I nästan en timme satt jag och betraktade framtida föräldrar som nyss tagit studenten.
Nyligen var jag hos gynekologen. Kö, som vanligt, och läkaren var självklart sen. Bakom mig stod en gravid tjej, knappt arton år gammal, och hon hade inte kommit ensammed sig hade hon barnets blivande pappa, i exakt samma ålder. Föräldrarna brydde sig föga om könummer och väntelistor, de betedde sig som på sin egen privata studentfest. Pappan fnittrade så att det ekade i väntrummet för att det skulle bli en son:
Är det inte sjukt kul att det blir en kille? Heeeeeeeeeee…
Den frasen upprepade han minst tio gånger tills han plötsligt fick ett förbryllat uttryck:
Jaha, vi har ju inte ens bestämt namn! Ska vi döpa honom efter någon läkare här?
Nu började han vandra av och an i korridoren, läste högt på skyltarna och kommenterade både för- och efternamn. Avslutningsvis dumpade han sig bredvid tjejen och fnissade ännu högre. En dam i pensionsålder gick förbi, stannade och väste till honom:
Unga man, nu får du faktiskt lugna ner dig!
Killen vred sig som om någon ropat på honom från andra sidan gatan, kikade förvånat på tanten och utbrast:
Men farmor, är du också gravid? Hihiiiii…
Hans tjej fnissade vidare, med samma lite förvirrade min. Själv kämpade jag med att hålla god min och undvika att skälla ut hela ungdomsavdelningen på mottagningen. Nästa ämne på unge pappans lista: mat.
Jag dör av hunger! Ja-ja-ja-ja…
Orkar inte vänta en halvtimme till…
Ska vi sticka till Pressbyrån och köpa kanelbullar? Vi kan ju ta könumret igen sen?
Nä, jag vill inte ha bullar.
Se där, nu har du blivit kräsen! Håhåjaja…
Alla i hela väntrummet fick migrän av deras snack, men tack och lov gled ungdomarna till slut iväg, om det var för bullar eller köttbullsmackor spelade ingen rollhuvudsaken var att de försvann.
Med en klump i magen började jag tänka på vilket slags uppfostran deras barn kan vänta sig. De lär knappast sätta gränser om de själva fortfarande lever i tonåren. Man kan bara hoppas att mor- och farföräldrarna kliver in och stöttar, men å andra sidanhar de här barnen blivit såhär, så bådar det ju inte gott för nästa generation heller.
