I tomrummet Erik och Anna gifte sig när de var 19 år gamla. De kunde inte leva eller andas utan varandra. Kärleken kokade, vild och ostyrig, så deras föräldrar såg snabbt till att ungdomarna fick gifta sig lagligt – inga olagligheter här! Bröllopet blev pampigt och oförglömligt. Alla typiska inslag fanns på plats: rosett på motorhuven, en flod av blommor, fyrverkerier, festlokal, skålande och “Bittert!”-rop… Annas föräldrar hade inte råd att delta ekonomiskt i dotterns stora dag, de hade knappt till mat – och till sprit. Alltihop bekostades av brudgummens mamma, Astrid Andersdotter. Astrid, som insåg att hennes ståtliga namn kunde ställa till det, bad därför att bli kallad Assi istället. Assi avrådde sin son Erik från att träffa en tjej vars föräldrar söp dygnet runt, men vad hjälpte det? Erik försäkrade sin mamma att Annas bakgrund inte skulle påverka Anna. Deras omöjliga kärlek skulle övervinna alla genetiska benägenheter. Assi försökte ändå varna honom: “Kom ihåg, min pojk, päron växer inte på videbuskar. Tänk om er kärlek visar sig vara lika kort som en gråsparvs näbb…” Anna och Erik stod inför en framtid strålande av lycka. Det kändes som bara kärlek, glädje och skratt väntade. Världen låg för deras fötter. Men livet skrev en egen saga. Assi och hennes man gav paret en lägenhet i bröllopspresent. “Lev och var glada, barn!” De första åren var lyckliga. Anna födde två döttrar, Tove och Sofia. Erik älskade sina flickor och såg sig som familjens ständige stolta klippa. Men efter fem år började Anna försvinna hemifrån mystiskt. När hon väl kom hem kände Erik tydligt en alkoholdoft kring henne. Han bad om en förklaring, men Anna tiger länge, innan hon snäsigt slår fast att hon aldrig älskat Erik. Det var bara ungdomens förälskelse. Nu har hon hittat mannen i sitt liv och lämnar Erik – trots att denne man är gift med tre egna döttrar hemma. Erik blir paralyserad av sorg och svek av den kvinna han älskat. Anna flyr med sin nya kärlek till en avkrok någonstans. Hon hävdar att med den rätta är även ett skjul himmelriket, men med fel person är även fälten för trånga. Barnen lämnas åt sitt öde. Assi – lika livlig och klok som en tvättäkta svensk mormor – tar hem flickorna. Assi och hennes man älskade sina barnbarn och skämde bort dem. Efter sin sorg gick Erik otåligt med på att gå med i en religiös sekt, på vännens inrådan, och blev snabbt gift med en änka med två söner. De giftes även inom sekten efter ett tag. Nu fanns inte tid för egna döttrar. Nya frun Klara lastar på Erik med sina bekymmer, och när han försöker nämna sina flickor svarar hon: – De har en mamma, låt henne ta ansvar! Gå och lämna Oskar i skolan. Mata Viktor… Erik lyder, men älskade ännu Anna, fast han visste att det inte fanns någon väg tillbaka. Sju år går. Då en dag dyker Anna plötsligt upp hos Assi och har med sig en fyraårig tjej vid handen. Assi granskar sin utslitna före detta svärdotter: – Livet har slitit på dig, Anna. Är det där din dotter? – Ja, hon heter Matilda. Kan vi bo här en stund? – Väntade mig inte sådana gäster. Har du blivit utslängd? – Nej, jag gick själv. Klarar inte mer. Min man slår och super – konstant, klagar Anna. – Du valde själv din man. Varför söker du dig inte till dina egna föräldrar? – Saknade mina flickor… Snälla, får jag träffa dem? – Jaså, nu minns du barnen! Din gök, Anna! Då ringer det på dörren och samtalet avbryts. In kommer Tove och Sofia, nu tonåringar. De förstår att kvinnan är deras mamma, men känner ingen närhet. De bär på svår bitterhet gentemot henne. Självklart låter Assi den fallna Anna och lilla Matilda bo kvar – man sätter inte kvinnor och barn på gatan. Men en månad senare försvinner Anna igen. Det visar sig att hon återvänt till sin “ljuva plågoande” i byn och lämnat Matilda hos Assi. Nu har mormor och morfar tre barnbarn att ta hand om. Flickorna älskar sina morföräldrar och i det hemmet råder värme, omtanke och respekt. Åren går. Både Assi och hennes man lämnar jordelivet och flickorna blir ensamma. Tove gifter sig, men äktenskapet blir barnlöst. Sofia stannar ogift och lever ensam. Matilda föder barn vid sjutton, ingen vet vem fadern är och flyttar till sin mor på landet. …Ungdomen försvann obemärkt, ålderdomen kom utan att hälsa. Anna lever ensam, hennes sambo har lämnats till döttrarna i stan; han blev svårt sjuk och dog. Döttrarna skyller på Anna: “Tack vare dig blev pappa sjuk. Lägg dig inte i vårt!” I byn kallas Anna en skamlös suput – i byar har alla glasväggar och skvaller flyger som höstlöv. Erik lämnar till slut sin fru Klara och flyr sekten. Han bor ensam i sin mamma Assis lägenhet, lever på havregryn och svagdricka och delar sin säng med tre katter – för att inte förlora förståndet. Så blev det med kärleken… Och ändå knackade lyckan en gång på dörren till Anna och Erik…

