Jag minns tydligt hur det brukade vara förr, när mina tankar ännu var fyllda av tveksamhet. Det var en fredag för länge sen, när min pojkvän sa till mig:
På lördag kommer grabbarna över, kan du åka hem till dina föräldrar?
Jag stannade upp med kaffekoppen i handen.
Anders, nu igen?
Ja, du vet ju hur det är. Det är en gång i månaden vi samlas, sa han.
Och visst visste jag. En gång i månaden plockade hans vänner med sig sina spel, och varje gång bad han mig lämna vår gemensamma lägenhet över natten. Vi hade delat hem i två år. Jag var trettioett, han trettiofyra. Alla hans vänner var mellan trettio och trettiofem, de flesta med sambo eller flickvän. Men ändå var det bara jag som alltid skulle åka bort när de samlades.
Jag for hem till mormor, till mina föräldrar eller till min väninna som ett barn som man skickar bort när de vuxna ska roa sig. Och det kändes förnedrande.
Den första “kvällen utan kvinnor”
Det började för ungefär ett och ett halvt år sedan, när vi precis hade flyttat ihop.
Anders sa:
På lördag kommer grabbarna över, vi ska spela brädspel. Kan du hitta på något?
Jag blev förvånad.
Varför det? Det är ju vårt hem.
Vi tänkte ta en killkväll. Då är det enklast om inga tjejer stör.
Men ska de andra flickvännerna också dra iväg?
Nej. Men de bor inte ihop, så det blir annorlunda för dem. Det skulle kännas märkligt för dig.
Jag tänkte för mig själv: “Nåväl, låt dem nu få den där första kvällen.” Så jag packade och åkte till min väninna.
Anders var väldigt nöjd efteråt.
Tack för att du åkte. Vi hade det jättetrevligt.
Månaden därpå kom samma fråga:
På lördag kommer grabbarna. Kan du åka till dina föräldrar?
Så åkte jag till mina föräldrar.
Nästa gång till mormor.
Sedan återigen till min väninna.
Så höll det på: varje månad packade jag mina saker och lämnade mitt eget hem för hans kväll utan kvinnor.
Vad som gjorde särskilt ont
Nyligen fick jag veta något som slog till lite extra. De andra tjejerna behövde aldrig lämna sina hem, även om deras killar hade vänner över.
Jag frågade Anna, Max väninna:
Anna, vart brukar du åka när de har spelkväll?
Hon såg förvånad ut.
Ingenstans. Jag är hemma, gör mitt eget, och de håller till i vardagsrummet.
Och de ber dig aldrig gå?
Varför skulle de? Det är ju mitt hem också.
Jag pratade med två andra tjejer. Alla stannade hemma när deras killar hade folk över. Bara jag fick alltid flytta på mig.
Jag frågade Anders:
Varför måste bara jag lämna när de andra får stanna?
Han funderade och sa:
De bor större, med två-tre rum. De kan sitta i ett rum, vi i ett annat. Vi har bara ett litet, så det blir enklare om du åker iväg.
Jag klarar mig. Jag kan läsa en bok med hörlurar.
Nej, det blir enklare för alla om du åker.
Alla. Inte för mig. För dem.
Förnedringen: att lämna mitt eget hem
Varje gång jag packade ihop mina saker för natten, kände jag mig som en främling i mitt eget hem. Jag betalar halva hyran på lägenheten, men ändå måste jag ge plats åt ett manligt sällskap.
Jag kom hem till mormor med väskan i handen, och hon undrade:
Har ni grälat igen?
Nej mormor, det är bara Anders som har sina vänner över.
Men varför är inte du hemma?
Jag skämdes varje gång jag förklarade för min mormor att min pojkvän helst vill ha bort mig för att få det bekvämt med sina vänner.
När jag åkte till mamma var hon förvånad:
Du var ju här igår. Kommer du igen?
Det är Anders “kväll utan kvinnor”, svarade jag.
Hon sa inget, men hennes blick sa allt.
Det värsta: dubbelmoralen
Anders brukade alltid säga att jag var “lättsam”. Att han hade tur, för andra tjejer krävde restauranger, presenter, resor.
