Igår – Men var ställer du den där salladsskålen? Den blockerar ju åtkomsten till påläggen! Flytta glasen också, Oleg kommer snart. Du vet att han gillar utrymme att gestikulera när han pratar. Viktor flyttade stressat runt kristallglasen på bordet, nära att tappa gafflarna. Galina suckade tungt och torkade händerna mot förklädet. Hon hade stått vid spisen sedan tidig morgon, benen värkte som gjorda av bly och ryggen ömmade som vanligt precis under skulderbladen. Men det fanns inte tid att klaga. Idag skulle “stjärngästen” komma — makens lillebror Oleg. – Vicke, ta det lugnt, försökte hon, med så stadig röst hon kunde. Det är dukat perfekt. Har du köpt rågbröd? Oleg gnällde sist för att vi bara hade franskbröd, och du vet ju att han är noga med figuren. – Ja, jag köpte, Borodinskij med kummin, precis som han vill ha, Viktor rusade mot brödlådan. – Galla, köttet då? Är du säker på att det är klart? Du vet ju att han är kräsen, han går ju på fina restauranger — vanliga biffar duger inte. Galina spände läpparna. Självklart visste hon. Oleg, 40-årig singel som kallade sig “fri konstnär”, fast han mest hankade sig fram på småjobb och stöd från sin gamla mamma, ansåg sig vara en stor gourmand. Varje besök blev en tenta hon visste att hon inte kunde klara. – Jag har gjort ugnsstekt fläskfilé i honung-senapsås, svarade hon. Färskt kött från saluhallen, sju hundra spänn kilot. Om inte det duger ger jag upp. – Varför måste du alltid börja sådär? grimaserade maken. – Han har ju inte varit här på ett halvår, han saknar oss. Vill ju umgås som man gör i familjer. Snälla, försök… Han går igenom en svår period nu, söker sig själv. “Söker cash, inte sig själv”, tänkte Galina, men sa inget högt. Viktor dyrkade sin lillebror, såg honom som ett missförstått geni och tog illa vid sig av minsta antydan. Klockan slog sju och dörrklockan ringde. Galina tog av sig förklädet, kollade frisyren i hallens spegel och drog på sig ett artigt leende. Viktor sken som en polerad samovar när han öppnade. – Oleg! Brorsan! Äntligen! Oleg såg faktiskt rätt stilig ut: trendig rock, nonchalant slängd halsduk, lite skäggstubb som skulle signalera “manlighet”. Han bredde ut armarna för att låta Viktor krama honom, men svarade själv bara med en klapp på axeln. Galina sneglade på hans händer: tomma. Ingen påse, ingen tårta, inte ens en liten blomma. Han kom till ett hem han inte besökt på ett halvår, till ett dignande bord, utan att ta med sig något. Inte ens barnen — som tur var hos mormor den här kvällen — fick någon chokladbit. – Hej Galina, nickade han, och steg in utan att ta av sig skorna direkt, medan han granskade hallen. – Ny tapet? Lite… sjukhusigt. Men jaja, bara ni gillar det. – Välkommen Oleg, svarade hon behärskat. – Gå och tvätta händerna. Här är nya tofflor. – Nej, jag har inga egna med, och i andras får man lätt fot-svamp, viftade gästen bort. Jag går barfota, hoppas golvet är rent? Galina kände hur ilskan började bubbla upp. Hon hade tvättat golven två gånger idag, just för honom. – Det är rent, Oleg. Kom in och sätt dig. De slog sig ned i vardagsrummet. Bordet var verkligen festligt: kritvit duk, dyra servetter, tre sorters sallad, chark- och ostbricka, röd kaviar, inlagda svampar som Galina själv lagt in i höstas. Mitt på bordet stod varmrätten och ångade. Oleg lutade sig bak mot stolen och inspekterade allt. Viktor öppnade konjaken han köpt dagen innan, en dyr femårig just för Oleg. – Skål för återseendet! proklamerade Viktor och hällde upp. Oleg