Gårdagen
Men, varför ställer du salladsskålen där? Den täcker ju snittarna! Och flytta glasen lite, Oskar kommer snart, han vill alltid ha plats att gestikulera när han pratar.
Viktor for runt som ett skållat troll mellan kristallglasen, höll på att välta gafflar i farten. Birgitta suckade tungt, torkade händerna mot sitt förkläde. Hon hade stått vid spisen sedan gryningen, benen värkte som bly, ryggen brände som alltid under skulderbladen. Men klaga fanns det inte tid för. Idag skulle “stjärngästen” dyka upp makens lillebror Oskar.
Lugna dig, Viktor, sa hon och försökte dölja tröttheten i rösten. Bordet ser kanon ut. Säg mig, köpte du rågbröd? Oskar gnällde ju förra gången om att vi bara hade franskbröd, och han ska ju “hålla formen”.
Jajamensan, Limpa från Brunkebergs Bageri, med kummin, precis som han vill ha, Viktor flög bort till brödlådan. Birgitta, köttet då? Är det klart? Du vet ju att han har koll på mat, hänger på krogen vanliga biffar imponerar inte på honom.
Birgitta knep ihop munnen. Självklart visste hon. Oskar, fyrtio år, ogift och självutnämnd “fri konstsjälslig”, men mest levande på tillfälliga ströjobb och pengar från sin gamla mamma, ansåg sig vara en gourmet. Varje besök från honom var som ett prov Birgitta visste att hon skulle misslyckas med.
Jag har ugnsbakat fläskkarré i honungssenapssås, sa hon kort. Nytt svenskt kött, knappt ett kilo, gick på över trehundra kronor. Om han rynkar på näsan, så tvättar jag händerna.
Måste du börja så här? grymtade Viktor. Oskar har inte varit här på ett halvår, han är säkert sugen på lite familj. Kan du inte försöka vara snäll? Han har det tufft nu, letar efter sig själv.
“Söker efter pengar, inte sig själv”, tänkte Birgitta, men sa inget. Viktor dyrkade sin lillebror, ansåg honom vara ett missförstått geni, och tog illa vid sig av minsta antydan till kritik mot Oskar.
Klockan sju prick ringde dörrklockan. Birgitta slängde av sig förklädet, fixade till håret i hallens spegel och satte på sitt allra vänligaste leende. Viktor var redan där, glänste som en nydiskad kopparkastrull.
Oskar! Brorsan! Äntligen!
På tröskeln stod Oskar. Han såg faktiskt stilig ut: senaste modekappan, en trasslig halsduk lite nonchalant slängd över axeln, lätt skäggstubb för att se tuff ut. Han sträckte ut armarna så Viktor fick krama honom, men Oskar nöjde sig med att klappa sin bror på axeln.
Birgitta sneglade på hans händer. Tomma. Inget paket, ingen tårta, inte ens en ensam blomma. Han kom på besök till ett hem han inte varit i på ett halvår, till ett överdådigt dukat bord och hade inte med sig ens något till barnen, som lyckligtvis sov hos sin mormor den kvällen.
Hej Birgitta, sa han och gick in, tog inte av sig skorna, men granskade hallen. Bytt tapeter? Ser ju ut som vårdcentralen. Huvudsaken ni gillar det väl.
Hej Oskar, sa hon neutralt. Tvätta händerna, här är nya tofflor.
Behöver inte, har med mina egna nej, det har jag visst inte. Får gå i strumplästen, det är ju bättre än att dra på sig svamp, va? Hoppas ni har städat ordentligt.
Birgitta kände hur hon började koka på insidan. Hon hade skurat golvet två gånger inför hans besök.
Rent är det, Oskar. Kom, sätt dig vid bordet.
De slog sig ned i vardagsrummet. Bordet såg festligt ut: kritvit linneduk, fina servetter, tre sorters sallad, chark och ost, svensk löjrom, hemgjorda inlagda kantareller som Birgitta lagt in själv i september. I mitten tronade en ångande varmrätt.
Oskar lutade sig tillbaka, beundrade överflödet. Viktor öppnade flaskan konjak han köpt just för Oskar dyr, lagrad fem år.
Skål för oss! ropade Viktor och hällde upp.
