I nöd och lust
Kerstin blev änka i tidig ålder, vid fyrtiotvå. Vid det laget hade hennes dotter, Svea, redan hunnit gifta sig med en hygglig kille från grannbyn och flyttat med honom norrut, för att jaga de feta kronorna, som de sa.
Lite då och då ringde Svea sin mamma och försökte lugna henne, allt var toppen: nya vänner, jobb, släkt. I de stunderna förstod Kerstin smärtsamt tydligt att dottern hade fjärmat sig. Som en bit Västgöta klosterkaka avskuren och lever sitt eget liv.
I byn fanns ingen jobb till Kerstin nu när skolan, där hon varit kökshjälp, hade stängt.
Men arbetslösheten tog inte knäcken på Kerstin. Hon började ta bussen in till granngården två gånger i veckan för att sälja sin mjölk och hemgjorda ost till sina stammisar.
Pengarna räckte precis till det nödvändigaste, men Kerstin klagade inte. Hon bodde ju själv, åt samma gräddiga fil och egenodlade grödor varje dag.
Ensamheten hans aldrig i kapp henne gården var full av höns, gäss och ankor, i ladan råmade Blenda, kon, och under fötterna snurrade katten Smultron. När alla fått mat, halm och rent, hade dagen redan sprungit iväg.
Varje dag, oftast efter lunch, brukade Kerstin slå sig ner på den lilla pallen vid fönstret och beundra landskapet utanför.
Det fanns alltid nåt att vila ögonen på: lugna björkar mot himlen.
Bakom björkarna porlade en kallkälla upp ur marken. Vattnet var klart och gott, och fyllde ett litet tjärn.
Det här lilla naturundret gick inte obemärkt förbi, så det var inte så konstigt att Kerstin en morgon väcktes av att stora maskiner dånade upp mot hennes hus.
Hon gäspade, svepte in sig i mamma Brittas gamla flanellmorgonrock och steg ut på bron.
Med halsen utsträckt glodde hon på folkhopen som gick omkring och inspekterade markerna. Hon traskade fram till en stilig herre i lång rock:
God morgon, vad händer här då?
Mannen vände sig direkt, granskade henne och sneglade på huset.
Bor du här? Jag har köpt tomten här och tänkte bygga. Ser ut som vi blir grannar.
Grannar alltså?
Kerstin gick hem, skakad. Hon måste ju undersöka vem som plötsligt tänkte sticka upp ett hus intill. Hon svirade snabbt på sig jackan och stack till lanthandeln.
Där visste pratsamma Ulla redan allt. Hon berättade att en förmögen företagsherre köpt marken bredvid:
Han vill bygga åt sin tvillingbror som är krasslig. Doktorn har sagt att naturen är höllig. Här finns ju friskt vatten, ren skog och inte så mycket stadsjäkt.
En företagsherre, säger du… grubblade Kerstin. Det är väl inte så dumt. Kanske han startar butik, ställer till med nya jobb!
Mja, du drömmer väl… skrattade Ulla.
Utanför sprang Kerstin på Lastbils-Olle, som kom med brödet. Han bar en stor låda.
Hej Kerstin, kan du hålla upp dörren åt mig?
Hej hej, log hon och hakade upp dörren.
Olle stannade på tröskeln:
Vart har du så bråttom? Ta lite färskt bröd med dig, direkt från ugnen.
Kerstin blossade och tog en limpa.
Ulla, lägg limpan på krita! ropade hon.
Det var knasigt nog. Olle hade beundrat Kerstin i åratal, men hon flydde honom som katten flyr hunden.
Han var hela sex år yngre, och någon i bygden tyckte att hon var för gammal för ungtuppar. Kerstin bannade ständigt sig själv för att ens tänka på Olle. Fick han leta i egen ålder!
Fast att Olle aldrig gifte sig och envist sneglade på henne ändå gick Kerstin honom ur vägen.
