I vår skola går det en flicka en föräldralös. Hon bor med sin mormor, som är mycket gammal och väldigt religiös. Varje söndag promenerar de båda förbi vårt hus på väg till kyrkan, lika smala, sköra och med vita sjalar på huvudet. Det ryktas att mormorn förbjuder henne att titta på tv, äta godis och skratta högt, så att inga onda andar flyger in, och att hon måste tvätta sig med iskallt vatten.
Vi brukade retas med flickan. Men hon tittade på oss med sina grå, vuxna ögon och sa: “Gud, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Ingen ville vara vän med henne, alla tyckte att hon var konstig. Hon hette Linnea. Linnea Andersson.
När jag var liten var maten i skolmatsalen inte särskilt god. Men på fredagar fick vi vaniljbullar till teet eller varm korv med bröd och kakao samt en liten chokladbit. När vi retades med Linnea någon fredag råkade någon knuffa henne, hon ramlade in i mig, jag slog huvudet i bordet där brickan stod med våra glas kakao, och hela den bruna floden rann över två av de äldre eleverna.
Jaha, sa de stora eleverna.
Spring!, sa jag, tog Linnea i handen och vi sprang till vårt klassrum.
Jag inbillade mig att ett gäng vilda cowboyer och en flock bisonoxar jagade oss med vrål. De sista två lektionerna var matte. Utanför glasdörren stod två långa figurer och väntade. Ibland gläntade dörren lite och deras huvuden stack in turvis, sedan viskade de sinsemellan. Jag fattade att vi snart skulle få vår dom.
Vi måste smyga ut i smyg, jag vet en väg upp på vinden där kan vi sitta tills det blivit mörkt, och sen smyger vi hem.
Nej, svarade Linnea, vi går som flickor ska. I tid och diskret.
Men Linnea, de kommer att
Vad? Vad ska de göra? Hälla fil över oss? Skrika på oss? Slå två femteklassare? Vad då?
Ja
Om de slår oss så gör de det bara en gång. Om vi inte går ut så är vi rädda varje dag.
Vi gick ut med resten av klassen. Som det är brukligt för flickor. Diskret. De två äldre eleverna lutade sig mot väggen.
Hörrni, vem tappar sitt? I handen hade killen min plånbok med Mimmi Pigg och en tjuga (för att betala simhallen och bildlektionerna).
Här, sa han och lade plånboken i min hand, och spring inte iväg fler gånger.
Jag gick hem, viftade med ryggsäcken och tänkte att livet är ganska fint. Allt ordnade sig så bra. Och att jag fått en ny vän.
Ska jag ringa mamma, hon kan ringa din mormor och fråga om du får följa med hem till mig och titta på tecknat? Eller får du inte det?
Linnea himlade med ögonen.
Vi går hem och hämtar några av mormors våfflor med sylt, hon bakade i morse.
Vi var vänner många år. Tills livet förde oss till olika delar av världen.
Men jag minns alltid det där enda tillfället.
Att hoppa från trampolinen ner i det blå vattnet känns läskigt. Men det är läskigt bara en gång.
Det är skrämmande att göra något nytt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon kallar mig dum? Det händer en gång. Om jag inte vågar blir det något jag säger till mig själv varje dag.
Det är läskigt en gång. Eller varje dag.
Du kan övervinna rädslan en gång. Eller låta den leva ditt liv varje dag.
Det är ett val.