tog glaset, snurrade det, tittade i ljuset, sniffade. – Armenisk? rynkade han på näsan. – Mja. Jag föredrar egentligen fransk, buketten är mer subtil. Den här smakar sprit. Nåja, man ska väl inte klaga, som ordspråket säger… Han svepte den snabbt och sträckte sig direkt mot charkbrickan. Galina såg att han tog den dyraste biten rökt kött. – Ta för dig, Oleg, sa hon, och sköt fram salladsskålen. – Här är sallad med räkor och avokado, nytt recept. Gästen lyfte upp en räka på gaffeln och synade den noga, som en juvelerare. – Var räkorna frysta? frågade han. – Ja, vi bor ju inte vid kusten. Men de var kungliga, från butiken… – Gummi, dom är överkokta, konstaterade Oleg och släppte räkan tillbaka. – Galla, man ska bara koka räkor i exakt två minuter. Nu… dom är sega. Och avokadon är omogen, den knastrar. Viktor, som redan lagt upp sallad till sig själv, stelnade med skeden i luften. – Men Oleg, det är gott! Jag provsmakade, blev jättebra. – Vicke, smak måste utvecklas, lärde brodern ut. Om du alltid äter skräpmat förstår du aldrig vad riktig gastronomi är. Jag var på restaurangpresentation förra veckan, dom serverade ceviche på kammussla. Vilken textur! Här… Har du gjort majonnäsen själv? Galina kände hur kinderna blev röda. Majonnäsen var från butiken, “Provansal”. Hon hade inte hunnit vispa egen. – Från affären, svarade hon torrt. – Förstår. Konserveringsmedel, ättika, stärkelse. Rena giftet. Nåja, ge mig köttet då. Hoppas det i alla fall inte är förstört. Galina la tyst upp en stor, saftig köttskiva med sås och rosmarinklyftpotatis. Doften borde fått vem som helst att vattnas i munnen — men Oleg var en “finsmakare”. Han skar en liten bit, tuggade länge och såg i taket. Galina och Viktor satt tysta och väntade som inför domslut. Viktor hoppfull, Galina med tilltagande irritation. – Torrt, avgjorde Oleg till slut. – Och såsen… honungen tar över totalt. För sött. Kött ska smaka kött, Galla. Du har gjort dessert av det. Och jag känner att marinaden inte tagit sig. Du borde låtit det ligga i kiwi eller mineralvatten i ett dygn. – Jag marinerade det över natten, i kryddor och senap, viskade Galina. Alla brukar gilla det. – “Alla” är relativt. Dina arbetskompisar känner väl bara till morotssoppa. Jag säger det objektivt. Ätbar vid hunger, men njutning är det inte. Han sköt undan sin nästan orörda tallrik — 300 kronor kött — och tog en svamp. – Är svampen egenplockad, eller skivad från burk? – Egen, snäste Galina. Plockad och saltad själv. Oleg tuggar, grimarserar. – För mycket ättika. Du får magsår. Och för salt. Har du blivit kär Galla, saltar du så? Han skrattade belåtet åt sin egen kommentar. – Vicke, passa trycket, med sån här diet lever du inte länge. Viktor fnissade nervöst, försökte jämna ut stämningen. – Nämen Oleg, dom är bra! Perfekt till snaps. Fyll på, nu kör vi. De drack. Oleg blev röd om kinderna, knöt upp halsduken men lät rocken vänta — som om han ville visa att han snart var på väg igen och närmast bjöd familjen på sitt sällskap. – Fanns det ingen riktig kaviar? grävde han i smörgåsen. Den här är ju pytteliten, massa skinn. Köpte ni på extrapriser? – Oleg, det är keta-kaviar, sex tusen per kilo, brast Galina ut. Vi köpte den speciellt till dig, Varken vi eller barnen brukar unna oss det, vi sparar. – Spara på maten är det sämsta, sa Oleg världsvant, med ännu en “dålig” kaviarsmörgås i munnen. – Vi är vad vi äter. Jag köper aldrig billig korv. Hellre hungrig. Men ni proppar kylen med kampanjvaror och klagar över att