Han bara suckade på håll.
***
Bygget av grannstugan gick undan.
Snart stod en pampig villa mitt i hagen, och ljuset glimmade i fönstren. Kerstin stegade bestämt iväg för att titta in.
Hon öppnade den nya säkerhetsdörren och tjoade:
Hallå, grannar, ha en god dag!
Det slog emot henne av trä och nymålat. Kerstin trampade generat i farstun med sin äppelpaj i handen.
Två män och några kvinnor i snickarbyxor kikade ut.
Vem söker du?
Jaa… Jag bor i huset nära, där borta. Jag hade lite paj över och tänkte ni kanske ville smaka.
Tack, nickade en kvinna och tog emot bakverket.
Jag tänkte höra om det finns något jobb här? Jag kan tapetsera, mura, vitmåla tak, ni vet… Nej?
En snickare skakade på huvudet:
Tja, vi är ett helt gäng här från firman. Du får prata med ägaren när han dyker upp om några dagar.
Jahapp… suckade Kerstin. Då får jag gå.
Någon extraknäck blev det inte.
Utsikten från den fallfärdiga timmerstugan kändes ännu dysterare när Kerstin kom hem.
Den behövde också renovering, fast ärligt talat, det hjälpte föga förfallet bröt sig redan in under brädorna.
Men mest av allt gjorde det ont att känna sig onödig som granne.
Förr i tiden var det självklart man knackade på vid nybygge, bad om hjälp, hälsade in sig. Nu verkade det som om den nya ägaren helst slapp hela byn.
***
Men ganska snabbt förändrades allt. Först när huset glimmade i julgransbelysning, och lite senare när möbelbilar rullade in.
Kerstin stod som fastlimmad vid fönstret och såg när en ung dam i ljus päls klev ur bilen och försvann in.
Hoho, se där tänkte Kerstin. Skönhetsdrottning! Vad annars, i en företagsbossens villa?
Hon såg aldrig röken av den där sjuka tvillingbrodern, hur mycket hon än glodde.
Märkligt nog sågs han aldrig till, bara flickan skymtade ute, när hon gick till affären kanske en gång i veckan.
Kerstin försökte småprata men tjejen gjorde syrligt plommon-mun, sneglade bort och rapptade ett stelt hej innan hon skyndade vidare.
Kerstin la huvudena på sned över grannens stelhet.
För fin för vanligt folk, se på tusan suckade hon.
Så gick ett helt år. Ingenting mjuknade. Inte ens när gäster kom smorde Kerstin kråset för att göra intryck.
Varje vecka ramlade en glänsande bil in på uppfarten. Ur hoppade en stilig herre, kånkade shoppingkassar och försvann in.
Men en dag förändrades allt brutalt.
Det knackade på dörren och där stod grannflickan:
Jag såg att du har kor, höns och annat på gården. Kan du sälja mig kött? Och om du har: smör, grädde, potatis? Jag betalar gärna.
Javisst! lyste Kerstin upp och plockade fram ur frys och skafferi.
Det i affären smakar inte rätt, förklarade gästen. Jag kan knappt koka en potatis utan att bränna den. Kan du laga maten här, så kommer jag över och hämtar?
Kerstin sneglade på den chica handen. Flickan såg ut som om hon aldrig hållit i en potatisskalare.
Kan du laga mat överhuvudtaget? undrade Kerstin.
Nä, verkligen inte, erkände hon glatt.
Vad heter du då?
Tyra. Och du?
Kerstin, men säg gärna Kerta. Jag kan laga lunch och middag till er för ett litet arvode.
Gärna! När kan du komma över?
Nu genast.
Då kör vi!
Kerstin rafsade ihop ingredienser och hängde på.
Grannhuset blänkte av nyrik smak och nya möbler. I soffan satt en surmulen man och bläddrade i någon roman. Han morrade:
Vem är det där? Är det något?