Andra går på restaurang två gånger i veckan, säger han. Men du klagar aldrig, du är så förstående.
Och ja, jag klagar inte. Vi går på café kanske en gång i månaden. På två år har vi aldrig semestrat tillsammans.
Andra reser utomlands var sjätte månad, säger han. Men du klagar aldrig. Bra där.
Jag vet ju att det inte är för att vi inte har råd. Han tjänar bra pengar.
Men om jag någon gång ber om att få stanna hemma när hans vänner kommer, blir jag plötsligt “krävande”.
Men du kan väl åka bort en gång i månaden, säger han. Det är väl inte så svårt.
Nej, det är inte svårt. Packa ihop, lämna sitt hem och bo hos släktingar för att han vill ha en kväll utan kvinnor.
Jag ber inte om restauranger eller resor. Men tydligen är det för mycket att få bo kvar i sitt eget hem.
Vad hans mamma sa: ett sunt ord
För en tid sedan hörde hans mamma talas om läget och sa:
Varför åker du? Det är ju ditt hem också. Stanna kvar och lär känna Anders vänner.
Jag förklarade:
De har en “kväll utan kvinnor”, det känns bara obekvämt.
Hon skakade på huvudet.
Du är hans kvinna. Du borde vara en del av hans liv och gemenskapen. Att han gömmer dig från sina vänner är märkligt.
Hon har rätt. Två år tillsammans, men jag känner knappt några av hans vänner. Jag ser dem i dörren och smiter ut.
Sanningen är att jag är lite rädd för nytt folk. Jag skäms. Det känns lättare att åka bort än att sitta där och känna sig utanför. Kanske är jag mest rädd för vad de tänker: “Varför går hon? Blir hon utkörd?”
Det jag upptäckte: han blir själv inte bjuden
Häromveckan fick jag veta något mer. Om Anders säger nej, på grund av jobb eller sjukdom, träffas de andra grabbarna ändå utan att bjuda in honom.
Varför var du inte med? frågade jag.
Jag tackade nej, de körde ändå.
Bad de inte dig komma?
Nej. Glömde väl att säga till.
Glömde. Eller kanske ville de inte.
Dessutom har tre av hans vänner gift sig, utan att Anders fått någon inbjudan.
Varför bjuder de inte dig till bröllopet? frågade jag.
Vet inte, kanske hade de inte råd.
Rimligt eller så är han inte så nära dem som han tror.
Han bjuder hem dem och skickar ut mig från vårt hem för deras skull, men till deras stora stunder bjuds han inte ens.
Hur jag mår: rädslan för att ställa krav
Den senaste veckan har jag tänkt mycket: varför kräver jag aldrig restaurangbesök eller semester? Varför rättar jag mig alltid efter honom?
Sanningen är att jag är rädd rädd att han ska lämna mig om jag börjar kräva för mycket.
Anders berömmer mig ständigt för att jag är “enkelt nöjd”, och jag är rädd att förlora det. Rädd att bli “jobbig och krävande”.
Därför åker jag. För hans skull. För att inte förlora honom.
Men ju mer jag tänker, desto tydligare blir det: jag håller på att tappa bort mig själv.
Valet
Nu är det snart lördag igen. Anders har redan antytt:
Åker du till dina föräldrar den här helgen?
Jag tvekar. Ska jag packa och åka? Då blir allt som vanligt, jag visar återigen att mina gränser inte betyder något.
Stannar jag, blir det garanterat bråk. Anders kommer säga att jag förstör hans kväll, att jag blivit krävande.
Jag vet inte vad som är värst: att lämna mitt eget hem eller stanna och känna mig skyldig.
Men en sak är säker: det kan inte fortsätta så här.
Kvinnor har ni blivit ombedda att lämna ert hem när era män har vänner över? Hur kändes det, och hur reagerade ni?
Män kan ni förklara varför det är så viktigt med de där “kvällarna utan kvinnor” att ni måste be oss lämna ert eget hem?
Har ni andra kvinnor fått höra att ni är så “lättsamma och inte krävande” vad har det lett till?
Och män: om era vänner inte bjuder er på sina bröllop men ni ständigt bjuder dem till ert hem är det äkta vänskap egentligen?