ni saknar energi och har grå hud. Galina sneglade på Viktor, som satt med blicken i köttskivan och tuggade tappert vidare. Hans tystnad smärtade mer än Olegs ord. Han dök alltid undan, bara för att slippa konflikt. – Vicke, tycker du köttet är torrt också? frågade Galina. Viktor satte i halsen. – Eh… nej, Galla, det är supergott. Verkligen. Bara Oleg… han kan det här, hans smak är tunnare… – Tunnare, sa Galina och la ner gaffeln med ett ljudligt klirr. – Så min smak är tjock och grov. Och händerna är klumpiga. Och jag lagar gift. – Galla, snälla, börja inte skrika, Oleg stönade. Jag försöker ju bara hjälpa dig, ge konstruktiv kritik! Så du kan utvecklas. Tack borde du säga! Du har blivit bortskämd när Vicke alltid berömmer, då slappnar du av. En kvinna ska utvecklas. – Tack? Hon reste sig. Stolen skrapade hårt mot golvet. – Galla, vart ska du? ropade Viktor oroligt. Vi har ju knappt börjat. – Jag hämtar dessert. Oleg gillar ju sött, sa hon med konstig röst. På köksbänken stod hennes egen “Napoleon” som hon bakat till två om natten igår. Tolv lager, egengrädad vaniljkräm, hemvispad på ägg från gården… Hon tittade på tårtan, sen på den tomma sophinken. Händerna skakade. All gammal ilska exploderade plötsligt. Hur många gånger hade den mannen ätit, lånat pengar och aldrig gett tillbaka, förolämpat hennes inredning, barn, värdskap? Och Viktor, alltid tyst. “Han är ju konstnärlig, känslig.” Och hon själv — järnlady? Hon lät tårtan stå. Tog stort serveringsfat och gick ut igen. – Är det dessert? log Oleg, spetsade hakan. Ingen butikskaka hoppas jag? Galina började metodiskt plocka undan tallrikarna — kött, den “gummiga” räksalladen, påläggen… – Vad gör du? utbrast Oleg, när hans smörgås åkte bort. Jag har inte ätit klart! – Varför ska du äta det? sa Galina, såg honom rakt i ögonen. Det duger ju inte — torrt kött, giftig majonnäs, sega räkor, dålig kaviar. Kan inte lämna ut min “dyra gäst” till såna risker. Jag vill ju inte skada dig. Viktor rusade upp. – Galla! Nu räcker det! Vad håller du på med? Sätt tillbaka allting! – Nej Vicke, cirkusen är när folk kommer tomhänt, sätter sig vid ett bord vi lagt en fjärdedel av lönen på, och sen såg hörnet av värdinnan. – Jag har inte sågat någon! röt Oleg och blev röd i ansiktet. Jag sa bara min åsikt! Vi bor ju i fritt land! – Fritt, nickade Galina. Därför bestämmer jag själv vem jag serverar. Du sa själv: hellre hungrig än dålig mat. Jag respekterar det. Var hungrig. Hon bar ut maten till köket. Tystnad i vardagsrummet. – Är du galen? väste Viktor när han följde efter. Du skämmer ut mig inför min bror! Ställ tillbaka, be om ursäkt! Galina satte fatet på bänken och vände sig mot maken. Inga tårar i blicken, bara kall beslutsamhet. – Jag skämmer ut? När du satt tyst och lät honom förödmjuka mig, var det inte skämmigt? Är du man eller trasa, Vicke? Han åt kaviar för tusen spänn på fem minuter och klagade. Har du nånsin köpt kaviar bara för mig, utan anledning? Nej. Allt gott till gäster. Och gästen trampar oss på. – Han är min bror! Blod! – Jag är din fru! Tio år har jag tvättat, lagat, städat åt dig. Igår stod jag vid spisen till två. För vadå? För att höra att jag är värdelös? Om du inte slutar nu får du “Napoleon” på huvudet. Jag skojar inte, Vicke. Viktor ryggade undan. Han hade aldrig sett sin fru så här. Galina hade alltid varit mjuk, medgörlig. Nu liknade hon en vild furie. Oleg kikade in i köket, märkbart stukad och sårad. – Sånt här värdskap har jag aldrig sett. Jag kommer hit med