Kerstin blinkade förvånat. Hon hade väntat sig någon ung, men karln såg ut att vara omkring fyrtiofem och full av självpåtaget självömkan.
Tyra smilade:
Kolla, älskling! Här är Kerstin, vår nya hjälpreda.
Ja, egentligen är jag er granne, la Kerstin in, bor där borta bara.
Mannen sneglade på henne och vände demonstrativt tillbaka till boken.
Kom så visar jag köket, sa Tyra snabbt.
Tyra suckade otåligt:
Gör lite mat, är du snäll.
Kerstin sa inget. Hon tvättade händerna och satte igång.
En dryg timme senare stod stekt kött och potatis på bordet.
Och så fick Kerstin jobb.
Husets herre, den tyste Magnus, betalade lön till henne varje vecka. Efter ett tag mjuknade han, smaken på riktigt smörjobb, ni vet.
Kerstin märkte snart att Tyra aldrig rörde damm eller disk. Sängen obäddad, golvet skitigt.
Kerstin tog itu med moppen.
Magnus fräste:
Vem har bett dig städa? Jag betalar bara för käket. Och för råvarorna.
Jahapp
Lite sur men torkade ändå klart golvet.
Snart märkte Kerstin att Magnus bror, multimiljonären och husbyggaren, slutade komma. Tyra slutade också att gå till affären och blängde surt på henne.
En dag sa Tyra rakt ut:
Du behöver inte diska längre. Låt bli köttet. Allt du ska göra är att laga potatis, ägg, och mjölk det räcker!
Kerstin förundrades:
Har något hänt?
Vad tror du! Tröttnat på byn. Ingen shopping, inga kaféer nada! Här finns ingenting!
Några dagar senare stack Kerstin som vanligt in huvudet men fann dörren olåst. Inne rådde bombnedslag kläder, prydnader, stearinljus slumpade överallt och bokhyllan såg ut som om någon använt den som getabock.
Oj, vad har hänt Tyra! ropade Kerstin.
Tyra finns inte här längre, hördes ett släpigt svar från köket.
Magnus satt vid köksbordet, omgiven av tomflaskor.
Vad har hänt, Magnus? Bråkat?
Nämn aldrig det där namnet. Tyra har lämnat mig. Hon skrev en lapp livet på landet var visst för mycket.
Kan du steka kött till mig, Kerstin? Du har ju. Snälla.
Kerstin sprang hem, hämtade och stekte.
Under tiden fixade hon lite ordning runtomkring.
Magnus vaknade till och började norpa kött direkt ur stekpannan med kniv.
Hallå där! Sätt dig ner så får du det på tallriken, hojtade Kerstin.
Magnus satte sig och såg med plirande ögon:
Du är fantastisk, Kerta. Jag älskar dig.
Kerstin stelnade till. Hon hade glömt känslan av att bli sedd.
Gå ingenstans. Sätt dig och ta ett glas med mig.
Nej tack, jag dricker inte.
Men Magnus hängde som en säck över henne.
Jag har aldrig sett hur intressant du är förrän nu, Kerstin.
Äktenskapet
Kerstin kände blickarna från byn varje gång hon gick till butiken. Folk tisslade, men frågade aldrig rakt ut.
Bara Ulla log rävaktigt:
Kerstin, vem köper du cigg och franskt pålägg till egentligen? För du äter väl aldrig sånt.
Till grannen. Har sagt att jag jobbar där.
Ulla lutade sig fram och viskade:
Sedan när har ni börjat käka och övernatta ihop då? Släpp honom, Kerstin, den gubben är för fin för dig! Han roar sig och sticker.
Kerstin rycktes av ilska inombords:
Som folk skvallrar! Vad har ni med mitt liv att göra?
Ute snubblade hon nästan över Lastbils-Olle igen, som bar in bröd. Han bad inte om hjälp. Inte ens en blick.
