I två månader bjöd jag ut en 56-årig kvinna på restaurang. Men så fort jag föreslog att hon skulle följa med hem, föll masken direkt.
För fem år sedan skilde jag mig i goda vänners lag och vande mig snabbt vid det typiskt svenska singellivet. Men på sistone har jag känt hur tomt det är att komma hem ensam till en tyst lägenhet.
Jag är 56, har hälsan i behåll och orken räcker än. Så jag registrerade mig på en dejtingsida i hopp om att träffa någon att dela vardagen med. Och redan efter några dagars meddelandeutbyte hade jag tur jag mötte faktiskt en spännande person.
Hennes profil var rättfram:
Anneli, 56 år, änka, söker en ordentlig man för seriöst förhållande.
Fotot visade en trivsam kvinna, avskalad och vänlig i blicken. Snart började vi skriva till varandra varje dag. Jag var tydlig redan från början: jag var inte ute efter evighetslånga chattar och vill ha en verklig kvinna att leva tillsammans med, någon att dela vardagen och planera små resor med. Hon höll med, och vi bestämde oss för att ses redan kommande helg, inne i centrala Stockholm.
Första dejten gick utmärkt. Vi promenerade länge, det var härligt vårväder. Hon pratade fascinerat om jobbet och barnbarnen, och jag lyssnade nyfiket. Jag uppskattade att hon var lugn och tänkte efter innan hon pratade. Sen gick vi till ett café; jag betalade givetvis, gammaldags som jag är jag tycker att bjuder man ut, så står man för notan.
Så började vår klassiska blommor och choklad-period. Chokladaskar och buketter köpte jag, men tiden spenderade vi båda. Varje fredag och lördag gjorde vi ambition av kvällen. Jag är inte snål, men räknar jag ihop utgifterna för två månaders uppvaktande blir det ändå hisnande summor i svenska kronor.
Vi gick på teater följt av middag på restaurang. Så såg veckorna ut: en utställning, en konsert, kanske en söndagsutflykt med matlåda till skogen.
Själv försökte jag vara så gentelmanlig jag kunde och trodde vi närmade oss hon log vänligt, tog mig under armen och sa med glimten i ögat:
Lars, det är så roligt att vara med dig, du är en riktig kavaljer.
Det värmde, förstås.
Varningstecken på biografen
Så här i efterhand var signalerna rätt tydliga.
För det första blev jag aldrig bjuden hem till henne. Inte ens på en kopp kaffe. Ständigt fanns det ursäkter: Det är så rörigt hemma, Barnbarnet sover över, Jag är för trött idag, ska vi inte ses på stan istället? Jag tänkte att det kanske handlade om blygsel om man bott själv ett tag är det kanske ovant att ha hem en man. Jag tryckte inte på, väntade bara tålmodigt.
För det andra blev samtalen om ålder ofta märkliga. Så länge det gällde roliga aktiviteter och restaurangbesök var hon ungdomlig och full av energi snabbt på att föreslå en sparesa eller besök på spa. Men så fort jag antydde något mer personligt, mer nära, blev hon plötsligt en stram och pryd äldre dam.
En kväll på bio la jag avvaktande handen på hennes knä inget mer än så. Direkt tog hon undan min hand, vänligt men bestämt:
Lars, folk tittar.
Men Anneli, det är mörkt här och ingen nära oss.
Det spelar ingen roll, det ser illa ut. Vi är inga tonåringar.
Jag tänkte att det var hennes uppfostran. Att hon helt enkelt var ordentlig och hade gränser som jag borde respektera. Men redan där började jag känna mig obekväm. Vi är inte sjutton längre vi är nära sextio, och tiden man har på sig är inte oändlig. Hur länge ska man spela blygt tonårspar?
Hon älskade också att gå in i detalj om sina hälsoproblem. I vår ålder är det självklart med ömmande rygg och högt blodtryck. Men hon talade om smärta och mediciner med en närmast martyrisk hängivenhet. Hon kunde prata en hel middag om vilken ryggmedicin hon föredrog.
