannan. Systrarna dukade upp och åt tillsammans.

Jag trodde aldrig jag skulle få smaka sånt här igen, sa Margit eftertänksamt.

Nej, vilken under! höll Gunhild med.

Det var nog Gud som såg till oss, summerade Olle. Kanske är det tack för livet vi levt. Nu får vi vara glada. Och vi kanske får glädjas lite till innan vår tid är ute.

Man behöver inte sörja sådant man tappat. Kanske var det bara ödet som ville hjälpa oss förbi ett värre elände. Det viktigaste är ändå att vi har varandra och möjligheten att ge glädje till någon annan.