Igor, bagageluckan! Bagageluckan har gått upp, stanna bilen – skrek Marina, men hon förstod redan att allt var förlorat! Alla saker ramlade ut ur bagaget på motorvägen, och bilarna bakom såg det nog inte ens. Presenter och godsaker som vi sparat till under två månader! Röd kaviar, gravad lax, dyr skinka och allt det goda vi bara brukar ha till stora högtider. Väskorna med de finaste produkterna och gåvorna låg överst i bagaget för att inte mosas. Det var mycket grejer – vi skulle ju fira alla helgerna på landet hos Igors mormor. Köer på vägen, många på väg ut från stan. Bilar åker tät, långsam karavan, men det är svårt att stanna fort. Allt som föll ut är nog förlorat! Barnen i baksätet såg Marinas besvikelse och började gråta. Marina tröstade dem, Igor bromsade in och svängde mot vägrenen. Än fanns det hopp, kanske flög allt in i diket? Men när de gick längs vägrenen insåg de – det var lönlöst. Onödigt att leta, bara slösa tid. – Ingen fara, det är bara saker, säger Igor när han såg Marinas tårar. Vi köper nytt, eller så klarar vi oss utan. Kom, vi går in i bilen. Kolla snön vräker ner och det blir mörkt, vi får köra vidare på svåra vägar. Men hela vägen till stugan var Marina tyst. Det var ingen idé att förebrå Igor för bagageluckan, bilen är ju gammal. Försökte tänka att det kunde varit värre, men ändå kändes det så orättvist. Och där, bland de förlorade sakerna, fanns ju den varma fluffiga filten till Igors mormor… De var framme långt efter midnatt. Trodde att mormor Maria redan gått och lagt sig, men hon och grannen Zina var vakna och väntade. – Ni kom fram, tack gode Gud! utbrast mormor och kramade alla. I kökslampans sken samlades släkten. – Vi bad för er hela kvällen, erkände Zina. Jag drömde så tydligt att ni råkade illa ut – då bad vi till Gud och Sankt Nikolaus att ni skulle komma fram helskinnade, och det gjorde ni! – Kanske någon annan blev glad för våra godsaker, sa Marina och Igor. Då behövde de det mer. Nytt år firades med hela stora släkten, doftande egen potatis, inlagda gurkor och tomater, sill under täcke och stekt gås – och naturligtvis mormors berömda piroger. Barnen smög till sig piroger hela kvällen. På dagen åkte de pulka med grannbarnen. Ingen orkade lägga sig för natten innan de sett om tomten lagt klappar under granen! Mormor Maria skrattade, kramade alla barnbarnsbarn, även grannens. Vilken lycka att alla är tillsammans – det är det viktigaste! I en bortglömd liten by åt tre gamla syskon och deras granne Vasili sin enkla nyårsmiddag vid ett bord täckt med det lilla som fanns. På dagen gick Vasili ut för att hämta ved. Plötsligt såg han en väska i snön vid vägen – och den var full av delikatesser och en mjuk filt. Hemma överraskade han Nadja och Vera, som inte trodde att de skulle få smaka sånt igen i livet. – Det är nog Gud som gav oss detta, sa Vasili. Bekymra dig inte över förlorade saker. Kanske var det Guds sätt att undvika en större olycka och skänka glädje vidare. Det viktigaste är trots allt att få vara tillsammans och att det som är allra mest värdefullt finns kvar.

Lars, bagageluckan! Bagageluckan öppnade sig, stanna bilen! ropade Matilda, men hon förstod redan att det var för sent. Sakerna ramlade ur bagaget och spreds på motorvägen, och bilarna bakom måste ha missat dem helt.

Alla presenter och gåvor de köpt under de senaste två månaderna! Lax, skagenröra och kallrökt viltkött, allt det där goda som de bara brukade köpa till speciella högtider. Kassar med delikatesser och gåvor låg överst i bagaget så de inte skulle klämmas. De hade packat mycket, hela familjen skulle fira jul och nyår på landet hos Lars mormor i Västergötland.

Det var köer på E4:an, många skulle ut från stan. Bilar kröp fram, tätt efter varandra, och det var svårt att stanna direkt. Så det som föll ut skulle nog vara borta för alltid.

Barnen på baksätet blev oroliga av att se sin ledsna mamma och började också gråta. Matilda tröstade barnen och Lars saktade in, svängde ut mot vägrenen och stannade. De hoppades på att sakerna kanske hamnat vid sidan av vägen. De gick tillbaka längs vägrenen, men det var förgäves. Det var ingen idé att leta, bara slösa tid.

