Jag minns alltid hur jag och min man ansträngde oss för att uppfostra vår son till att framför allt respektera kvinnor sin farmor, mamma, hustru, dotter… Enligt mig är det den finaste egenskapen en man kan bära: respekt för kvinnor. Vi gav vår son en fin uppväxt, en god utbildning och allt han behövde för att själv kunna bygga en ljus framtid. Vi önskade att han skulle klara sig själv, utan vårt bistånd. Men ändå köpte vi honom en tvåa på Södermalm. Vår son arbetade och försörjde sig, men hade inte riktigt tillräckligt med pengar för att köpa en egen bostad.
Vi gav honom inte lägenheten som en direkt gåva, och berättade inte ens om köpet till en början. Varför? Jo, vår son bodde nämligen tillsammans med en flicka och det var därför. Han och flickan, Elin, hade bott ihop i ungefär ett år, men vi hade aldrig träffat hennes familj, vilket alltid känts underligt för mig.
Senare hörde jag av en gammal barndomsvän att Elins mamma visade sig vara en tidigare granne till henne. Och då fick jag veta saker som gav mig en klump i magen. Det visade sig att Elins mamma hade sparkat ut maken när han började tjäna mindre pengar än tidigare men det var bara början på det märkliga i historien. Därefter började kvinnan umgås med en gift farbror, rik dessutom, som fungerade som en ersättningspappa för Elin. Och beträffande pappan… Ja, Elins mormor låg inte långt efter sin dotter. Även hon hade en relation med en man som egentligen var gift. Dessutom tvingade hon dotter och dotterdotter att hjälpa till på sitt sommarställe i Skåne. Detta hade redan lett till flera gräl mellan vår son och hans blivande svärmor.
Men det som oroade mig allra mest med allt detta, var att både mamman och mormodern vände Elin emot hennes pappa. Jag såg tydligt att flickan egentligen tyckte mycket om sin far, men på grund av de där två kvinnorna var relationen hotad. Som grädde på moset bestämde sig Elin för att hoppa av sina universitetsstudier. Hon ansåg att det är mannens ansvar att försörja familjen. Visserligen instämmer jag i att en man ska kunna ta hand om sin familj, det har jag ju alltid förberett min son för, men herregud, tänk om svårigheter drabbar dem? Vad är då garantin? Hur ska Elin kunna stötta sin man i så fall?
För övrigt bestämde jag mig för att skriva över lägenheten på mig själv istället för vår son, just för att jag vet att jag har uppfostrat en riktig hjärtegod men godtrogen man, som vi säger. Allt som införskaffats före äktenskap räknas som enskild egendom om det skulle bli skilsmässa men Elin är skicklig nog att lämna min pojke med bara skjortan på kroppen, om olyckan skulle vara framme. Ja, det var en tid som nu känns främmande och avlägsen, men jag kan inte låta bli att fundera över hur livets väg hade sett ut om allt varit annorlunda.