Och han är lika dan tänkte Kerstin, ja, ja, låt gå.
Men det knep till.
Förr, när Olle blev röd och generad, slog hjärtat små volter. Nu såg han bara ner.
***
I ett nu började Kerstin gå mer hos Magnus; han pratade om giftermål, huset skulle bli även hennes. Hon började trivas. Bara tidiga morgnar för att fodra djur men Magnus lovade att ordna en hage på gården för hela menageriet.
Och han höll ord: på bröllopsdagen var det taxi till stadshuset. Ringen gled på fingret.
Vad tjusigt. Den är väl äkta guld?
Såklart, tappa den inte.
Hemma igen och lunchbordet var dukat. Magnus tog snabbt till flaskan.
Dricker du inte lite väl mycket nu, älskling? kvittrade Kerstin.
Jag är så lycklig! Stek lite kött till? Det behövs ju till snapsen.
Men vi har inget kött kvar. Gjorde sallad
Vadådå? Det råmar ju i ditt stall.
Men det är Blenda, min mjölkko. Den ger mig ju inkomst på mjölken.
Magnus slog näven i bordet:
Skit i småslantarna nu har du ju mig, en riktig karl! Grilla annat varje dag, men jag vill ha nötkött!
Men att slakta en ko är inget man gör i ett huj
Magnus blängde:
Hörde du inte? Jag vill ha kött!
Köttet
Kerstin sprang runt byn och letade slaktare ingen ville. Förstås, det var snöstorm ute, vem vill frysa fingrarna av sig? Bara Olle ställde till slut upp.
Han tittade strängt:
Varför ska du göra dig av med kon?
Kerstin rodnade och mumlade om dyra omkostnader, kan ju inte säga att det var makens matsug.
Jaja, jag hjälper. Jag kommer snart.
Kerstin kom hem, eldade i spisen, värmde vatten.
Maken dök inte upp. Hjärtat brast när Blenda, ovetande, såg på henne med storögd blick.
En stund senare var det över. Olle styckade, Kerstin bar in kött.
Varför hjälper inte din man till? undrade Olle.
Han är en stadsman, duger inte på bondgård.
Kerstin räckte honom ett fat kött.
Det är din del, tack för hjälpen.
Olle såg henne djupt i ögonen allvarligt, men respektfullt. Kerstin stannade upp.
Då dök Magnus upp på trappen, orakad, full och illamående:
Frun! Vem står du och mesar med?! Har du glömt din make? Jag vill ha kött, NU! Och försök inte smita från bröllopsnatten!
Olle såg förkrossad ut.
Så ni har gift er?! frågade han tyst.
Kerstin rös och nickade.
Olle slängde köttet i snön och gick med kniv och yxa på axeln därifrån.
Dottern
Gifta livet tröttnade Kerstin snabbt på.
Maken Magnus gjorde inget annat än att snappa och svulla kött.
Gården låg öde. Bara katten Smultron jamade vid fötterna.
Släng ut den där katten! Vad ska vi med den till? klagade maken.
Då kom dottern Svea förbi och såg Magnus, med ansiktet i schnapsen vid matbordet.
Det här kallar du äktenskap?
Men Svea han är snäll i grunden, bara lite stressad. Det är inte lätt att rota sig ute på landet.
Mamma, sluta försvara den där fyllbulten. Han har aldrig gjort ett vettigt handtag! Och du är som hushållerska trots att du är frun.
Men titta, vilket hus jag bor i! Jag har det aldrig så bra som nu!
Mamma, den där villan äger du inte. Du har givit upp ditt hem för ingenting. Vad gör du om han sparkar ut dig och tar in en yngre kvinna? Du har ju gett upp allt!
Efter detta for Svea sin väg igen.
Ta lite kött med dig, Svea! ropade Kerstin men dörren till köttförrådet var låst.
Kerstin vände sig till sin make:
Magnus! Har du låst förrådet? Var är nyckeln?
