I två månader dejtade jag en 56-årig kvinna och tog henne på restaurang. Men så fort jag bjöd hem henne, föll masken direkt.
För fem år sedan skilde jag mig smidigt, och livet som singel blev snabbt min vardag. Men på sistone har det börjat kännas tomt att komma hem till en öde lägenhet kväll efter kväll.
Jag är 56 år, frisk och fortfarande i god form. Så jag registrerade mig på en svensk dejtingsajt, i hopp om att hitta en kvinna för ett gemensamt liv. Redan de första dagarna blev jag positivt överraskad jag fick kontakt med en riktigt intressant person.
Hennes profil var simpel:
Ingrid, 56 år, änka, söker seriös man för ett tryggt förhållande.
Bilden föreställde en trevlig kvinna, jordnära och med vänliga ögon. Vi började skriva till varandra direkt. Jag talade klarspråk: jag söker inte efter något långdraget nätromanserande, utan vill ha en riktig kvinna att dela vardag och resor med. Hon höll med, och vi bestämde oss för att ses samma helg i centrala Stockholm.
Första dejten gick väldigt bra. Vi promenerade länge, vädret var vackert. Hon berättade glatt om jobbet och sina barnbarn, och jag lyssnade intresserat. Det kändes skönt att hon hade ett lugnt sätt, inte så mycket prat bara för sakens skull. Sedan gick vi till ett café, och självklart betalade jag jag är lite av old school och tycker att mannen bjuder.
Nu började den klassiska svenska fika- och blomstadiet. Jag köpte godis och blommor, vi båda njöt av att ses. Varje fredag och lördag ordnade vi mysiga, kulturella kvällar. Jag är inte snål, men om jag räknar efter har två månader av olika uppvaktningar satt sina spår i plånboken det blev inte billigt i svenska kronor.
Vi gick på Dramaten, åt sedan middag på restaurang. Ibland blev det konstutställning, någon gång en konsert, eller utflykt till skärgården med god lunch i det gröna.
Jag försökte alltid vara en gentleman och tänkte att vi började komma närmare. Hon log vänligt, tog min arm på stan och sa:
Oskar, det är så trevligt att vara med dig, du är en riktig gentleman.
Det kändes såklart fint.
Men några varningsklockor borde jag sett redan.
För det första hon bjöd mig aldrig hem till sig. Aldrig en kaffe, aldrig bara kom förbi. Alltid någon ursäkt: Jag har inte hunnit städa, Mitt barnbarn är över, Jag är så trött efter jobbet, vi kan väl ses ute istället. Jag trodde hon var blyg, kanske ovan att ha en man i sitt hem efter att ha varit ensam. Jag insisterade inte.
Och när det kom till ålder märktes också något. Skulle vi ut på aktiviteter och restauranger var hon pigg och ungdomlig, föreslog glatt spa eller weekendutflykt. Men när jag försökte närma mig mer privat, blev hon genast den gnälliga tanten.
En gång på bio la jag lugnt handen på hennes knä på sista raden. Bara min hand, inget mer. Direkt tog hon min hand och la den åt sidan, bestämd men vänlig:
Oskar, folk ser oss.
Men Ingrid, det är ju mörkt och vi sitter själva.
Det spelar ingen roll, jag tycker inte det passar sig. Vi är ju inga tonåringar.
Jag skyllde på att hon kanske bara var strikt uppfostrad. Försökte respektera hennes gränser, även om magsuget kom. Vi är nästan sextio, ingen tid att spela blyga i evigheter.
Hon älskade också att prata om sina krämpor. Ont i ryggen, blodtrycket, eller diskussioner om bästa medicinen mot kolesterol hela middag kunde gå åt till sådant.