Oskar snurrade glaset, höll upp det mot ljuset, sniffade.
Armenisk? Han grimaserade. Egentligen föredrar jag fransk, deras bouquet är mer nyanserad. Denna luktar sprit. Men visst, går ju inte att klaga på presenter…
Han drack upp i ett svep, sträckte sig raskt efter de dyra bitarna på charkbrickan.
Ta för dig, Oskar, sa Birgitta, sköt fram salladsskålen. Räksallad med avocado, nytt recept.
Oskar fiskade upp en räka, synade den som en juvelerare.
Frysta räkor? Han konstaterade det.
Självklart, vi bor ju inte vid havet, sa Birgitta. Med svenska jätteräkor från ICA.
Gummi, sa Oskar och släppte tillbaka räkan i skålen. Du kokade dem för länge. Räkor ska bara ligga i kokande vatten i exakt två minuter. Och avocado, den är ju stenhård. Borde vara mjuk.
Viktor som just tagit sin portion, stelnade med skeden i luften.
Men det smakar ju gott, Oskar, jag har ju smakat. Toppen tycker jag!
Viktor, smak är en färdighet, sa Oskar. Äter man substitut blir man aldrig finsmakare. Jag var på premiär av en restaurang förra veckan, deras kammusselceviche vilken textur! Här är majonnäsen hemmagjord i alla fall?
Birgitta rodnade. Majonnäsen var köpt, “Slotts”. Hon hade inte hunnit vispa en egen.
Nej, butiks-majonnäs, sa hon kort.
Jaha, suckade Oskar, som om han just fått en dödsdom. Ättika, konserveringsmedel, stärkelse. Gift i ren form. Nåväl, ge mig fläsket. Hoppas du inte förstört det.
Birgitta lade upp en stor, saftig köttskiva och hällde över såsen, la till ugnspotatis med rosmarin. Doften borde fått vem som helst att bli hungrig. Men Oskar var “smakdomare”.
Han skar av en bit, tuggade länge, stirrade i taket. Birgitta och Viktor väntade i spänd tystnad Viktor med förhoppning, Birgitta med tilltagande irritation.
Torrt, sa Oskar till slut. Och såsen honungen tar över helt. För sött. Kött ska smaka kött, du har gjort dessert av det. Och marineringen du har inte låtit det ligga länge. Köttfibrerna har inte släppt. Skulle haft det i kiwi eller mineralvatten ett dygn.
Jag marinerade över natten, i kryddor och senap, sa Birgitta lågt. Folk brukar gilla det.
Folk? Ja, dina arbetskompisar kanske, de är väl van vid morotsstavar. Jag är objektiv. Det går att äta om man är utsvulten, men njutning får man inte.
Han flyttade undan tallriken med knappt rörd köttbit (värd etthundra kronor), och tog för sig av svampen.
Hemgjord svamp, hoppas jag, ingen slibbig burk från Kina?
Hemgjord, fräste Birgitta. Plockat och lagt in själv.
Oskar stoppade i sig en svamp, ryckte på näsan.
För mycket ättika. Du bränner magen. Och saltet! Birgitta, är du förälskad eller? Så här saltar man ju bara när något är på gång, haha. Viktor, passa trycket, ni får problem med sån diet.
Viktor småskrattade nervöst, försökte släta över.
Men det är ju goda svampar, Oskar, till nubben funkar de perfekt! Skål!
De drack. Oskar blev röd om kinderna, knöt loss halsduken men tog inte av kappan tydligt med ett budskap om att han inte tänkte stanna länge, bara gör oss äran.
Hade ni ingen riktig rom? sa han, petade i sin snitt. Den här är ju alldeles för grovkornig. Passade ni på under extrapris?
Oskar, det är löjrom från Kalix, den kostar sexhundra kronor kilot, sa Birgitta till slut, rösten brast. Vi köpte den för dig, en liten burk. Vi har aldrig råd annars, sparar in på oss själva.
Att snåla på mat är värdelöst, sa Oskar filosofiskt och tog en ny snitt. Vi är vad vi äter. Jag skulle hellre gå hungrig än köpa billigt pålägg. Ni fyller kylen med lågprisgrejer, och undrar sen varför ni är trötta och gråbleka.