hjärtat, och ni gnäller över brödskivor. – Du kommer med hjärtat? hånlog Galina. Var syns det hjärtat? Inga presenter på åratal. Inte ens en teförpackning. Du kommer bara äta och kritisera. – Jag… har det tufft nu! Tillfällig svacka! – Ditt “tillfälligt” har varat i tjugo år. Rocken är ny, halsduken dyr, du går på presentationer. Men låna fem tusen och glömma att ge tillbaka — det kan du. – Sluta Galla! skrek Viktor. Räkna aldrig andras pengar! – Det är inte andras, det är våra! Familjens pengar, som vi tar från barnen för att göda denne “finsmakare”. Oleg tog sig teatraliskt för hjärtat. – Nu räcker det. Jag stannar inte en sekund till i detta hus. Vicke, du gifter dig med en fruntimmer? Jag kommer aldrig hit igen. Han gick till hallen. Viktor rusade efter. – Oleg, vänta! Lyssna inte på henne! Hon är väl stressad! Hon lugnar sig strax! – Nej, brorsan — detta förnärmer mig för livet. Jag går. Ring mig inte förrän hon ber om ursäkt. Dörren slog igen. Viktor stod i hallen, såg på dörren som om den var himlens port. Sen gick han långsamt till köket, där Galina redan packade köttet i matlådor. – Är du nöjd? Du har förstört allt med min enda bror. – Jag har befriat oss från en snyltare, svarade hon utan att vända sig. – Sätt dig och ät. Köttet är varmt. Eller är det för torrt? Viktor satte sig, höll huvudet i händerna. – Hur kunde du? Han var ju gäst… – Gäst ska uppföra sig som en gäst, inte som folkhälsomyndigheten. Vicke, lyssna noga. Jag kommer aldrig mer att laga festmiddag för honom. Vill du träffa honom — gör det ute. Men med dina egna pengar. Mitt jobb och min plånbok är stängda för honom. – Du har blivit hård, mumlade han. – Jag har blivit rättvis. Ät nu. Eller ska jag ta bort? Viktor tittade på den läckra köttbiten. Magen kurrade. Doften lockade trots bråket. Han tog försiktigt en bit. Provsmakade. Mötet smälte i munnen, såsen var lagom söt och stark — fantastiskt. – Hur är det? undrade Galina när hans ögon slöts av njutning. – Supergott, Galla, erkände han. – Då så. Din bror är bara en avundsjuk tragiker som trycker ner andra för att må bättre själv. Fatta det. Viktor åt och insåg, för första gången, att hon kanske hade rätt. Han kom att tänka på Olegs tomma händer, nedlåtande ton, min egen känsla av obekvämhet när brodern hackade på maten. – Tårtan då? Ska vi smaka? Galina log, för första gången ikväll. – Absolut. Och te, med timjan som du gillar. Hon tog fram “Napoleon”, skar generösa bitar. De satt tillsammans i köket, drack te, åt tårta och spänningen lättade sakta. – Vet du, sa Viktor när han tagit andra biten, han gav ju inte mamma nåt present i höstas. Sa att han själv var “bästa gåvan”. – Du börjar se klart nu, nickade Galina. Viktors mobil plingade: *”Du kunde skickat med några smörgåsar, gick hungrig härifrån. Swisha 5 000 för moralisk skada”*. Viktor läste högt. Paus. Galina höjde på ögonbrynen. – Och vad skriver du tillbaka? Viktor tittade på frun, den mysiga köket, den goda tårtan. Sen på telefonen. Han skrev långsamt: “Ät på restaurang, gourmand. Pengar finns ej.” och tryckte på blockera. – Vad skrev du? frågade Galina. – Att vi ska sova nu. Galina låtsades tro på det, fast hon såg skärmen. Hon kom och kramade honom över axlarna. – Du är duktig, Vicke. Lite seg på starten. Den kvällen upptäckte de något viktigt om sig själva: ibland måste man släppa folk ur familjen för att rädda sig själv. Även om det är nära släkt. Och köttet — det var faktiskt fantastiskt, vad än “finsmakaren” med tomma fickor påstår.