Jag lyssnade tålmodigt och försökte verkligen bry mig, erbjöd att ta henne till någon bra läkare. Men nämnde jag att jag simmar två gånger i veckan för att hålla mig i form, rynkade hon på näsan:
Varför ska du hålla på och slita ut dig? Det där är för ungdomarna. I vår ålder ska man ligga på soffan och läsa bra böcker, inte simma fram och tillbaka i bassäng.
Men det livet lockar inte mig. Jag vill leva, på riktigt.
Sanningens ögonblick och oväntad moralpredikan
Igår kväll bestämde jag mig. Nu räcker det. Två månaders träffar räcker för att veta om vi passar eller inte.
Vi åt middag på en georgisk restaurang, mumsade på hinkali och njöt av ett gott vin. Hon skrattade högt och berättade roliga historier om sitt jobb. Jag kände att nu får det vara dags för ett mer öppet samtal.
Efter middagen satte vi oss i min bil, det regnade ute, musiken spelade lågt och bilen var varm. Jag tog hennes hand, och nu drog hon den inte bort.
Ingrid, vill du följa med mig hem? Vi kan ta en kopp te, lyssna på musik och umgås.
Direkt spände hon sig, loggen försvann, ansiktet blev stelt.
Oskar, vad menar du nu egentligen?
Jag menar vad jag säger. Du tilltalar mig, jag är ensam, du är ensam. Vi har setts i över två månader. Visst är det naturligt att vilja komma närmare?
Nu kom en riktig föreläsning om ålder, skam och andligt partnerskap som gjorde mig alldeles ställd:
Men förstår du vad du säger? sa hon strängt Sånt hör ungdomen till, det är för dem som vill ha barn. Vad ska vi med sånt till? Vi skulle se hemska ut bara, tänk utan kläder jag har rynkor, du kanske mage. Usch! I vår ålder ska man finnas för varann, vara vänner, hjälpa i vardagen. Och du tänker bara på det där.
Jag kände mig som ett djur, bara för att jag ville ha lite närhet efter allt mitt uppvaktande.
Men Ingrid, allvarligt. Jag tränar, är frisk. Du har fin figur för din ålder! Varför begrava sig levande? Vem har bestämt att vid 56 ska livet bara vara vänskap och barnbarn?
Så ÄR det, snäst hon Riktiga kvinnor i vår ålder tar hand om barnbarn och odlar tomater. Inte ska man ta hem en man och skämma ut sig inför barnen.
Jag blev riktigt arg till slut och la alla kort på bordet:
Då har du aldrig haft en man för livet heller! I två månader har du ätit middag för min skull, åkt bil, gått på teater. Det var tydligen inga problem att ta emot gåvor från ett sånt djur. Men när jag vill ha närhet blir det genast fy.
Hon blossade, av ilska, inte av skam.
Vad tror du egentligen att jag måste kasta mig i famnen för några middagar?
Nu drar du det till sin spets. Jag har bjudit dig, visat respekt och försökt vara ärlig sådant leder nästan alltid framåt. Men du söker bara en bekväm sällskapsdam med bil och plånbok.
Hon rusade ur bilen, smällde igen dörren och försvann. Jag gick inte efter. Det var rätt tydligt var vi stod. Jag såg henne stolpandes iväg mot huset, och blev mest arg på mig själv.
Jag älskar djupa samtal, bra böcker, historia. Men jag är en levande man, med känslor och behöver närhet inte tänker jag ge upp det, bara för att någon har snedvridna föreställningar om ålderdom.
Jag raderade hennes nummer och min profil på dejtingsajten. Nu behövs tid för att återhämta sig från den här föreställningen.
Så nu har jag bestämt mig: redan på första dejten ska jag fråga vad den andra tycker om närhet. Får jag ännu en föreläsning om ålderdom och barnbarn, då delar vi notan och säger tack och hej.
Vad tycker ni själva? Är det verkligen oacceptabelt att vilja ha närhet med en svensk kvinna på 56? Varför registrerar sig då alla dessa damer på dejtingsajter om de själva tycker att livet är över?