Birgitta sneglade på maken. Viktor satt tyst, åt av köttet och låtsades att ingenting hade hänt. Hans tystnad sved mer än Oskars ord. Återigen valde han att gömma huvudet i sanden, hellre än att bråka med sin “älskade lillebror”.
Viktor, tycker du köttet är torrt? frågade Birgitta.
Viktor satte i halsen.
Nä Birgitta, det är gott. Jättegott. Men Oskar, han har ju vana, hans smak är liksom mer sofistikerad
Jaha, min smak är väl grov och klumpig då. Och mina händer klena, och min mat giftig?
Birgitta, nu blir du hysterisk, sa Oskar. Jag ger dig konstruktiv kritik. Så att du kan utvecklas. Du borde tacka. Har blivit lat, för att Viktor alltid säger att allt är gott.
Tacka? upprepade Birgitta. Du vill att jag tackar dig?
Hon reste sig från bordet. Stolen gnisslade ilsket.
Birgitta, vart ska du? frågade Viktor. Vi har ju knappt hunnit äta.
Jag ska hämta dessert, sa hon märkligt lugnt. Oskar gillar tårta.
Hon gick ut i köket. Där stod hennes Napoleon-tårta, bakad sent kvällen innan, tolv tunna bottnar, egengjord vaniljkräm, svensk äggula Hon tittade på tårtan, på den tomma soppåsen.
Händerna skakade. År av uppdämd ilska bröt igenom. Hur många gånger hade denne man suttit vid deras bord, ätit, lånat pengar och aldrig betalat tillbaka? Hur många gånger hade han hånat deras hem, hennes kläder, deras barn? Och Viktor alltid tyst. Alltid ursäktade. “Oskar är känslig, konstnärlig”. Och Birgitta stålkvinnan.
Hon rörde inte tårtan. Istället tog hon ett stort serveringsfat och gick tillbaka till rummet.
Desserten? Oskar spetsade öronen. Hoppas inte det är någon köpe-strut?
Birgitta gick fram och började lugnt rada upp tallrikarna på brickan. Först köttet, sedan “gummi”-salladen. Sedan snittarna.
Vad gör du? sa Oskar, förbryllad när mackorna togs ifrån honom. Jag äter ju!
Men varför ska du käka det här? log Birgitta kallt. Du har ju sagt att allt är oätligt. Köttet torrt, salladen gift, räkorna gummi, romen dålig. Jag kan inte låta en så högt aktad gäst ta skada av min hemska mat. Jag är ju inte din fiende.
Viktor slängde sig upp.
Birgitta! Lägg av! Vad håller du på med? Sätt tillbaka allt! Be om ursäkt!
Birgitta ställde brickan i köket och vände sig mot sin man. Inga tårar, bara kall beslutsamhet.
Jag skämmer ut dig? När du satt och såg på medan han förödmjukade mig, skämdes du inte då? Är du man eller är du en trasa, Viktor? Han slevade i sig romen på två minuter och sa att den var dålig. Har du köpt rom till mig någon gång, bara för att? Nej. Vi sparar allt bäst till gäster. Och gästen torkar av fötterna på oss.
Han är min bror! Samma blod!
Och jag är din hustru! Jag har lagat din mat och tvättat dina kläder i tio år. Igår stod jag halva natten vid spisen. För vad? För att bli kallad klumpig? Om du inte slutar skylla på mig nu, då hamnar tårtan på ditt huvud. Jag skojar inte, Viktor.
Viktor krympte ihop. Han hade aldrig sett sin fru så här. Birgitta, snäll och kompromissvillig, stod plötsligt där som en furie.
Oskar kikade in i köket nu förskräckt, sårad snarare än kaxig.
Ja, det var då nys, sa han. Sånt gästvänskap har jag aldrig varit med om. Jag öppnar mitt hjärta och blir utskälld för en brödbit!
Du öppnar ditt hjärta? log Birgitta snett. Har du någonsin tagit med dig nåt hit? En gång? En ask te? Du kommer bara för att äta och gnälla.
Jag har bara svårt med pengar nu!