TITTAR IN I TOMRUMMET

Niklas och Malin gifte sig när de båda var nitton år gamla. De kunde varken leva eller andas utan varandra de levde i ett tillsynes gränslöst rus av kärlek. Våra föräldrar fattade snabbt beslutet att legalisera våra relationer, så att inget olämpligt eller oanständigt skulle ske.

Bröllopet blev både pampigt och minnesvärt. Allt som hörde till fanns där: plastdockan på motorhuven, ett hav av blommor, fyrverkerier, festlokal, skålande och de klassiska ropen: “Kyss bruden!”

Malins föräldrar deltog inte med pengar till festen de hade inte råd. Det lilla de tjänade räckte bara till enkel mat och… lite starkt att dricka. Min mamma, Birgitta Nilsson, stod för alla utgifter. Men att kalla henne Birgitta Karin Nilsson var kanske lite omständigt, så hon bad alla kalla henne “Gittan.”

Gittan försökte övertala mig att inte träffa en tjej med föräldrar som drack för mycket. Men kärleken är ju blind, och jag intygade ständigt för mamma att Malin aldrig skulle påverkas av det. Vår stora kärlek skulle, trodde jag, övervinna allt även dåliga gener.

Gittan försökte ändå varna mig:
Niklas, tänk på ordspråket: “Äpplet faller inte långt från trädet.” Akta så att er kärlek inte blir kortare än en sparvs näbb…

Malin och jag stod ändå på tröskeln till ett liv vi trodde bara skulle vara glädje och kärlek. Världen kändes som om den låg öppen för oss.

Men livet skrev sin egen berättelse.

Gittan och pappa gav oss en lägenhet i Vasastan i bröllopspresent. “Flytta in och var lyckliga, barn!”

Allt gick fint i början. Malin födde två döttrar: Elsa och Freja. Jag älskade dem över allt annat och kände mig som kung i min egen lilla familj.

Men mindre än fem år senare började Malin försvinna om kvällarna. När hon kom hem kände jag ofta doften av alkohol. Jag bad henne förklara, men till slut sa hon kallt att hon aldrig älskat mig det hade bara varit ungdomsförälskelse.

Nu har jag hittat mannen i mitt liv, sa Malin. Jag lämnar dig för honom, även om han har egen familj och tre döttrar.

Jag blev chockad. Allt blev som en dimma. Min älskade hade förrått mig.

