I skolan blev jag ständigt utdragen till olika tävlingar. En gång släpade de mig till kemiolympiaden. Jag tolkade det som ett tecken på mina intellektuella superkrafter. När mamma fick höra om dethon som är kemist och bar ett stolt gammalsvenskt släktnamn innan hon gifte sig med pappaså brast hon ut i skratt på ett sätt som närmast var ovärdigt. Annars brukar hon le så där stillsamt som en Lagerlöf-hjältinna. Men nu välte hon ut sitt te och gapskrattade så det ekade i köket.
Det var första och sista gången jag såg mamma skratta så. Efter det skickades jag till distriktsfinalen i fysik. Sedan en till, och en till. Till slut började jag ana att skolledningen bara ville skicka iväg mig så att de andra barnen fick plugga i fred.
När det var biologiolympiad skickades jag inte ensam jag fick sällskap av Tore Kruse. Han var lika bra på biologi som jag är på att skilja en älg från en sköldpadda på hundra meters avstånd. Hörde biologiläraren vem som skulle representera skolan så var det på vippen att hon utlyste hungerstrejk. “Men tänk, då är de ändå borta hela dagen!” måste rektorn och biträdande ha viskat över kaffekoppen. Så satt vi där, Tore och jag, i en föreläsningssal bland sextio andra förväntansfulla biologer, med varsitt stort häfte i handen.
Just då stod en kvinna med glasbroche stor som en köttbulle och höll ett inspirerande tal. Poängen: Vi är här av en anledning, livet är stort, och om vi fuskar nu får vi lossa containrar resten av livet (vilket i och för sig också är hedervärt, tillade hon snällt och tolerant).
Jag sneglade runt och pillade på axeln på tjejen till höger om mig. Hon rodnade och sänkte sina extra målade fransar. Plötsligt började alla kladda frenetiskt i sina häften. Detta oroade Tore storligen:
Jag fattar inte. Vad ska man göra? Vad ska man göra?
Han hade på allvar trott att vi skulle få läskedryck och dricka gratis. Jag lusläste uppgifterna och förstod: De tomma rutorna väntade på svar. Det sa jag försiktigt till biologen Tore.
Kvinnan med broschen bad mig vara tyst.
Men var står svaren då? viskade Tore.
Kvinnan vände sig till oss och undrade i förbigående från vilken skola de två vetenskapshungriga unga herrarna kom. Som van kunder av barnens avdelning på polishuset tänkte jag strategiskt och sa: Från Skola 172. Det antecknade hon både på mitt och Tores häfte. Och så tuggade hon fundersamt på sina glasögon.
Vi går ju på 175:an? invände Tore.
Håll tyst nu, din krake, svarade jag.
Tore gav mig en spark men prickade i stället stolen framför. Tjejen med fräknarna vände sig om, ugglelikt, såg att vi var ogiftiga och bad oss vänligt att låta bli detta framöver. Jag hann mest notera fräknarna.
Vad vill du? blängde Tore åt hennes håll. Sitt still och stör inte.
Efter det fick även hon ett påpekande av damen med köttbullen till brosch denna gång det sista. Tjejen brast ut i tårar, och för att trösta henne föreslog kvinnan i äkta svensk moderstil att man ska lita på sig själv då ordnar det sig. Och se, det funkade: efter några tårar så gick det också riktigt bra för henne.
Jag var nu i bryderi. Det är omöjligt att både minnas Carl von Linnés levnadsår och möta målade ögonfransars blickar samtidigt. Antingen Linné eller fransarna. Inte båda, för då hamnar Carl von Linné i mitt huvud med mascara. Obehagligt, vad han än hade för frisyr.
Hur många fiskarter finns i Vänern? undrade Tore i förbifarten.
Niohundratolv, svarade jag.
Är du säker?
Sådant skojar man inte om.
Svaret om Linné formulerade jag så elegant att det hade kunnat tryckas in i Anna Maria Lenngrens biografi utan att störa helhetsintrycket.
Vill du gå på bio? skrev jag på en lapp och skickade till tjejen med fransarna. Svaret kom snabbt: Jag är redan ihop. Fint skrivet, ändå. Det är fascinerande det där att tjejer aldrig bara kan säga ja. Jag hade ingen tanke på att försöka sabba någon relation. Jag föreslog helt enkelt en till. Jag var ju redan kompis med två tjejer som var kompisar. Deras pojkvänner sov gott om natten. Det var mest pappa som tyckte synd om sin plånbok när månadspengen i kronor försvann.
Är han bättre än jag? skrev jag. Ja, stod det. Så varför är inte han på olympiaden? Tystnad. Hon måste ha funderat.
Blandar du ihop Vänern och Atlanten nu igen? sa kvinnan med broschen syrligt när hon för tredje gången gick förbi Tore. Hon letade antagligen efter fuskpapper. Men för att kunna fuska måste man rimligtvis ha hört talas om ämnet och så långt hade vi inte kommit.
Tore satt där och såg ut som ett barn i stort behov av skolsköterska. Men det var så han alltid såg ut, det var bara kvinnan som inte visste det.
Vad tjatar hon om Atlanten för? muttrade Tore och gjorde det svårt för mig att fördjupa min kontakt med fransarna. Finns inte en enda fråga om hav, ju.
Vem är vem, Belmondo? skrev jag på en ny lapp. Nej! kom det tillbaka, tillsammans med en tecknad skrattande gubbe med flätor och öron. Synd om öronen, de var nästan mer lockande än fransarna. Nutida emojisar kan inte komma i närheten av deras charm. Jag var nästan förlorad, men då knackade Tore mig igen:
Jag har också en fråga, sade han myndigt. Vilken kon-for… mation har keratin i hår? Är keratin svaret? Någon från Norrland skrivit frågan? Och ekorrar har ju rött hår?
Jag nickade. Tänkte efter och sa:
På vintern är de grå.
Tore antecknade samvetsgrant: Röd. På vintern grå. Han passade alltid in, oavsett miljö.
Fräknarna vände sig mot mig och viskade: Alfa-spiral.
Var då? undrade jag.
Keratinets konformation alfa-spiral, förklarade hon och vände sig om.
Jag sneglade på hennes öron. De var också intressanta. Kastade snabbt ihop ett nytt litet meddelande: Ska vi gå på bio? Någon gång måste det ju träffa rätt…
Gärna, damp det ner framför mig.
En minut senare: Okej, vi går då! från höger.
Ett existentiellt vägskäl. När jag återfick fattningen fick jag frågan: Vad kallas en noshörningsunge? Det är svårt att svara när man förväntas ha seriösa avsikter med två flickor samtidigt. Noshörningsbarn? Nossprutt? Kalv? Noss-Tore? Fransar till höger, fräknar framåt. Helt kört. Jag skrev: Noshörningsunge.
Jag och fräknarna höll ihop ända till vintern, då ekorrarna blev grå. Hon med fransarna dök aldrig upp vid bion. Så kan det vara. Vilka luriga människor dessa kvinnor är.
Ändå tog jag hem andra priset i biologiolympiaden och fick diplom. Men de jagade mig i två månader först. På Skola 172 fann de bara en enda elev med mitt efternamnen lågstadiekille som storgrät när rektorn undrade: Hur kunde han tävla i biologi? och sa att han aldrig skulle göra om det. Men till slut lyckades de spåra mig.
Jag var den ende på den där vetenskapliga sammankomsten som visste vad en noshörningsunge kallades. Forskarna vet det fortfarande inte. Det är där skon klämmer. Så gled jag in i forskarvärlden och blev en i gänget. Tills jag spårade ur, som ni ser.