Behöver du kött? Absolut inte till några barn! Förstår du?
Det gick iskallt längs ryggraden. Svea hörde allt och rynkade på näsan.
Jaha, så det är så här det är. Jag åker nu. Hejdå.
Kerstin fylldes av en tung sorg.
Senare slog Magnus näven i bordet igen.
Min bror gick bort nyss, huset är egentligen hans, det tillfaller nu hans fru.
Kerstin drog efter andan.
Hon ringde, vill ha ut oss. Men vad brukar man göra i byarna, va? Bli kvar! Få barn, lås in dig, kämpa! Vi släpper inte huset.
Men Kerstin skakade på huvudet.
Magnus Jag kan inte. Jag är inte sån.
Då får vi väl flytta hos dig till gamla stugan. Det är din tur att lösa problemen.
Magnus tömde kylskåpet på kött. När han ätit, fnös han:
Tyra var ett riktigt kap. Försvann snabbt som en avlöning så snart hon visste läget. När brorsan försörjde oss bodde hon flott, men när pengarna tog slut, drog hon.
Kerstin häpnade:
Så det är därför du inte betalat?
Japp. Men med dig var det enklare. Räckte att vifta lite så låg du här.
Kerstin rynkade pannan:
Prata inte om mig så.
Du borde fatta, det är så det funkar.
Älskade du mig aldrig?
Inte mer än du gillade huset.
Magnus öppnade en ny flaska:
Och nu har du ingen ko heller…
Plötsligt bestämde hon sig. Kerstin tog klädkammarnyckeln och gick för att packa sina grejer.
Hon skulle skiljas från Magnus. Varför bo med nån som behandlar en som hushållsnisse?
När hon öppnade förrådet fanns knappt något kvar där köttet borta, allt utspolat.
Kerstin vände tillbaka.
Magnus! Varför är köttet borta?
Bytte mot några kartonger sprit.
Usch vilket liv nu räcker det. Jag går nu och ansöker om skilsmässa.
Epilog
Kerstin blev snabbt skild från den avskyvärde gubben, men den historien tar inte slut där.
Magnus bestämde sig för att sno hennes gamla stuga.
Mitt i natten bröt han sig in och la sig, stinkande, i hennes säng.
Men gud, vem där?! skrek hon.
Sluta larva dig, Kerta, det är ju bara jag.
Rör mig inte!
Hon flydde barfota över snötäckta gården, dunkade på Ullas dörr.
Kerta, vad nu då? Brand?
Värre! Släpp in mig innan Magnus kommer Du hade rätt om honom.
Kerstin gömde sig i veckor tills Magnus gett sig av.
Gården luktade nu mest fjolårsvodka och kylen gapade tom.
Ja, det var det äktenskapet, tänkte hon, nu har man varken ko eller kött.
Då gläntades dörren. In steg Olle med katten Smultron i famnen.
Kerta, jag pratade med Magnus så han drog. Och din katt, han har bott hos mig och fångat möss varje dag.
Hon omfamnade katten och brast i gråt.
Tyst nu, Kerta. Jag eldar lite åt dig. Min mamma har tänt bastun och bakat. Kom, du behöver vila lite hos oss.
***
Efter ett tag gifte sig Olle och Kerstin. Svea förlät och kom på besök ibland med sin man.
Magnus for till stan där han, enligt hörsägen, gifte sig med en äldre änka.
På sommaren började företagets bortgångne brors änka semestra i villan. Hon var, märkligt nog, riktigt trevlig.
När hon hälsade först på Kerstin, kom hon också med paj.
De blev till och med vänner.
Kerstin frågade vad Magnus egentligen led av. Den nya grannen skrattade:
Magnus? Sjuk? Nej då, han är frisk men tyvärr en hopplös drinkare. Min man försökte hjälpa honom, men det gick aldrig. Han super än idag…