Malin stack iväg till en liten byhåla med sin nye kärlek, övertygad om att “Med rätt man är även ett skjul ett slott; med fel är slottet en bur.” Barnen lämnades åt sitt öde.

Gittan, alltid energisk och snabbtänkt, tog hand om Elsa och Freja. Hon och pappa skämde bort dem så gott de kunde.

Jag kämpade vidare, sörjde Malin, och så småningom hamnade jag i en religiös sekt tipsad av en bekant. De parade ihop mig med änkan Gunilla, som hade två söner, Olle och Viktor. Vi gifte oss enligt sektens regler.

Tiden och energin för mina egna döttrar försvann snabbt. Gunilla fyllde mina dagar med sina egna bekymmer. Så fort jag försökte ta upp Elsa och Freja blev svaret:
Niklas, de har ju en mamma! Låt henne ta hand om dem. Du får hämta Olle från skolan istället, och fixa lunch åt Viktor…

Jag lydde, även om längtan efter Malin ständigt fanns där men jag förstod att den dörren var stängd.

Sju år senare dök Malin plötsligt upp hos Gittan, med en flicka i fyraårsåldern i handen. Gittan synade sin förra svärdotter noggrant.

Jaså, Malin, du har haft det tufft ser jag. Är detta din dotter? fräste Gittan.

Ja, det är Maja. Kan vi få bo här ett tag? Malin skruvade på sig.

Sådana gäster hade jag inte väntat mig. Blev du utslängd? frågade Gittan snäsigt.

Nej, jag stack själv. Kan inte ta mer. Han super och slår mig, klagade Malin.

Du valde honom själv. Inget tvång där. Varför inte dra hem till dina egna föräldrar? pikade Gittan.

Jag saknar barnen… Snälla, får jag åtminstone träffa dem? försökte Malin, medveten om Gittans mjuka hjärta.

Jaha du, nu minns du barnen. Typiskt en dålig mamma!, morrade Gittan.

Samtalet avbröts när Elsa och Freja kom hem tonåringar nu, och de såg på Malin med misstänksamhet. Ingen av dem kände värme eller nostalgi. Många gånger hade Gittan beklagat att barnen blivit föräldralösa trots levande föräldrar.

Gittan gav ändå Malin och Maja ett tak över huvudet. Vad skulle hon annars göra?

Men efter bara en månad försvann Malin igen tillbaka till sin “kära plågoande” i byn. Lilla Maja blev kvar hos farmor.

Nu tog Gittan och farfar hand om tre barnbarn. Flickorna var både snälla och omtänksamma mot sina morföräldrar, och hemma rådde värme och respekt.

Åren gick.

Gittan och hennes make gick bort en efter en.

Elsa gifte sig, men det blev barnlöst. Freja förblev ensam hela vuxenlivet. Maja, sjutton år gammal, fick barn utan någon vidare förklaring och flyttade till sin mamma ute på landet.

Ungdomen gick utan hej då, och ålderdomen kom utan att önska god dag.

Malin levde länge ensam pojkvännen blev svårt sjuk, hans döttrar tog honom hem till stan och la skulden på Malin: Det är ditt fel att pappa blev sjuk!

Grannarna i byn kallade Malin en skamlig fylltratt, och sånt sprider sig ju som ringar på vattnet. Ryktet om henne blev allt annat än muntert.

Själv lämnade jag till slut Gunilla och kom undan sekten knappt levande. Jag blev ensam som en gran på fjället. Bodde kvar i mammas gamla lägenhet, levde på nyponsoppa och knäckebröd, sov i en kall säng och tog hand om tre katter för att inte tappa förståndet. Det var den kärlek som blev kvar.

Och ändå lyckan knackade faktiskt en gång på dörren hos mig och Malin.

Jag har insett att lycka kan vara flyktig. Man måste vårda den när den kommer annars finns bara tomrummet kvar.