Dina svårigheter har varat i tjugo år. Kappan är ny, halsduken dyr. Din bror får låna ut femtusen till dig och det glöms bort.
Birgitta, lägg av! skrek Viktor. Räkna inte hans pengar!
Det är våra pengar! Familjens pengar vi offrar på denne finsmakare!
Oskar höll sig demonstrativt för hjärtat.
Det räcker. En minut till stannar jag inte. Viktor, jag trodde du skulle gifta dig med någon med klass. Jag kommer aldrig mer hit.
Han försvann mot ytterdörren. Viktor rusade efter.
Oskar, vänta! Lyssna inte på henne, det är PMS, eller hon är bara trött. Hon lugnar sig snart.
Nej bror, Oskar lät tragisk. Denna kränkning går inte att förlåta. Jag går. Ringer dig när hon bett om ursäkt.
Dörren slog igen.
Viktor stod i hallen och stirrade på den stängda dörren som om himlens port nyss igen. Sen vände han och gick in i köket, där Birgitta var upptagen med att lägga köttet i burkar.
Nöjd nu? mumlade han matt. Du har fått mig osams med min ende bror.
Jag befriade oss från en snyltare, sa hon utan att vända sig. Sätt dig och ät. Det är fortfarande varmt. Eller är det för torrt för dig också?
Viktor satte sig, höll huvudet i händerna.
Hur kunde du? Han var ju gäst
En gäst ska bete sig som gäst. Inte som Livsmedelsverket. Lyssna nu, Viktor. Jag lagar aldrig mat till honom igen. Du får träffa honom på fiket i så fall. Men på din egen nota. Min tid och pengar slipper han.
Du har blivit kall, sa han.
Jag har blivit rättvis. Ät nu. Eller vill du att jag städar undan?
Viktor tittade på det doftande köttet. Magen kurrade. Han grep gaffeln, skar en bit, smakade.
Köttet var fantastiskt, smälte i munnen, såsen hade perfekt balans, senapen stuns. Himmelskt.
Hur smakar det? frågade Birgitta när hon märkte hans belåtna leende.
Jättegott, erkände han tyst. Riktigt gott, Birgitta.
Bra. Din bror är bara en avundsjuk förlorare som bygger sitt självförtroende på att trycka ner andra. Du måste se det.
Viktor tuggade och tänkte. För första gången slog det honom att hon kanske hade rätt. Han mindes Oskars tomma händer, hans nedlåtande ton, sin egen försvarslöshet.
Och tårtan då? Ska vi äta den?
Birgitta log, för första gången den kvällen riktigt.
Självklart. Och te med timjan, sådär som du gillar.
Hon tog fram Napoleon-tårtan, majestätisk och vacker, delade i generösa bitar. De satt där i köket, drack te, åt tårta och spänningen lättade.
Du vet, sa Viktor mellan tuggorna, han gav inte ens mamma något på födelsedagen i höstas. Sa att hans närvaro var presenten.
Ser du, sa Birgitta. Nu börjar du ana.
Viktors telefon plingade. Meddelande från Oskar: Kunde fått med mig några smörgåsar, jag gick faktiskt hungrig. Swisha 5000 för moraliska trauman.
Viktor läste högt. Tystnad. Birgitta höjde ett ögonbryn.
Och vad svarar du?
Viktor såg på sin fru, på den varma kökslampan, på den goda tårtan. På telefonen. Och skrev långsamt: Gå till restaurang, du är ju finsmakare. Har inga pengar. Sedan tryckte han på Spärra.
Vad skrev du? frågade Birgitta.
Sa att vi ska lägga oss.
Birgitta lät som om hon trodde honom, men såg på skärmen. Hon gick fram och kramade honom över axlarna.
Du är klok, Viktor. Även om det tar tid att fatta ibland.
Den kvällen förstod vi något om varandra. För att bevara familjen måste man ibland slänga ut folk ur den. Även om det är släkten. Och köttet det var faktiskt perfekt, vad än smaken på en “kritiker” utan plånbok säger.
Det viktigaste jag lärde mig? Man ska aldrig tolerera att någon kommer hem och trampar på allt du gör, oavsett om det är en bror. Min fru och min familj går före allt. Och ibland måste man våga säga ifrån, även här i Sverige.