Igår

Men var ställer du den där salladsskålen? Du vet ju att den blockar vägen till skinkan! Och kan du flytta glasen lite, Anders kommer snart, han vill alltid ha fri yta för att kunna gestikulera med händerna när han pratar.

Viktor flyttade nervöst runt kristallglasen på bordet, höll nästan på att tappa gafflarna i golvet. Karin suckade tungt, torkade av händerna mot sitt blåa förkläde. Hon hade stått vid spisen sedan tidig morgon, benen bultade och ryggslutet värkte som vanligt. Men det fanns inte tid för gnäll. Idag skulle den stora “stjärngästen” komma makens lillebror Anders.

Men Viktor, nu får du lugna dig lite, sa hon och höll rösten så jämn hon kunde. Bordet ser perfekt ut. Du kan berätta: köpte du rågbröd? Sist gnällde han ju på att vi bara hade formfranska, och nu följer han tydligen någon hälsokur.

Ja, ja, jag köpte Skogaholms med kummin, precis som han vill ha, sa Viktor och sprang till brödlådan. Karin, och köttet då? Är det klart? Du vet ju att han är kräsen och hänger på alla trendiga krogar, det går inte att impa med vanliga köttbullar.

Karin knep ihop munnen. Ja, hon visste. Anders, fyrtio och evig singel, kallade sig “fri konstnär”, men i praktiken hankade han sig fram på småjobb och pengar från sin pensionerade mamma. Han ansåg sig vara gourmet av rang. Varje gång han kom på besök kändes det för Karin som ett prov hon redan visste att hon skulle misslyckas med.

Jag har ugnsstekt fläskkarré i honung- och senapssås, sa hon. Köttet kommer direkt från torget, sju hundra kronor kilot. Om han inte gillar det heller så ger jag faktiskt upp.

Men varför måste du bli så? muttrade Viktor. Han har ju inte varit här på ett halvår, han längtar efter att umgås. Kan du försöka lite, snälla? Han har det tufft nu, letar lite efter sig själv.

“Hittar mest sätt att låna pengar,” tänkte Karin, men sa inget. Viktor dyrkade sin lillebror, såg honom som ett missförstått snille och sårades av minsta kritik.

Exakt klockan sju ringde det på dörren. Karin tog av sig förklädet, rättade till håret framför spegeln i hallen och log det där påklistrade värdinneloget. Viktor slängde upp dörren och sken som en nyputsad kaffekanna.

Anders! Brorsan! Äntligen!

Och visst, där stod Anders. Lika teatralisk som alltid: trendig rock uppknäppt, halsduken slängd över axeln och välansad skäggstubb. Han sträckte ut armarna för en kram, men själv kramade han aldrig riktigt tillbaka, nöjde sig med att klappa Viktor på ryggen.

Karin slängde ett öga på hans händer. Tomma. Ingen kasse, ingen tårta, inte ens en bukett tulpaner. Efter att inte ha hälsat på på ett halvår och med ett dukat bord, hade han inte med sig ett enda dugg. Inte ens till barnen som, tack och lov, var hos mormor, hade han tagit med någon chokladbit.

Hej, Karin, nickade han och steg in utan att ta av sig skorna, medan han först granskade hallen. Har ni renoverat tapeterna? Lite… sjukhusfärg, va? Men huvudsaken är att ni gillar det.

Hej Anders, sa hon stramt. Tvätta händerna nu. Här är nya tofflor.

Nä, jag tog inte med några egna, och man får fotsvamp av andras, avfärdade han. Jag kör i strumplästen. Hoppas golvet är rent?

Karin kände irritationen börja bubbla. Hon hade tvättat golvet två gånger innan han kom.

Det är rent, Anders. Kom in till bordet.

De satte sig i vardagsrummet. Bordet såg verkligen festligt ut: vit duk, dyra servetter, tre sorters sallad, chark och ost, skagenröra, egna inlagda kantareller som Karin lagt in i höstas. I mitten ångade den heta fläskkarrén.

Anders lutade sig bakåt, med minen av att inspektera ett restaurangkök. Viktor knegade med att öppna cognacflaskan, inköpt just för lillebror dyr, lagrad, och han berättade det gärna.

Ska vi skåla då! ropade Viktor när han hällde upp.

Anders tog glaset, snurrade det i handen, sniffade.

Armenisk? surade han. Jo, men jag föredrar faktiskt fransk, den är mer subtil. Den här smakar sprit. Men jaja, man får ta vad som bjuds…

Han svepte sitt glas direkt och sträckte sedan efter det dyraste köttet på uppläggningsfatet, bulldozrade till sig det som vore det hans rätt.

Ta för dig, Anders, sa Karin och sköt fram salladsskålen. Det här är en ny skaldjurssallad med avokado.

