Torsdag, regn över Stockholm.
Idag vill jag dela med mig av min berättelse. Jag blev mamma väldigt ung på grund av ett misstag och för att jag saknade stöd omkring mig. Idag är min dotter tre år gammal. Trots att det inte är enkelt att få livet att gå ihop, har jag lärt mig att hantera motgångar. Det finns dagar då allt känns tungt, särskilt när jag vet att jag ensam bär ansvaret för hennes välmående. Hennes pappa tog aldrig sitt ansvar.
Jag skriver detta med huvudet fullt av tankar och oro. Allt har känts extra svårt den senaste tiden och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Psykiskt känner jag mig utmattad. Ibland tappar jag motivationen, men min dotter är anledningen till att jag reser mig igen. Jag vill ge henne kärleken jag själv aldrig fick från mina föräldrar.
Min egen pappa lämnade oss redan när jag föddes. Mamma visade mig aldrig någon kärlek, i alla fall inte på ett sätt jag kunde minnas. Hon prioriterade alltid sina nya relationer och deras barn framför mig. Om jag behövde kläder eller skor fick jag själv hitta en lösning det fanns aldrig någon tanke på att fråga henne om hjälp. Hon skyllde alltid på att hon inte hade råd, men när det gällde att köpa födelsedagspresenter till hennes partners barn fanns det alltid pengar. När min födelsedag kom var det inte ovanligt att hon glömde bort den helt.
Jag såg på när hon gav dem det bästa, medan jag teg sa jag något blev jag kallad otacksam. Minns så tydligt hur mina skolskor gick sönder för att jag hade dem för andra året i rad. Jag försökte laga dem så gott det gick för att ingen skulle märka. Mamma såg det, men ignorerade mig. Tre dagar senare kom hon hem med nya skor till partnerns dotter; hennes gamla var tydligen inte fina nog.
Jag minns så många nätter när jag låg vaken och grät tyst. Jag kunde inte förstå varför min egen mamma inte ville ha mig i sitt liv, men gladeligen tog hand om hennes partners barn. Till slut insåg jag att hon såg mig som en börda och då bestämde jag mig för att flytta därifrån. Hon brydde sig inte, hörde aldrig av sig efteråt. Sedan dess har jag försökt klara mig själv. Det har varit tufft med motgångar och brist på saker, men jag har aldrig gett upp.
Fyra, kanske fem år senare fick jag höra av en vän att mammas partner hade lämnat henne för en yngre kvinna, och att alla hans barn flyttat hem till sin biologiska mamma. Mamma blev kvar ensam. Jag kände sorg för hennes skull, men visste ändå inte vad jag skulle göra.
Ibland funderar jag på att kontakta henne, fråga hur hon mår. Men jag är rädd för att mötas av samma kyla som förr. Kanske är det bättre att vi fortsätter så här att vi lever våra liv utan kontakt. Vad hade ni gjort om ni var i min sits?
