Alltså, när jag berättade för min man att jag var gravid, så hade han typ ingen reaktion alls. Jag hade verkligen trott att han skulle bli superglad, men det blev han inte. Vi hade ju drömt om att bli föräldrar och gått igenom en massa utredningar och behandlingar för att kunna få barn. När jag till slut blev gravid, så tror jag att han helt enkelt hade börjat acceptera att vi kanske inte skulle bli föräldrar ändå. Det märkliga var att, innan vi visste om graviditeten, så pratade han till och med om att adoptera ett barn. Men nu satt han där och såg bara sur ut. Jag tänkte att han säkert bara behövde lite tid för att ta in allt, och antog att han också hade det jobbigt. Men min glädje gick verkligen inte att ta ifrån mig.
Jag var helt euforisk, svävande på rosa moln. Det som jag längtat och hoppats på så länge hade äntligen blivit verklighet. Tyvärr blev graviditeten verkligen jobbig för mig. Jag hamnade på sjukhus flera gånger, och till slut var jag tvungen att sluta jobba för att orka. Men min mans reaktion var inte alls stöttande, han vägrade hjälpa till och blev bara mer och mer irriterad och snäsig. Han förminskade liksom hela min graviditet. “Graviditet är inget jobb, du går ju inte och bär på något hela dagarna. Jag behöver en fru vid min sida. Jag är så trött på att sköta allt hemma själv, jobba som en häst från morgon till kväll,” sa han. Jag försökte gång på gång förklara vi hade ju fått veta att man måste ta det lugnt, inte lyfta tungt, inte jobba för mycket, på grund av risken för barnet. Men ingenting gick in, han lyssnade inte alls.
Till slut blev jag inlagd på sjukhus, men han ringde inte, brydde sig inte och kom inte och hälsade på. Det blev ett akut kejsarsnitt, och vårt barn föddes för tidigt, men tack och lov mådde hen bra. Jag var så lycklig, så det första jag gjorde var att ringa honom för att berätta att vårt barn var fött. Det enda han sa var ett stelt “Grattis.” Det är faktiskt de finaste orden jag någonsin hört från honom. När jag sedan äntligen fick komma hem från Karolinska och öppnade dörren, så var han borta. Rädsla och sorg sköljde över mig, men jag samlade all min kraft för barnets skull. Där och då lovade jag mig själv på riktigt att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få ett bra liv, både jag och mitt barn och att vi ska vara lyckliga, oavsett vad.