Strunt i det nu, det är bara saker, vi kan köpa nytt om det behövs, hör du? Får vi klara oss ändå, sade Lars när han såg hur ledsen Matilda var. Sånt där löser sig! Kom nu, det börjar snöa ordentligt, det är mörkt och vi har lång väg kvar.

Matilda satt tyst resten av vägen. Vad var meningen med att klaga på Lars för att bagageluckan inte höll tätt? Det var ju en gammal Volvo, låset krånglade ibland. Hon försökte tänka på annat, men tårarna kom om igen. Det var ju trist, hon hade snålat för att kunna köpa allt och nu var det borta. Alltid ska det vara något! Visst, det finns värre saker, men ändå visst är det sorgligt? Hon kom också ihåg att mormors present en fin, varm, vit yllefilt också låg i bagaget. Det gjorde lite extra ont.

De kom fram till torpet först efter midnatt. De trodde att mormor Margareta säkert lagt sig. Men utanför lös lampan klart, och mormor kom genast ut på farstutrappan tillsammans med grannen Siv.

Äntligen är ni här! utbrast mormor och kramade dem alla. Matilda, Lars, åh så skönt! Och var är Erik och Elsa? Ja, där är de, mina små älsklingar!

Mormor, det har gått bra, ingen fara, varför var du så orolig? frågade Lars och kramade om henne. Kom in nu, du har ju bara koftan på dig, det är kallt!

Mormor viftade med handen. Jaa, men vi har suttit här hela kvällen och oroat oss. Skratta inte, Lars! Det var så märkligt mitt på dagen slumrade jag till och drömde tydligt att er bil for av vägen. Jag vaknade alldeles kallsvettig. Det kändes så obehagligt ända tills Siv kom in och frågade om ni hade kommit. Hela dagen kände jag mig orolig.

Siv genast: Det där är ett varsel, vi får be att allt går bra! Vi satt hela kvällen och bad till Gud och till Sankt Nikolaus att ni skulle komma fram välbehållna. Och nu står ni här! Nån måste ha hört oss.

Du har nog rätt mormor sade Lars och Matilda Och kanske får någon annan glädje av våra förlorade saker. De behöver det säkert mer än vi just nu.

De firade nyår tillsammans, alla samlade kring bordet. Potatis och rödbetssallad, inlagd sill, hembakat bröd och Janssons frestelse alldeles lagom svenskt. Och såklart mormors klassiska kanelbullar. Erik och Elsa sprang hela kvällen mellan köket och spisen för att få de sista varma bullarna. På dagen åkte de pulka tillsammans med grannbarnen. Barnen orkade knappt hålla sig vakna, men snart var det tolvslaget man var ju tvungen att se om tomten la något under granen!

Mormor Margareta skrattade, kramade sina barnbarn och Sivs barnbarn. Vilken glädje att vara tillsammans det är ju det allra viktigaste.

Men längre bort, i en liten glömd by där bara ett par hus stod kvar, satt två gamla systrar, Ingrid och Kerstin, och grannen Rune tillsammans kring sitt bord. De klarade sig så gott det gick. Inga släktingar besökte dem längre. På sommaren kunde man kanske odla lite potatis, men på vintern var kylan svår för de gamla.

De höll ihop ändå, tillsammans var det lättare. Rune hade hämtat in en liten gran, och det lilla fanns att äta, även om det var enkelt. På förmiddagen gick Rune ut i skogen för att samla lite torr ved till kaminen. Han gick genom snön med sina långa kliv och såg något sticka upp ur en snödriva.

Han drog i en rem, och det var en väska. När Rune öppnade den såg han till sin förvåning lax, skagenröra, kallrökt kött. Och längst ner låg en mjuk, vit, varm filt. Han såg sig omkring ingen syntes till. Han ställde väskan på kälken tillsammans med veden och gick hemåt igen. Han bäddade filten vid elden, tände i spisen och Ingrid och Kerstin dukade fram.

Jag trodde aldrig jag skulle få smaka sån festmat igen, förundrades Kerstin.

Jag trodde inte heller på mirakel längre, svarade Ingrid.

Det måste vara Gud som skickat det här till oss kanske som en liten belöning för ett långt, arbetande liv. Kanske får vi leva ett tag till och se vad som händer, sammanfattade Rune.

Man ska inte sörja förlorade ting alltför mycket. Kanske har ödet en mening med det som sker vi får vara glada för det vi har och för att det viktigaste ändå är oss givet.