Jag lyssnade, visade intresse och föreslog till och med att följa med henne till en bra läkare. Så fort jag berättade att jag simmar två gånger i veckan för hälsans skull, rynkade hon på näsan:
Varför ska du hålla på så där? Det är bara dumt och sliter ut hjärtat. I vår ålder ska man slappa på soffan med en god bok inte simma omkring i klorvatten.
Men jag hade inga planer på att bli sittande framför teven. Jag ville leva på riktigt.
Sanningens ögonblick och en oväntad föreläsning om skam
Igår kände jag: nu får det vara nog. Efter två månadens bekantskap borde man veta vad man vill och om det kan bli något mer.
Vi åt middag på en fin georgisk restaurang, njöt av khinkali och ett glas gott vin. Stämningen var på topp, hon berättade roliga historier och skrattade. Allt kändes lovande så jag tänkte att nu öppnar jag mig.
Efteråt satte vi oss i min bil regnet duggade mot rutan, radion spelade lågmält. Jag tog hennes hand, och denna gång lät hon den vara kvar.
Anneli, vill du följa med hem? Vi kan dricka te, lyssna på lite musik.
Hon spände sig plötsligt, leendet försvann.
Lars, vad menar du egentligen?
Jag menar precis vad jag säger. Jag tycker om dig, vi är båda fria, vi har setts i över två månader. Det känns naturligt att vilja komma närmare varandra.
Då kom det. En lång moralpredikan om ålder, anständighet och det andliga bandet, så att jag blev alldeles paff:
Förstår du ens vad du pratar om? Är du riktigt klok? Det där är för ungdomar och barnalstring. Vad ska vi med sånt till? Det låter bara pinsamt. Tänk bara hur vi ser ut utan kläder. Jag har rynkor, du har mage. Usch! I vår ålder handlar det om vänskap, gemenskap, trygghet. Du verkar bara tänka på det enkla.
Jag satt där, stum. Så jag blev alltså enbart betraktad som någon girig, djurisk typ för att jag ville närhet efter två månaders relation.
Men Anneli, vilken mage? Jag tränar ju, och du har en fin figur för din ålder. Varför begraver du dig själv levande? Vem har bestämt att livet ska sluta när man fyller femtiosex?
Det är självklart! svarade hon snabbt. Riktiga svenska kvinnor i min ålder vakar över barnbarnen, odlar tomater och skäms över att ha någon i sänghalmen. Jag skulle skämmas för mina barn om jag träffade en man på det viset.
Där kunde jag inte hålla tyst längre:
Du var alltså inte ute efter någon att leva med? I två månader har du ätit gott på min bekostnad, suttit i min bil, gått på teater. Det var väl inget fel på dessa presenter från det där djuret? Men när jag vill ha närhet, då är det plötsligt en synd.
Hon blev alldeles röd i ansiktet inte av skam, utan av ilska.
Tycker du jag är skyldig att hoppa isäng för ett par middagar?
Nu drar du allt över kanten, svarade jag, fastän det kokade inom mig. Jag har varit vänlig, och jag tycker att relationsutveckling är naturligt. Men det är klart, du ville bara ha en bekväm vän med plånbok och bil.
Hon slängde igen bildörren och gick med raska steg mot porten. Jag satt kvar och tittade när hon försvann och kände mest besvikelse över mig själv.
Jag har inget emot vänskap, vackra samtal eller kultur. Men jag är en levande man med vanliga behov och förväntar mig närhet i ett förhållande, inte andlig askes bara för att någon fått för sig att livet slutar vid sextio.
Jag raderade hennes nummer och min profil. Behöver tid att landa i allt detta.
Hädanefter ska jag redan på första dejten fråga vad kvinnan anser om närhet och relationer. Kommer en ny utläggning om hur livet bara handlar om barnbarn och potatisland så delar vi notan och skiljs åt direkt.
Vad tycker du? Är det så omoraliskt att vilja ha närhet med en kvinna i vår ålder? Och varför går kvinnor som tänker så här ens med i dejtingsidor överhuvudtaget?
