Nu är jag 33 år gammal, men med rodnad på kinderna minns jag fortfarande med skam vad jag gjorde när jag var 18, nästan 19.
Jag pluggade på universitetet i Uppsala, och livet var bekvämt.
Vi var inte rika, inte alls, men vi hade alltid det vi behövde.
Mamma arbetade som matematiklärare på gymnasiet, och pappa var tandläkare.
Hemma var det alltid ordning, mat på bordet och trygghet.
Vi hade en kvinna, Margareta, som hjälpte oss med städningen, så mitt enda ansvar var att hålla mitt rum i ordning och sköta mina studier.
Ända sedan jag var liten hade jag vant mig vid tanken att min enda uppgift var att ha bra betyg och inte ställa till med problem.
På universitetet hade jag haft pojkvän i över ett år.
Han hette Emil.
Han var tystlåten, kom från samma bakgrund som jag, pluggade flitigt, var artig, och mina föräldrar tyckte om honom.
Vi gick på bio, åt glass på stan, promenerade i stadsparken.
Allting var stillsamt, förutsägbart, utan dramatik.
Då visste jag inte att stabilitet är en lyx.
På en fest hos en kurskamrat mötte jag honom, den andre.
Han rullade in på motorcykel, klädd i skinnjacka, skrattade högt, pratade mycket, pluggade inte alls utan jobbade som bilmekaniker på en verkstad.
Redan från första kvällen började han höra av sig, skrev till mig, väntade utanför universitetet, sa att jag var för vacker för att träffa tråkiga killar.
Jag började smyga ut med honom.
Ljög för Emil, mina föräldrar, mina vänner.
Med mekanikern, Johan, var allt adrenalinkickarsnabba turer på motorcykeln, öl på kvarterskrogen, hög musik, vilda kvällar.
Jag kände mig levande, rebellisk, någon helt annan.
Bara några månader senare föreslog han att vi skulle flytta ihop.
Jag klarade aldrig av att göra slut med Emiljag visste helt enkelt inte hur jag skulle hantera detmen ändå gick jag med på att lämna allt.
En kväll packade jag ihop mina kläder i smyg, utan att föräldrarna märkte något, lämnade en lapp på köksbordet och smög ut i natten.
Jag åkte till Johans hem, där han bodde med sina föräldrar.
Där började verkligheten.
Huset var litet, stökigt, kvavt.
Istället för att gå upp på morgonen och gå till universitetet steg jag nu upp för att laga frukost, sopa, skura golv, göra rent badrummet, tvätta för hand.
Jag kunde inte laga mat, förutom ris och stekt korv.
Hans mamma tittade snett på mig när maten var för enkel, hans pappa hade alltid något att klaga på.
Jag grät i badrummet för att jag kände mig värdelös.
Jag slutade på universitetethade inte råd med SL-korten, knappt tid eller ro till att plugga överhuvudtaget.
Johan förändrades mer och mer.
Han drack öl varje kväll efter jobbet för att det var varmt på verkstan, och på helgerna försvann han med sina gamla polare.
Han kom hem full, skrek på mig, klagade på att det aldrig såg ut, gnällde att du har ingen aning om hur man är en riktig kvinna.
Sa att jag var bortskämd, oföretagsamatt mina föräldrar hade skyddat ihjäl mig.
Jag kände mig fast, hade varken pengar, utbildning eller någonstans att ta vägen.
Dagarna segade sig fram och tankarna snurrade kring mitt gamla liv.
Mitt städade rum, sängen med det mjuka påslakanet, universitetets föreläsningar, mamma som alltid undrade om jag ätit, pappa som skjutsade mig när det regnade.
Jag tänkte på Emilhur trygg han var, hur han alltid brydde sig.
Jag kunde inte förstå hur jag kunnat kasta bort allt.
En dag tog jag ett beslut.
Jag sa inget till någon.
De skickade mig till ICA Nära, lågprisbutik en halvtimmes promenad bort.
De visste att jag alltid dröjde.
Jag gick ut med en tom tygpåse, skyndade några kvarter, men istället för att gå till affären hoppade jag på bussen hem till mamma och pappa.
Hela resan var jag nervös, hjärtat slog hårt av oro för vad de skulle säga.
När jag väl stod där utanför dörren och mamma öppnade blev hon först helt stum.
Sekunderna gick, sen började hon gråta.
Jag grät också.
Nästan tio månader hade gått utan ett ord från mig.
Pappa kom ut ur rummet, kramade mig bara tyst.
Den natten sov jag i min egen sängren, trygg, utan skrik, utan rädsla.
Emil förlorade jag för alltid.
Han hade redan gått vidare.
Men jag fick tillbaka mina föräldrar.
Jag började plugga igen, kom tillbaka till universitetet och till mitt liv.
Och jag insåg något smärtsamt: jag hade aldrig varit olycklig förut.
Mitt liv var inte tråkigtdet var tryggt.
Det var inte världen som saknade någotdet var jag som aldrig lärde mig att uppskatta det goda, förrän efter att ha sett det sämsta.
