TITTAR IN I TOMHETEN
Erik och Linnea gifte sig när de båda var nitton år gamla. De kunde inte leva eller andas utan varandra; en sorts vild och vansinnig kärlek svepte dem med. Föräldrarna bestämde därför snabbt att det bäst vore att legalisera barnens förhållande, så att inget olämpligt skulle hinna inträffa.
Bröllopet blev ett riktigt kalas med björkris ute på gården, vita ballonger, tårta med marsipanrosor, långbord med sill och snapsvisor, och ekande skålar om Bittert! från släkten. Linneas föräldrar hade inga pengar till festligheterna. Deras inkomster räckte knappt till falukorv och folköl, så allt hamnade på Eriks mammas lott. Hon hette Margareta Nyman, och eftersom det kändes knöligt att uttala hela namnet, bad hon alla kalla henne Greta.
Greta försökte avråda Erik från att träffa en tjej vars föräldrar ständigt söp. Men är kärleken sån, bryr man sig sällan om föräldrarnas laster. Erik försäkrade sin mamma om att Linnea minsann inte var som sina föräldrar deras kärlek skulle besegra alla arvetssynder.
Greta varnade dock: Kom ihåg, min pojk, från gran kommer aldrig grapefrukt. Vad om kärleken er inte varar längre än en sparvs näbb?
Men då stod Linnea och Erik fortfarande på tröskeln till ett lyckorus. De trodde framtiden bara rymde deras kärlek, skratt och glädje. Hela världen låg för deras fötter.
Verkligheten skrev sin egen saga. Greta och hennes man gav de unga tu en lägenhet i present: Bo och var lyckliga, ungar!
Allt blev lugnt och fridfullt i början. Det kändes som att ödet log mot dem. Linnea födde två döttrar Tindra och Solveig. Erik älskade dem och trivdes med sin roll som familjens herre.
Men det tog inte ens fem år innan Linnea började försvinna ut ur hemmet i det fördolda. Och när hon kom tillbaka, kände Erik tydligt doften av ren sprit från henne. Erik bad om förklaringar; Linnea teg först, men senare fräste hon kyligt att hon aldrig älskat honom. Bara en ungdomsförälskelse, minsann.
Nu hade hon funnit kärleken på riktigt hos en annan man. Att denne redan var gift med tre döttrar spelade ingen roll för Linnea. Erik förlorade fattningen. Hjärtat dränktes av tung dimma. Han kände sig djupt sviken.
Linnea flydde ut på landet med sin älskare. Hon sa att himmelriket bor där den älskade finns, även bland vass och mossa, medan ett hatat sällskap gör även stormark att trång.
Barnen blev kvar, lämnade åt sitt öde. Greta, som var kvickare än en iller i ett snår, tog hand om flickorna. Hon och maken skämde bort sina barnbarn med all värme de hade.
Erik irrade omkring, sörjde sin förlorade hustru och halkade till slut in i en religiös sekt på en väns rekommendation. Där blev han nästan genast ihopparad med änkan Klara, som hade två söner, Olof och Viktor. Så småningom vigdes de också under sektens regler.
Erik hade knappt någon tid kvar för sina egna döttrar. Klara lastade honom ständigt med sina problem. När Erik försökte nämna sina flickor, sa Klara: De har en mor, låt henne ta sitt ansvar! Ta Olof till fotboll och ge Viktor mellanmål …
Erik lydde snällt allesammans. Men hjärtat längtade ännu efter Linnea, trots att han förstod att den vägen var stängd.
Åren gick drömmande förbi, och en oväntad dag dök Linnea upp hemma hos Greta. Vid handen hade hon en liten flicka, kanske fyra år. Greta ögnade misstänksamt sin forna svärdotter.
Livet har slitit på dig, Linnea. Är det där din dotter? frågade hon spydigt.
Ja, lilla Maja. Kan vi bo här? bad Linnea tvekande.
Sådana gäster väntade jag mig inte. Har du blivit utkastad?
Nej, jag gick själv. Orkar inte mer han dricker och slår, suckade Linnea klagande.
Du valde själv din man, ingen drog dig dit. Varför går du inte hem till dina föräldrar?
Jag saknar mina flickor. Får jag träffa dem?
Jaså, nu minns du barnen du är minsann som en gökunge! snäste Greta.
Mer blev det inte sagt, för döttrarna kom hem. Tindra och Solveig var nu tonåringar, och såg misstänksamt på sin mor. De kände inget släktskap, bara svidande besvikelse. Deras mormor Greta sörjde ofta över att flickorna blivit föräldralösa, trots att både mamma och pappa levde.
Självklart lät Greta Linnea och Maja stanna man kastar ingen ut på gatan i Sverige. Men efter en månad försvann Linnea plötsligt.
Snart hörde man att Linnea återvänt till sin ljuva plågoande på landet, och att Maja blivit kvar hos farmor. Nu hade Greta och hennes man tre barnbarn under sitt tak. Flickorna värnade och älskade sina farföräldrar, i ett hem där omtanke och respekt bodde.
Tiden rullade på, obeveklig och stum. Så småningom lämnade både Greta och hennes man jorden ljuset i huset slocknade.
Tindra gifte sig, men fick aldrig några barn. Solveig lät håret bli askgrått, och valde ensamheten. Maja fick barn vid sjutton, med ingen vet vem. Hon flyttade ut på landet till sin mor.
Ungdomen smög förbi utan att säga hejdå, ålderdomen kom in utan att hälsa. Linnea bodde ensam, sedan sambon flyttats till staden av sina döttrar sjuk, bruten, och nu kallad skvallerkäring av grannarna. På små orter är väggarna tunna och rykten dansar som dimmorna över myren allt vet alla, och ingen barmhärtighet finns. Linnea blev ökänd för sitt drickande och sin eviga vilsenhet.
Erik lämnade till sist Klara och sekten, knappt vid liv. Ensam i sin mammas gamla lägenhet, levde han från fil till svagdricka, sov i kall säng, tog hand om tre katter bara för att inte förgås av galenskap. Det var allt som blev kvar av kärleken.
Lyckan hade en gång knackat på dörren hos Linnea och Erik…