Han plockade upp en räka, synade den som om det vore en juvel.

Var de frysta, eller? sa han, som om han redan visste svaret.

Klart de var, vi bor ju inte direkt i Göteborg, sa Karin. Jag köpte de fina från ICA.

Segt, dömde Anders och släppte räkan. Karin, du har ju överkokt dem. De ska i kokande vatten exakt två minuter, annars blir de gummiga. Och avokadon är nog lite för hård den knastrar.

Viktor hade precis börjat ta för sig när han stelnade med skeden i luften.

Men… det smakar ju gott! Jag provsmakade, och tyckte det var toppen.

Viktor, smak är något man får lära sig, svarade lillebror mästrande. Äter du bara Icas potatissallad hela livet så fattar du aldrig riktig mat. Jag var på invigning i förra veckan sushin där, heeelt annan textur! Och den här… är majonnäsen åtminstone hemgjord?

Karin kände ilskan börja hetta. Majonnäsen var vanlig, “Eldorado”. Hon hade inte hunnit vispa själv mitt i allt kaos.

Köpt färdig, sa hon kort.

Jaså… suckade Anders som om han fått en dödsdom. E-ämnen och konserveringsmedel, gift rent ut sagt. Ja, vi får väl se till köttet då. Hoppas du inte har sabbat det.

Karin la upp en rejäl portion karré till honom, hällde över såsen och la på rostad potatis med rosmarin. Doften var fantastisk, men Anders var inte en normal människa han var “entusiast”.

Han skar en bit och tuggade länge, stirrade i taket. Både Karin och Viktor väntade spänt på domen. Viktor såg förväntansfull ut, Karin mest mordisk.

Torrt, sa Anders till sist. Och såsen… för mycket honung. Allt smakar bara sött. Kött ska smaka kött, Karin, du har ju gjort dessert av det. Och marinaden här har du slarvat. Kötttrådarna är inte möra. Du borde haft det i kiwi eller mineralvatten ett dygn.

Jag lät det ligga över natten, med kryddor och senap, sa Karin lågt. Alla brukar älska det.

Alla… är ju relativt. Ditt ICA-gäng kanske gillar det de har väl bara sett morötter men jag pratar objektivt. Det går att äta om man svälter, men njutning blir det inte.

Han puttade undan köttet det dyraste på fatet och tog för sig av svampen.

Säg, är svampen egen, eller billiga från Netto?

Egen, grymtade Karin. Vi plockade, vi la in.

Anders smaskade, men rynkade snart på näsan.

Bara ättika. Totalt överdrivet. Magkatarr får man. Och saltet har du blivit kär eller? Sa de inte att man saltar så när man är förälskad? Haha! Viktor, du borde hålla koll på blodtrycket!

Viktor försökte skämta bort det, nervös och spänd.

Men… de passar ju till snapsen! Fyll på, va?

De tog ett glas till. Anders blev röd om kinderna, knäppte upp halsduken men lät rocken vara på som om han ville visa att han skulle gå snart ändå.

Fanns det ingen riktig löjrom då? muttrade han när han petade i en macka. Den här är ju bara småkorn, och det är väl extrapris?

Det är regnbågsrom, kostade sex tusen per kilo, sa Karin som inte kunde hålla ilskan tillbaka. Rösten brast. Vi köpte den bara för dig. Själva snålar vi.

Att snåla på maten det är det fulaste man kan göra, förklarade Anders klokt och tog en ny macka. Man är vad man äter. Jag köper aldrig ICA-korv, hellre svälter jag än äter skräp. Men ni… ni fyller kylen med reklamvaror och undrar sen varför ni är trötta och bleka.

Karin såg på Viktor. Han stirrade ned i tallriken, tuggade pliktskyldigt och låtsades som om inget hänt. Hans tystnad sved värre än Anders ord. Det var alltid så, undvek konflikt, värnade om favoritsyskonet.

Viktor, tycker du köttet är torrt också? frågade hon lugnt.

Viktor satte i halsen.

Nänänä… det är jättegott. Verkligen gott. Men Anders… ja, han är ju insatt, har finess…

Finess, ja… sa Karin och la ner gaffeln med ett ljud som lät som ett pistolskott på tallriken. Så jag har grov smak och klumpiga händer. Och lagar gift till mat.

