Du, lyssna på det här imorse födde en 18-årig tjej en liten flicka på Karolinska sjukhuset. Efteråt skrev hon på ett papper , beställde en taxi och gick ut ur BB utan att se sig om en enda gång. Men hon kunde nog aldrig ana vilken överraskning som faktiskt väntade på hennes lilla bebis där inne.
När jag och Erik, min man, kom till sjukhuset på kvällen, jättespända av förväntan, slog våra hjärtan nästan dubbelvolt vi skulle få vårt fjärde barn! Vår familj var redan ganska stor och det var alltid ett liv och rörelse hemma.
Du måste höra, våra andra och tredje barn är faktiskt tvillingar. Ingen i släkten har haft det innan, så vi blev helt paffa när de dök upp samtidigt. Efter det började vi faktiskt skämta varje gång jag var gravid: Tänk om det är tvillingar igen, då?
Mina föräldrar blev såklart chockade över nyheten men hjälpte oss jättemycket i början. På det andra ultraljudet försäkrade läkaren oss om att vi inte behövde vänta oss fler tvillingar.
Och in kom vår fjärde lilla ninja bara en unge! Alla gamla farhågor liksom försvann direkt. Vi fick ett eget rum, som Erik redan hade pröjsat för, och kunde vila upp oss ihop.
Några timmar senare kom barnmorskan in med bebisen till mig för amning. Plötsligt sticker avdelningschefen in huvudet, lite nervös i blicken, och säger: Vi har fått ett problem här
Det var då jag fick höra om den unga tjejen på arton som fött barn samma morgon, skrivit på papper om att hon avsagt sig barnet och åkt hem med taxi.
Efter förlossningen kunde hon inte ens stå ordentligt på benen, men hon gjorde allt för att slippa stanna kvar en enda minut längre. Vi hade ingen möjlighet att hålla henne kvar.
Flickan hon fött mådde jättebra, var frisk och söt som bara den. Själv tänkte jag: Du har ju alltid velat ha tvillingar Kanske du borde ta hand om det här lilla knytet också?
Vi kan ju alltid skriva upp att det var du som födde henne Men jag vill faktiskt inte att hon ska hamna på barnhem. Hur blir livet för henne där? Det skär i hjärtat, du vet Men såklart, sånt är ju olagligt.
Den lagliga adoptionsprocessen går ju att starta direkt, men det kan dröja många månader och det är ändå inte säkert det går igenom. Under tiden skulle det lilla barnet hamna på institution.
Det var så ledsamt helt ärligt blev jag helt tagen av allt det här. Jag har ju känt huvudbarnmorskan, Gunilla Stenmark, länge hon har alltid varit så varm och empatisk, vi har till och med umgåtts utanför sjukhuset.
Kanske var det därför hon delade hela den här svåra grejen med mig just då.
Här var läget:
Den unga mamman hade bestämt sig för att åka hem ensam direkt efter förlossningen,
Bebisen var frisk men behövde massor av omtanke,
Adoption får ta sin tid men är långt ifrån säkert, och,
Gunilla erbjöd ett stöd, bara för att hon brydde sig.
Alltså såna här historier får en att påminnas om hur bräckliga och sköra människoliv kan vara när nytt liv kommer till världen.
Jag tänker ibland, det är alltid så mycket förväntan, hopp och oro varje gång någon föds. Livet blir inte alltid som man tror; det kan dyka upp vändningar man aldrig hade förväntat sig, som kräver att vi visar värme och medkänsla för varandra. Den här berättelsen landade verkligen i mig och fick mig att uppskatta hur viktigt det är att vi stöttar varandra, speciellt när det är som tuffast.