Karin! Nu dramatiserar du, knep ihop Anders. Jag ger konstruktiv kritik. Så att du utvecklas. Du borde tacka mig. Du är van att Viktor bara äter allt och säger “mmm”. Kämpa på, kvinna måste ju förbättras!

Tack? sa Karin, inte arg, bara trött. Ska jag tacka dig?

Hon ställde sig upp. Stolens ben skrapade högt mot golvet.

Karin, nu får du inte gå! Viktor blev nervös. Vi har ju knappt börjat…

Vänta bara, sa hon med ovanligt mjuk röst. Jag ska hämta efterrätt. Du gillar ju sött, Anders.

Hon gick ut i köket. Där stod hennes stora “Napoleon”-tårta. Hon hade bakat den natten innan, tolv tunna bottnar, egen vaniljkräm, hemgjord allt. Hon såg på kakan, sedan på den tomma soptunnan.

Händerna skakade. Ilskan som samlats i åratal svämmade över. Hur många gånger hade han dykt upp, ätit, druckit, lånat pengar och aldrig betalat tillbaka? Hur många gånger hade han gjort narr av deras tapeter, hennes kläder, barnen? Och Viktor alltid tyst, alltid förstående: “Han är känslig, konstnärlig.” Jaha, och hon skulle vara järn?

Hon tog inte tårtan. Istället tog hon ett stort serveringsfat och kom in igen.

Här är efterrätt? log Anders hoppfullt. Bara inte någon köpt vaniljrulle, va?

Karin började lugnt rensa av bordet. Köttet först. Sedan skaldjurssalladen. Sen charken.

Men vad gör du? hann Anders säga, när smörgåsarna försvann under näsan på honom. Jag har ju inte ätit klart!

Varför skulle du? skrattade Karin, såg honom i ögonen. Allt här är ju oätligt. Torrt kött, majonnäsfarligt, gummiräkor, dålig rom jag vill inte att du ska bli förgiftad som gäst. Jag är ju snäll.

Viktor hoppade upp.

Karin! Lägg av! Vad är det här för cirkus?! Ta det lugnt!

Nej, Viktor, det här är inget cirkus. Det är cirkus när någon kommer tomhänt till ett dukat bord, vi har lagt undan en fjärdedel av din lön, och han börjar såga värdinnan.

Jag har inte sågat! utbrast Anders, röd om öronen. Har bara gett mitt ärliga omdöme! Det är ju yttrandefrihet här!

Visst, nickade Karin medan hon proppade upp faten på serveringsbrickan. Så jag bestämmer fritt över vem jag bjuder i mitt hus. Du säger att hellre svälter än äter skräp? Då ska du få svälta. Jag respekterar din livsstil.

Hon vände och bar ut all mat till köket. Vardagsrummet blev plötsligt helt tyst.

Har du blivit tokig? väste Viktor och sprang efter. Pinsamt! Sätt tillbaka maten! Be om ursäkt!

Karin ställde brickan på köksbänken, vände sig mot honom med stel blick.

Pinsamt? Och när du satt där och nickade varje gång han slaktade min matlagning, var du inte det minsta pinsam? Är du en man eller en dörrmatta, Viktor? Han tryckte i sig sexhundra spänn i rom och sa att den var skit. Har du någonsin köpt sånt bara för min skull? Nej. Det bästa är bara till gäster och gäster trampar på oss.

Han är ju min bror! Blodsband!

Och jag är din fru! I tio år har jag tvättat, lagat mat, städat. Igår stod jag och bakade halva natten. Till vad? För att lyssna på att jag är kass? Fortsätter du skylla på mig, så får du snart tårta i håret. Jag skojar inte, Viktor.

Viktor backade undan så här arg hade han aldrig sett henne. Hon brukade vara snäll, enkel, lagom. Nu var hon rasande.

Anders dök upp i köket, nu mest förvirrad och sårad.

Ja ni… sa han. Jag har då aldrig blivit så bemött som gäst. Kommer med öppet sinne, och får bannor för ett par smörgåsar.

“Öppet sinne”? hånlog Karin. Du har aldrig tagit med så mycket som en tesort hit. Du kommer bara och äter och kritiserar.

Jag har ju det tufft! Svårt nu!

Svårt har du haft i tjugo år. Men rock och dyr halsduk har du råd med. Du går på mingel och bjudningar, men att betala igen en femhundring till brorsan går inte.

Karin, sluta! skrek Viktor. Räkna inte hans pengar!

Det är våra pengar familjens pengar! som vi snålar in på ungarna och oss själva för att mata den här gourméfan.

Anders tog sig för hjärtat som en teaterapa.

Nu är det nog. Jag lämnar det här huset bums. Viktor, jag trodde aldrig att du skulle gifta dig med en sån typ. Jag kommer inte tillbaka förrän hon bett om ursäkt!

Han drog på sig skorna direkt på strumporna. Viktor rusade efter.

Anders, vänta! Strunta i Karin, hon har säkert PMS eller bara jobbstressat! Hon lugnar sig!

Nej, bror det här är oförlåtligt. Jag går! Hör av dig när hon har krupit till korset!

Dörren slog igen.

Viktor stod i hallen och gapade på dörren som om ett helt universum hade stängts. Sen vände han tillbaka till köket, där Karin ställde in köttet i matlådor.

Nöjd nu? mumlade han. Du förstörde min relation till min bror.

Jag befriade oss från en ständigt hungrig horkar, svarade hon utan att vända sig om. Sätt dig och ät. Köttet är fortfarande varmt. Eller tycker du också det är torrt?

Viktor satte sig under tystnad.

Hur kan du? Han var ju gäst…

Gäster ska bete sig som gäster inte som inspektörer från Livsmedelsverket. Lyssna nu. Jag kommer aldrig mer att duka upp för honom. Vill du träffa honom får du göra det på hans villkor, i hans hem eller på restaurang. Mina pengar, min tid inte till honom mer.

Du är kall, hörde han.

Jag har blivit rättvis. Ät nu, eller ska jag ställa undan?

Viktor såg på den fina karrén. Magen kurrade. Han tog försiktigt en bit, smakade.

Köttet smälte i munnen, såsen var både söt och pepprig, fantastiskt gott.

Och, frågade Karin när hon såg att han slöt ögonen.

Alla tiders, mumlade han. Riktigt gott, Karin.

Precis. Och din bror är en bitter gubbe som bygger sin självkänsla genom andra. Fatta det.

Viktor satt tyst och tänkte. För första gången slog det honom att hon kanske hade en poäng. Han mindes Anders händer utan något i dem, den dryga tonen, och hur obekväm han själv känt sig vid kritiken.

Och tårtan? ska vi smaka, undrade han.

Karin log för första gången på hela kvällen.

Klart vi ska. Och brygger te med timjan, som du gillar.

Hon tog fram “Napoleon”, vacker och mäktig. Skar upp stora bitar. De satt där alldeles själva, drack te, åt tårta, och spänningen släppte mer och mer.

Vet du, sa Viktor när han tog andra biten, han gav ju inte ens mamma något på födelsedagen. Sa att han själv var bästa presenten.

Ser du, sa Karin och skakade på huvudet. Du börjar vakna.

Viktors mobil plingade. SMS från Anders: *”Du kunde väl skickat med några mackor, jag gick faktiskt hem hungrig. Sätt in 5000 kr på mitt konto, jag har lidit moraliskt.”*

Viktor läste högt. Karin höjde på ögonbrynen.

Och vad svarar du?

Han såg på sin fru, på det mysiga köket och den goda tårtan. Tittade på mobilen. Skrev långsamt: *”Ät på restaurang, du kan ju mat. Har inga pengar.”* Och så tryckte han på “Blockera”.

Vad skrev du? undrade Karin.

Att vi ska sova.

Karin låtsades tro på det, men hon såg ju vad som stod. Hon gick fram och kramade Viktor mjukt över axlarna.

Du är bra, Viktor. Det tar tid för dig, men du fattar till slut.

Den kvällen lärde de sig något viktigt om varandra. Ibland kan man bara rädda sitt egna liv om man släpper in färre folk där även de som är släkt. Och köttet, ja, det var verkligen så gott som hon alltid sagt. Oavsett vad alla missnöjda “kännare” tycker.